Eftertänksam...

Jag följde med Katarina och Jan ut och "gick" innan. Dvs jag körde tRULLsan när de promenerade. Vi hamnade borta vid handikappsbadet igen. Körde ut på bryggan...och då kom känslorna från gårdagskvällen tillbaka. Känslan av utsatthet.
Jag tror inte att jag hade upplevt det lika hotfullt ifall jag suttit på en cykel,eller bara stått där,och varit frisk. Nej känslan av utsatthet är en följd av att jag är sjuk. Att min kropp inte längre lyder mig,är stark nog att rädda mig i såna situationer.
Jag är en svag individ med många tillkortakommanden och fysiska besvär. Jag är ett lättfångat byte för den som ev skulle vilja mig illa. Det är ingenting jag tänkt på tidigare. Jag har aldrig varit särskilt rädd av mig. Har inte blivit skrämd av "gubbar"
och sånt som många blivit. Har jobbat med missbrukande "gubbar" (och tanter!) och aldrig känt mig orolig. Jag har alltid varit ganska tuff när det väl gäller.

Men den situationen som uppstod igår var hotfull. Mannen såg väldigt opålitlig ut. Ju mer jag tänkt på det så tror jag nog mer på att han hade nån psykisk störning istället för att han var drogpåverkad. Det väsentliga var dock att han verkade väldigt
opålitlig. Och jag var mer utsatt i min position än en vanlig frisk person. 

Känslorna kom alltså tillbaka när jag var där igen idag. Jag försökte berätta om vad som hände igår för Jan och Katarina men precis som jag trodde så förstod de inte hur jag upplevt det... Istället kände jag mig bara löjlig och mesig.

Kanske överdriver jag alltihop?

Kanske överanalyserar jag situationen?

Antagligen är jag en tönt som inte tål nånting.

Nu ångrar jag att jag berättat om det.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229