Firande och förändring

Dagen började med skönsång!🎶
Jag,Lars och Alma smög så tyst vi kunde här innan vi väckte vår 25-åring med en vacker skönsång i tre stämmor!!
Nej,nu överdriver jag.... Tre stämmor stämmer men det var varken skönt eller vackert. Stackars Ebba... Men vi menade väl🥰
Firandet av den stora dagen var lugnt. Det finns inte så många sätt att fira på när man sitter såhär isolerad. Men vi gjorde det bästa av situationen och det var mysigt att bara umgås. Vi har verkligen haft det mysigt och härligt under en längre tid här nu. Tänk att få umgås såhär med sina vuxna (nåja,i mina ögon är de fortfarande ganska små) barn i flera veckor! Det är vad denna världsomspännande farsot faktiskt gett oss. Tack vare Coronan så har vi fått umgås med våra döttrar på ett sätt som vi antagligen inte gjort om världen var normal. Åtminstone inte såhär länge.
Det känns skönt att jag har hittat nånting positivt med allt det här.
Men Ebba lämnade oss efter lunch. Det var dags för henne att återvända till sitt eget liv.
Vi andra fortsatte att lata oss. Det blev film i soffan! Det är väl såhär julledighet ska tillbringas? Lata sig med familjen!
Att lata mig kanske svider lite i samvetet men det gör gott för min kropp. Visst,jag har ont kring min bål men det har jag ju vare sig jag gör nåt eller ligger still. Men om jag bortser ifrån det så mår min kropp ganska ok. Och det tror jag beror på att jag latar mig så mycket.
Men jag får väl intala mig att jag vilar mig i form. För aktiva och ansträngande stunder väntar!
Vi ska nämligen flytta.
Vi måste flytta hem. Jag behöver finnas där min vård finns. Jag tillhör Jönköpings län och har redan utnyttjat Hallands sjukvård så det räcker. För att fortsätta nyttja sjukvården här behöver jag skriva mig här. Och det är jag inte beredd att göra. Än!
Men jag kan inte bo i vårt hus. Det finns inte en chans att jag kan leva där. Jag kan inte ens ta mig till duschen. Jag kan inte ta mig in i huset. Jag försöker tänka mig hur jag ska bära mig åt för att ta mig uppför trappan in till huset. Men det funkar inte. Jag vet inte hur jag ska orka. Bara tanken på att ta ett kliv upp från ett trappsteg till nästa får mitt hjärta att slå extra hårt!!
I mitten av januari får vi tillgång till lägenheten vi hyrt. Och innan dess behöver jag packa ihop en hel del... Först här i stugan. Sen får vi åka hem och börja packa där. Alma stannar och hjälper oss rensa och packa som tur är. Men jag vet att jag kommer att ta ut mig hårdare än jag borde när vi håller på. Visserligen tror jag inte riktigt att man kan vila sig i förtid men jag gör det ändå hihi.
Så spännande och roliga tider väntar. Men samtidigt är de fysiskt ansträngande och jag vet inte hur mycket jag kommer att orka...


Gillar

Kommentarer