Ensam hemma!

Ja jag är själv här hemma ikväll. Och får jag säga att det är jätteskönt?? Det känns taskigt och elakt gentemot Lars,och väldigt egoistiskt. Men jag har ju ett behov av ensamhet ibland. Och det har ingenting med min sjukdom att göra. Jag har alltid haft
ett visst behov av att få gå undan,vara för mig själv. Man kan ju tycka att jag som är ensam hemma hela dagarna inte borde ha mer behov av ensamhet. Men det blir en annan slags ensamhet när det handlar om att den andre åker bort,inte bara åker till jobbet.
Det är det där med kravlösheten...inga tider att passa,ingen mat att laga,inte behöva prata och vara social. Bläddra mellan vilka kanaler man vill,hihi. Fast i ärlighetens namn så klarar jag mig utmärkt utan att bläddra på Tvn. Jag gick hellre och la
mig ikväll. Det kanske jag inte gjort ifall Lars hade varit hemma. Inte vid den tiden åtminstone. 
Men en annan sak som jag verkligen fått bekräftat ikväll är att det är väldigt skönt att vara helt ensam hemma utan att behöva ansvara för Bella. Det låter kanske grymt...men är tyvärr sant. De senaste åren har det varit ångestfyllt att ta hand om henne
när Lars varit borta. Jag kände en oro inom mig hela dan inför att gå ut med henne på kvällen. Jag hade det över mig och det släppte aldrig. När kvällen kom och jag gick ut med henne i trädgården så var jag så vansinnigt rädd för att hon skulle dra
omkull mig. Ja jag var livrädd! Spände mig och vågade inte ta många steg. Bella kände givetvis det och drog ännu hårdare i kopplet. Om det dessutom var mörkt ute så var det om möjlig ännu mer ångestfullt.

Men det var ju inte Bellas fel!!! Det hade ju ingenting med henne att göra egentligen. Det var ju sjukdomen som försvagade mig så att jag inte längre klarade av att ta hand om henne. Det gjorde ont i mig...

Men jag var för stolt och för tjurig för att säga att jag inte klarade av det. Istället låtsades jag att allt var ok för jag ville att Lars skulle kunna koppla av när han åkte bort. Jag ville ju också ta ansvar för vår hund. Men mest var det för Lars
skull... 

Jag led i många år utav allt detta. Men ville inte erkänna det för varken mig själv eller nån annan. Ikväll när jag satt här alldeles ensam och klockan närmade sig sju,då vi brukade hämta in Bella,då kände jag hur jag äntligen kunde slappna av i min ensamhet.
Jag behövde inte gå ut och vara rädd. Det kändes lättare att andas...

Jag hoppas inte att någon tycker att jag är en dålig människa som tycker såhär. Det har som sagt ingenting med Bella att göra. Allt handlar bara om mig,min situation och min självbevarelsedrift. Jag vill inte vara rädd...

Känner mig som värsta egoisten!! 

Och med det sagt så tänker jag njuta i fulla drag av att vara alldeles ensam hemma utan att behöva anpassa mig efter nån annan.

Mitt andra namn borde vara EGOn!!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229