...fortsättning...

OBS!! Läs inte detta om ni tycker det är jobbigt att läsa att jag har haft några helvetesdagar med obehagliga upplevelser!

Jag kom till sjukhuset och därifrån minns jag inte mycket. Mer än att jag var jätterädd. De försökte få upp allt slem som satt fast i min hals. De sög med nån sond och jag vet inte vad.
Det hela slutade med att jag hamnade i respirator för mina lungor orkade inte och uppepå det fick jag hjärtsvikt.
Jag har INTE covid-19! Viktigt stt poängtera. De testade mig givetvis för det.
Att lägga en person med en muskelsjukdom där musklerna påverkar lungor och andra inre organ är inte att rekomendera. Men valet var tydligen inget val. Det var en nödvändighet.
Jag minns bara några ögonblick då o då därifrån. Mest hur taket såg ut och hur de stod runt mig med sina munskydd och visir.
Jag minns inte mycket av tiden därefter heller. Jag mådde så dåligt. Jag fick dödsångest. På riktigt alltså. ”Är det dags nu?” ”Jag kan inte dö än! Jag är inte klar med mitt liv än!” ”Jag kan inte lämna Lars och barnen”
Ja såna tankar hade jag i huvudet hela tiden. Det var helt fruktansvärt!
Jag låg kvar på intensiven några dar. Var under uppsikt hela tiden och var kopplad till maskiner som talade om hur jag mådde.
Personalen var heeeeelt fantastisk där! Underbara! Kände stort förtroende för dem.
En läkare kom och satte sig på min säng och berättade vad de gjort med mig,hur illa det såg ut ett tag,att det blivit bättre nu osv... Han sa; ”har du några frågor?”
Jag sa: ”kommer jag att dö nu?”
Han hajade till och sa efter en stunds tänkande; ”nej Ursula,du kommer inte att dö nu. Vi har full koll på dig och vi släpper inte dig förrän du kan klara dig någorlunda själv.”
Och jag kände att han var ärlig. Men jag vågade inte fråga ifall det varit nära Nångång... Jag såg i hans ansikte att det nog varit det men vill inte veta det. Inte nu. När jag fortfarande är för sjuk för att klara mig själv.
Hursomhelst så blev jag flyttad till medicinavdelningen höromdan. Här ligger jag än. Har ett enkelrum med tv. Ganska lyxigt. Men jag kollar sällan på tv. Orkar liksom inte.
Anledningen till allt det här är slemmet i halsen och mina svaga muskler.
Jag har fortfarande slem i min hals,strupe och bröst. För att hjälpa mig att få upp det så finns det en ”hostmaskin”. Men den är egentligen ett tortyrredskap!!
Från en liten maskin går det en slang och i änden sitter det en mask. En sån man trär över näsa o mun. Man startar maskinen,sätter masken över näsa o mun. Sen andas man in och därefter ut. Hårt. Man ska tänka att man ska göra imma på ett glas när man andas ut. Samtidigt så trycker en annan sköterska mig på magen,liksom uppåt för att hjälpa slem långtnerifrån att verkligen komma upp.
Och upp kommer det!!!
Tjocka slembollar stora som små köttbullar!!
Man upprepar proceduren 3-5 gånger.
Det är skitjobbigt!!
Det gör ont och det är obehagligt. Men jag ber om att få göra det lite då o då. Resultatet är verkligen bra! Slemmet försvinner för några timmar. Och jag blir jättetrött.
Nu orkar jag inte mer denna gången.
Fortsättning följer.......

Gillar