Godmorgon!!

Så var denna helgen över. De går väldigt fort... 
Jag gav mig ut och handlade själv på förmiddagen igår. Jag bara "måste" göra det ibland! Det är jätteskönt att ha Lars med som hjälper mig med det tunga. Men jag är så van vid att handla ensam,gå där mellan hyllorna och planera hihi. Det fick jag alltså göra igår. Jag skulle inte ha så mycket dessutom,bara det viktigaste för lunchen och lite till. Och när jag kom hem och hade parkerat kom en liten blå bil körande. Ebba!! Hon är ledig några dagar och valde att åka hem till oss lite. Så mysigt!!
Det var ju perfekt att hon kom så lagom så att hon kunde bära in matkassarna åt mig
Resten av dagen tillbringade jag tillsammans med min dotter. Vi stod i köket ihop,som så många gånger förut. Tänk så mycket hon har "hängt" med mig i köket. 
Och sen slöade vi i soffan. 
Det blev en bra söndag!!
Men det är nånting som tynger mig. Jag vet inte ifall jag verkligen kan sätta ord på hur jag tänker och känner. Men jag gör ett försök...
Jag känner flera försämringar i min kropp. Och jag vet inte hur jag ska tackla dem... Det gnager lite inom mig... Jag vet inte heller hur jag ska förklara dem... Det är lite som det var när allt började för sju år sen. Ja,ganska exakt sju år sen faktiskt. Då jag ringde vårdcentralen och sa att nånting är fel i min kropp. En diffus men tydlig känsla...
Det som händer nu är konstigt. Jag vet inte hur jag ska förklara... Men jag orkar inte ta i för att göra de mest vardagliga småsaker. En grej som är väldigt tydlig är att jag knappt orkar dra upp mina trosor. Det är väldigt irriterande efter jag varit på toaletten,jag står där och kämpar med nånting så simpelt...
Som alla som följer mig vet,så älskar jag ju att stå i köket och pyssla. Men det börjar bli alltför svårt. Jag tappar och fumlar,ger upp för att jag inte orkar... Jag orkar inte hålla i redskapen. Jag tappar kontrollen över mina händer,armar och främst fingrar. 
Och varje gång jag tappat nånting så fylls jag av en sorg i bröstet. Jag vet liksom vart det barkar hän...
Det börjar bli bråttom att bli klar med mina foton som jag spridit ut på vårt matbord. Jag orkar inte lyfta dem,finmotoriken fungerar inte. Och det känns som att även min friska högerarm börjar försämras. Fast det tror jag inte att den egentligen gör. Det är nog mest en känsla.
Jag gick ner i vår källare för att duscha igår. Att gå NER för en trappa börjar kännas riktigt olustigt. När jag kliver ner med benet på trappsteget nedanför så viker sig benet nästan varje gång. Jag är livrädd att jag ska falla. Så jag gör som jag lärde mina barn en gång för längesen; jag går baklänges!!
Att ta en dusch när jag är ensam hemma börjar kännas osäkert. Det händer nånting obehagligt nästan varje gång... Antingen tappar jag shampooflaskan och kan knappt böja mig för att ta upp den,håller på att ramla och är livrädd för hur det skulle gå.... Annars sätter jag vatten i halsen trots att jag försöker hålla munnen stängd!!
Att gå ut ur duschen och att stå och torka mig  är svajigt.... Det känns som att jag ska ramla hela tiden. Och jag har väldigt svårt att torka mig torr för jag orkar inte ta i,inte böja mig ner och definitivt inte resa mig igen.
Att torka mig mellan tårna är omöjligt!! 
Jag behöver fixa nånting att sitta på utanför duschen. Vi har bänkar och t.o.m en stol utanför men jag kommer inte upp ifrån nån av dem... 
Mina vardagsbestyr har blivit rena äventyren! Ska jag klara dem eller inte?! 
Jag nämner inte mina små problem för familjen. Jag vill inte gnälla. Det mesta håller jag fortfarande inom mig men nu kände jag att bloggen skulle hjälpa mig att pysa ut lite,lätta lite på trycket.
Det jag nämner här låter kanske inte så farligt. Det är ju ganska simpla problem. Inte mycket att deppa ihop för. 
Men de små problemen är fler,jag möter motstånd precis hela tiden. Men de flesta är så små så jag kan inte ens nämna dem,minns dem knappt. Grejen är ju den att de hopar sig!! De byggs på hela tiden,uppe på varandra så bildar de ett berg till slut. 
I mitt huvud blir de gigantiska! Och min självkänsla minskar för varje liten försämring. Som egentligen knappt märks....
Det är så mitt psyke funkar.
Eller inte funkar...
Men om jag skulle hålla på att berätta för mina nära och kära om alla motgångar jag möter hela tiden så skulle de nog bli om möjligt ännu tröttare på mig!! Istället håller jag dem inom mig och så kommer jag kanske att explodera en dag!
Eller så pyser jag ut lite här för att lätta på trycket. 
Samtidigt så känner jag på nåt konstigt sätt att jag mår bra!!
Det låter ju motsägelsefullt. Men så känns det. Jag har inte direkt ont nånstans. Jag känner mig trots allt ganska glad. När jag umgås med familjen så ser de en rätt så harmonisk mamma/sambo. De ser inte ett vrak som håller på att knäckas av inre oro. 
Och det gör jag inte heller!!
Jag känner inte att jag håller på att bryta ihop eller ge upp.
Jag blir bara lite nedstämd och negativ när jag tänker på all skit. Men jag är inte knäckt!!
Jag är trött och jag känner mig uppgiven. Men vafan!! Vem gör inte det i denna hemska månad?!
Igår pratade de t.o.m om hur många som är deprimerade av just denna årstid,på TV!! 
Ha!! Det är inte bara jag!!
Bara det kändes ju lite skönt


Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229