Fortsätter gårdagens inlägg...

Ja jag blev trött och höll på att trassla in mig i nånting jag inte vet hur det skulle sluta. Men nu är jag vaken,om än ganska trött fortfarande.
Jag vet inte vart mina ord var på väg men jag minns att jag tänkte berätta om hur luften tar slut om jag försöker sjunga. Vilket jag ändå gör ibland. Trots att jag alltid sjungit hellre än bra.
Men på sistone har jag även märkt att om jag säger mer än en eller två meningar i rad så måste jag ta en andningspaus antingen mellan meningarna eller ibland t.o.m i ett långt ord. Det gör att jag inte får nåt flöde i mitt tal. Det blir hackigt och jag har lust att strunta i att fortsätta. Det har fått mig att bli ännu tystare. Jag orkar inte blanda mig i en konversation. Det är för jobbigt.
Jag säger bara; tack och lov för att jag kan skriva! Då kan jag ju ändå konversera. Dessutom har jag ju fler att ”prata” med än dem jag bor med på detta viset. Hade jag blivit såhär sjuk innan mobilernas tid så hade jag blivit ganska ensam. Men med en smartphone så har man ju hela världen i sin hand. Och jag bara älskar det!!
Men nu ska jag sträcka ut lite och njuta av att jag får ligga kvar i min sköna sjukhussäng en stund till.

Gillar