Ensam kvar...

För nån timme sen skjutsade jag Alma till tåget. Hon skulle åka till syrran i Göteborg där kusin Maja sluter upp. Imorgon ska de gå på Way Out West. Och vädret är superdåligt! Här har åskat,stormat och regnat i sidled. Inte skoj när man ska gå på festival... Men för deras skull hoppas jag att det lättar upp de närmaste dagarna.
Detta innebär alltså att nu är jag alldeles ensam i stugan. Det var ett tag sen. Här har ju varit gott om folk,främst familjemedlemmar i omlopp. Det har varit härligt att få ha familjen omkring mig så mycket. Mitt hjärta svämmar över bara jag tänker på det❤️
Men trots att jag känner på det viset så finns det en annan sida av mig som nu känner hur lugnet lägger sig över min tillvaro och jag kan faktiskt äntligen bara koppla av...
Det känns dumt att erkänna. Men det har ju ingenting med mina känslor för familjen att göra. Snarare tvärtom... Det är för deras skull,och för deras välbefinnandes skull,som jag kämpat och orkat vara med så mycket som möjligt. Jag har hållt fasaden uppe nästan hela tiden. Jag har visserligen gått och lagt mig. Vilat. Och gått undan för mig själv ibland. Inför deras ögon. Men den vilan jag unnat mig har nog inte räckt. Jag har vilat så kort stund som möjligt för att inte missa nåt skoj. Jag har avbrutit mina vilostunder för att jag inte vill att de ska tycka jag är borta för länge och bli oroliga.
Men jag har gjort allt med glädje och kärlek. Med vetskapen om att det är en kort period. Snart blir jag ensam och då kan jag vila på riktigt. När man vet det så orkar man på nåt konstigt sätt.
Men när jag kom in här och stängde dörren efter mig så var det som att jag sjönk ihop. Varenda liten muskel - frisk eller förtvinad - släppte på spänningarna och bara pös ut....
Och jag vill verkligen betona att jag verkligen VILL ha alla mina nära och kära omkring mig. Helst alltid!! Det är då och endast då som jag känner mig HEL.
Och jag vill gärna umgås med dem en o en såhär som jag och Alma gjort nu. Det för oss liksom ännu närmre tillsammans.
Men ändå blir jag sån här när jag blir ensam. Nu känner jag mig helt urlakad...
Det känns inte som att min kropp lyder mig. Den vill bara ligga still. Och jag har väl aldrig känt mig så tung... Det är som ett ton otymplig koloss vilar mot sängen....
Jag stannar här i sängen nu. Tänker inte gå upp förrän imorgon. Helt slut är jag...och jag har dåligt samvete. Jag vill ju orka vara mamma och sambo och vän till 100% 24 timmar per dygn 365 dagar om året.... Och även om mitt hjärta orkar det så hänger inte den här värdelösa kroppen med.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229