En ny dag gryr....

Det känns som mitt i natten för det är beckmörkt därute. Det är mulet så trots att det borde börja ljusna så är det mörkt... Hujedamig. Nu går vi mot en dyster tid... Hösten är (har varit) annars min favorittid på året. Lugnet. Och den vackra naturen.
Men hösten är på väg att förlora sin förstaplats. Och det beror främst på hur min kropp reagerar när höstens fukt och kyla kryper in under skinnet på mig.
Allt i min arma kropp blir sämre. Alla IBM-krämpor verkar påverkas. Inbillning...? Ja kanske. Lik förbaskat så mår jag sämre nu än jag gjorde när det fortfarande fanns lite sommar kvar i luften.
Just nu är det främst andningen som är tung. Den påverkar ju hela mitt mående.
Men jag har även ont.
Knät som jag slog när jag ramlade har liksom tagit ny sats och gör ondare än det gjort på länge. Och så är det den här eviga följetongen kring bålen. Smärtan tar andan ur mig. Trots att jag försöker variera mig,jag ligger still när jag äter. Däremellan är jag uppe och rör på mig. Lite lagom sådär. Inga häftiga eller tunga rörelser. Jag går mest omkring. Pysslar...
Jag har fått för mig att jag ska äta två starka värktabletter om dan istället för tre. Så igår uteslöt jag den vid lunch. Men det gick ju inte! Jag låg stilla och åt och vilade men smärtan gjorde mig galen. Jag orkade knappt andas. Så jag gick upp och sprutade i mig en tablett. Sen gick det en kvart och jag kunde både andas och röra mig mer fritt.
Jag har fortfarande inte gått ut ur huset sen jag kom hem i fredags. Jo jag gick ju ut när vi åkte på kalaset i lördags. Men utöver det så har jag stannat inne. Jag vågar inte gå nerför vår yttertrappa. Trots att jag fått ledstång även i väggen så att jag kan hålla i mig på båda sidor. Jag vågar inte ens gå ut från altanen av rädsla att jag inte ska komma in igen.
Jag har heller inte varit på nån annan våning i huset. Jag vågar inte försöka förflytta mig när jag är ensam hemma. Ikväll måste jag duscha... Duschen och tvättstugan ligger i källaren så jag går ner dit när Lars o Marcus är hemma.
Ifall jag ramlar nerför trappan...
Det säger ju sig självt att vi kan inte bo här så mycket längre. Jag kan inte ha det såhär.
Jag grubblar varje dag på vart vi ska ta vägen.
Men ännu mer grubblar jag på vad vi ska göra med alla våra saker!! Usch o fy för att rensa... Det kommer att bli jobbigt. Både fysiskt och känslomässigt. Och bökigt... För jag ser framför mig hur bökigt det kommer att bli att ställa sorterade saker på vettiga ställen. Måste ju ha nån form av uppsamlingsplats för sånt som ska skänkas t.ex... Sånt snurrar i mitt huvud hela tiden... Och nu när jag väl är hemma och märker hur jobbigt mitt liv är i detta hus så börjar jag känna en viss stress. Det är hög tid att börja!
Men hur ska jag kunna det när jag har såhär ont..??!
Nu har himlen blivit ljusare...en ny dag gryr trots allt🌥

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229