Gokväll...

Klockan drar iväg varenda kväll. Och jag som varit en sån där som helst gått och lagt mig mellan 21-22...numera blir den alltid över elva.. Men vad gör det?! Jag har ju ingen klocka som ringer och väcker mig!!  En positiv biverkning av att vara sjuk
på heltid. (obs! ironi!!)
Jag och Lars har ju blivit ena riktiga serienördar!! När vi hittar en serie på nätet så kan vi inte sluta kolla. Ikväll har vi tittat ikapp oss på Bron så att vi är framme på samma ställe som tv-tittarna. Men detta eviga kollande känns inte
bara bra. Jag vill helst inte ligga i soffan så himla mycket,så himla länge... Det är inte bra för min kropp. Jag har försökt att kompensera det lite idag. Jag gav mig ut och köpte lite ny inredning,lite småsaker att förgylla tillvaron med lite. Jag
behöver det ibland,hihi. Det är säkert Nu när julen kastas ut är det så roligt att förnya lite här hemma. Det finns vissa i min omedelbara närhet (jag säger inte "sambo"...) som tycker det är onödigt att hålla på att byta gardiner,kuddar,lampor,ljus
och annat skoj. Men den personen är inte hemma hela dagarna och ser huset i dygnets alla olika ljus... Jag lovar! När man går här jämt och ständigt så tröttnar man på omgivningen. Så att byta gardiner och annan inredning efter årstid och högtider
gör mitt trista liv lite roligare. Det är dels roligt att hålla på med pysslandet och sen gör ju resultatet mig glad. Dubbel glädje alltså

Så en liten inköpsrunda fick bli dagens aktivitet. Utöver den har jag inte orkat göra så mycket.

Ebba undrade ifall jag ville komma och hälsa på henne i Göteborg. Hon är ledig några dar och det vore ju fantastiskt roligt att kanske ta tåget till henne. Sova där en natt...

Men jag kände mig tvungen att säga nej. Jag känner att jag inte orkar med en sån utflykt just nu. Det gjorde så ont i mitt modershjärta när jag berättade det för henne (på sms...)

Men jag klarar inte av nåt sånt just nu. Den där resan till stugan och så den lilla utflykten till Alma o Filip i Jönköping knäckte mig. Jag känner fortfarande av dem... 

Jag blir så förbannad. Ledsen. Besviken. Arg. Och jag skäms... 

Skäms över att jag blivit en mamma som inte gör allt för sina barn. Som inte ignorerar sina egna tillkortakommanden för att göra sina barn glada. Det känns som att jag sviker dem hela tiden. Jag är inte längre där för dem så som jag alltid försökt vara,så
som jag vill vara. Även nu. Trots att de är mellan 20 och 30 år... Ja jisses!! Min äldste fyller 30 snart och min yngsta 20 några veckor senare... 

Hursomhelst!! Jag är verkligen ledsen över att jag inte orkar åka till Ebba nu. Jag vill ju så gärna göra det snart. Jag vill umgås med henne på hennes nya hemmaplan. Jag är nyfiken på hennes nya jobb. Även om jag inte kan provsmaka maten hon
lagar på Upper House så kanske jag hade fått komma dit och se hur hon har det. Kanske ta en drink och se på utsikten. Den ska ju vara hänförande. 

Men just nu så är det inte läge. Jag måste faktiskt vara ensam lite. För jag behöver vila mycket,kunna gå och lägga mig ofta. Och vara som jag är,må dåligt utan att behöva låtsas som om jag mår bättre. För det tar på krafterna att gå runt och försöka
låtsas att allt är frid och fröjd. Det är det inte. Har inte varit på länge. 

Jag är så otroligt trött...

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229