Godmorgon

Ligger nyvaken i min säng,har kopplat mig till pumpen som sakta fyller mig med näring. Jag styr och ändrar hastigheten väldigt mycket. På morgnarna och kvällarna går den sakta sakta. Det är skönt att som nu ligga och morna sig länge,då kan jag lika gärna
låta magen fyllas sakta. Idag vaknade jag halv sju. Vid tjugo i sju körde jag igång pumpen. Den ska nu fylla mig med 250 ml näring under dryga 1,5 timmen. (175 ml/h) Nästa gång jag lägger mig för att stilla hungern kommer jag antagligen att ställa in
den på 250 ml/h vilket är min vanligaste hastighet under dagtid. När jag sen lägger mig i soffan efter kvällens alla bestyr så brukar jag vara kopplad till pumpen i 2-2,5 timme. På det viset är jag mätt när jag går och lägger mig. Det var jag inte tidigare.
Då stressade jag lite mer med "ätandet" och åt på 45 min-1timme och hade i regel ätit sista gången redan vid sjutiden. Vilket gjorde mig hungrig redan framåt nio...
Jag fick ju en ny pump för ett tag sen. Den är lite mer avancerad och i mitt tycke mer besvärlig än min vanliga. Nu har jag lärt mig den någorlunda men det tog nog nån vecka innan jag klarade av den själv! Då fick Lars hjälpa mig och han både skrattade
åt mig och idiotförklarade mig för att jag är så fruktansvärt oteknisk!!

Men jag har ju behållt den den gamla pumpen. Busigt va? Och det är nog det bästa buset jag gjort!! Det är jätteskönt att slippa förflytta pumpen mellan våningarna varje morgon och kväll. På detta viset så står den ju alltid bredvid min säng och jag har
en låda med sondmat stående här uppe också. Varje kväll laddar jag den så att det bara är att koppla mig till den när jag vaknar. 

Och om jag vill vara kvar på övervåningen längre på dan så är det inga problem. Jag behöver inte gå ner en extra gång för att koppla mig till pumpen och "äta". Jag har mat var jag än befinner mig! Lyxigt!!

Idag är en sån dag. Jag vill stanna kvar här uppe och måla. Och kan på detta viset göra det hur länge jag vill utan att behöva kämpa mig upp och ner för trappan.

För dessa trappor!!! Jag hatar dem bara mer och mer!! Det är ett helvete att gå uppför. Och ibland även nerför... Många gånger så viker sig det svaga benet när jag flyttat ner det ett trappsteg. Då gäller det att vara beredd så att jag inte ramlar nerför
trappan. Vi har ju inget trappräcke heller.... Jag går faktiskt baklänges nerför ibland. Som jag sa åt barnen att göra när de var små.

Just nu är jag inne i en sån där period då mycket försämras. Det gör mig nedstämd och lite grubblande... Jag tänker negativa tankar om min framtid och undrar vad det ska bli av mig. 

Apropå att försämras. Jag skrev ett inlägg i vår Facebookgrupp "Kvinnor och män med inklusionskroppsmyosit" där jag undrade ifall det var fler än jag som tycker att de blir sämre när kylan kommer. Jag har inte fått så många svar än men några
påpekade att det ju ofta är så med flera olika sjukdomar. Att kyla påverkar kroppen negativt. 

För mig påverkar kylan mig även psykiskt. Usch vad jag avskyr kyla och framför allt vinter. Och den har ju inte ens kommit än.

Viset,jag har en fördel som kan åka till Spanien. Men just nu ger Spanien mig bara ångest. Jag vet inte hur jag ska kunna åka dit igen... Bara tanken på att resa gör mig svag. Jag känner att jag inte orkar. Jag vill gärna vara i Spanien men jag orkar
inte åka dit.

Sen fungerar det inte rent praktiskt. 

Vi kan inte resa ifrån vår hund. Hon är gammal och bortskämd. Vi har ingen som kan ta hand om henne. Innan bodde ju Alma hemma och tog hand om henne men nu har vi inte nån som naturligt finns här. Och jag är av den åsikten att jag inte vill besvära andra
människor med våra bekymmer. Har man skaffat sig djur ska man ta hand om dem. Inte pracka på dem på nån annan. Mitt samvete skulle inte klara av att veta att nån annan tvingades åka hit flera gånger varje dag för att ta hand om VÅR hund!! Jag skulle
tycka så synd om den som skulle göra det... skulle inte kunna slappna av och njuta... Det är ju vi som skaffat henne och då är det vi som ska ta hand om henne. 

Så jag har sagt till Lars att jag tycker att han ska åka ner själv. Han måste ner och kolla till allting efter sommarens hyresgäster mm. Och jag orkar inte... Jag gör verkligen inte det. Förstår inte hur jag nånsin ska orka åka dit igen... Men det ska
jag ju självklart göra. Nångång! 

Men Lars verkar tveka att åka ändå. Jag tjatar på honom att han ska boka resa men han gör det inte! Jag tror att han inte vågar lämna mig ensam... och dessutom inte ensam med hunden. Jag har ju slutat gå ut med henne. Han får ta henne jämt nu. För hon
är en urstark och tjurig drever som jag inte har en chans mot!! Hon har dragit omkull mig ett antal gånger.

Så därför är ju egentligen mitt resonemang helt ologiskt. Det gör ingen skillnad ifall jag är hemma eller borta. Inte för Bella. Men jag vill ändå inte be nån annan ta hand om vår hund!! Det är inte rätt!!

Men egentligen handlar allt om att jag inte orkar... Jag orkar inte resa till Spanien. Jag mår illa när jag tänker på resan dit. (och hem). Det är samma sak med stugan. Jag längtar dit. Längtar efter att få vistas på ett plan utan dessa förbannade trappor!!
Men jag orkar inte!! Jag orkar inte ens tänka på det!! Bara tanken på att köra bilen dit gör mig illamående!! Jag tror inte jag klarar det!!

Nej jag mår nog bäst av att vara hemma. Här har jag allt jag behöver. Och lite till... Trappor t.ex...

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229