Fasansfull upptäckt!

Jag har gjort en fasansfull upptäckt!!
Jag kan ju inte gå!!
Jag stapplar fram!
Och det har jag ju gjort länge. Men jag reagerade på det här nu idag. Här inne i stugan behöver jag inte gå många steg för att förflytta mig mellan köket och sovrummet (som är den längsta sträckan jag behöver gå - den är kanske fyra-fem meter max!) Jag har nånting att hålla mig i ”hela” vägen,här är nåt bord,soffan och en dörr att använda som stöd. Och jag tar verkligen den hjälpen. Jag har inte ens märkt att det blivit så. Det måste kommit successivt sakta...sakta...
Men upptäckten jag gjort är den att jag kan inte gå och samtidigt sträcka på mig. Räta upp ryggen och fästa blicken på nånting i fjärran. Och om jag väl lyckas sträcka mig till mina 165 cm.ö.h. så kan jag inte gå i den ställningen. Jag förlorar balansen. Tar snedsteg och det känns obekvämt att gå upprätt... Jag känner mig rädd för att ramla.
Nu ikväll när jag skulle göra mig i ordning för sängen så provade jag att gå och sträcka på mig. Det var riktigt obehagligt. Jag fick nästan yrsel...
Vad är det som händer??!!??
Ska det vara såhär? Tillhör det sjukdomen? Eller är det psykiskt? Är jag så rädd för att ramla så det påverkar mig fysiskt?!
Jag vet inte.
Och det gör mig rädd och ledsen.
Jag måste nog sova på det här och smälta det lite innan jag kan förhålla mig till upptäckten på ett sunt och vettigt sätt.

Gillar

Kommentarer