😃😂🤣

Oj vad jag har skrattat ikväll😂
Jag och Lars fick såna skrattanfall under hostningen ikväll så vi höll aldrig på att bli klara. Det är märkligt det där med humor. Vi har varit tillsammans i snart 29 år och har under åren utvecklat vår egna humor. En knäpp och konstig humor som ingen annan begriper. Precis som många par har antar jag. Jag tycker det är härligt. Och vi skrattar ofta just under hostningen. Det är många gånger som jag måste ta pauser för att jag inte kan hosta när jag skrattar 🤣
Annars var dagens mest positiva händelse att jag har fått ett ”när-larm”.
Jag nämnde för min hemtjänstsköterska att jag haft några jobbiga nätter då jag vaknat och varit slemmig i halsen. Att det kanske varit tur att Lars hört mig.
Och här i vår kommun (åtminstone med alla jag mött) fungerar det så att sköterskorna från hemtjänsten informerar berörda avdelningar om det är nåt problem hos en brukare. Och inom några dar får brukaren ett telefonsamtal ifrån den aktuella avdelningen och därmed försöker de lösa problemet tillsammans.
Åtminstone tror jag att det fungerar så😊 Det är iallafall så jag föreställer mig att det är. För ungefär så har allt fungerat för mig sen jag flyttade hit och fick hemtjänst.
Som sagt,jag nämnde mina obehagliga upplevelser och idag fick jag ett samtal. Strax därpå plingade det på dörren och arbetsterapeuten kom hit med ett s.k ”när-larm”. Hon satte dit en mottagare bredvid Lars säng och jag fick en liten mojäng som jag kan trycka på om det händer nåt liknande igen. Ja nånting obehagligt eller rentav farligt som även gör att jag inte ens kan ropa på honom. T.ex att det tjocknar till i halsen och jag inte kan svälja. Då är det svårt att ropa... Men trycker jag på knappen så tjuter det inne hos honom och jag lovar!!! Han vaknar garanterat av det oljudet!!🙉
Detta är ju en enorm trygghet för både mig och Lars.
Jag har sagt det förut men det tål att upprepas!
Jag är så otroligt tacksam över all hjälp jag får utav både kommunen och landstinget!!
Jag vet att folk gnäller och klagar på alla möjliga små och stora saker. Men jag kan inte stämma in i den klagosången för jag är så otroligt glad och tacksam över all hjälp jag får.
Det kan ju vara så att jag anses vara såpass sjuk så att jag behöver all hjälp jag kan få för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt.
Även om jag själv inte ser mig som jättesjuk och handikappad och i stort behov av hjälp...
Min hjärna hänger nog inte riktigt med. Eller så är det en tyst protest ifrån mig. Så länge jag inte själv inser - eller anser - att jag är jättesjuk så kommer jag heller inte att hänga med i svängarna.