Dystra morgontankar...

Jag är fortfarande sådär konstigt trött. Utmattad liksom... Och min vana trogen så försöker jag ta reda på "varför". Jag har grubblat och funderat. Men egentligen var svaret enkelt; 
Jag oroar mig för så mycket just nu. Det mesta är inte sjukdomsrelaterat så det är inget jag tänker bearbeta här. Men det som har med mina diagnoser att göra kan jag ju nämna åtminstone... 

Pga att jag är allmänt nedstämd just nu så går tankarna om mina sjukdomar i moll. Jag tänker på framtiden...och undrar dystert; "vilken framtid?" Jag ser bara mörker. Har svårt att hitta nånting positivt att se fram emot. Jag blir ju bara sämre
och sämre... Med två obotliga sjukdomar så är det svårt att se ljuset.

Kanske är det inbillning men jag upplever det som att årstiderna och vädret påverkar båda sjukdomarna negativt. Att jag då tidigare avskytt vintern som nu är i antågande gör ju ingenting bättre direkt. Jag ser bara ett fem månader långt helvete framför
mig.

Och som sagt; det pågår annat i mitt liv,och min närmaste omgivning, som oroar mig och som jag inte kan styra över. Det gör mig också väldigt dyster och väldigt orolig.

Det känns som att jag inte kan ta mig upp ur denna nedåtgående spiral som bara snurrar allt snabbare.

Jag har inte nämnt det i veckan men när jag nu ändå är dyster och negativ kan jag ju berätta att min kropp fortfarande är öm och i väldigt dåligt skick efter den tråkiga olyckan med tRULLsan i söndags. Jag har några blåmärken men mest är jag öm i kroppen.
Måste sträckt mig lite överallt i fallet. Jag har t.o.m haft ont i käkarna!! Antagligen bet jag ihop av rädslan...

Olyckan har också gjort mig rädd. Ännu mer rädd att förlora kontrollen. Jag har inte vågat ge mig ut på tRULLsan igen. Men jag känner mig även rädd när jag kör bil. Jag är livrädd att jag ska tappa kontrollen över mitt fordon och orsaka en olycka...
Det är helt ologiskt! Jag vet!! Men så känner jag!!

Min son sa till mig att jag måste ge mig ut på en runda igen för att komma över rädslan. "Upp på hästen igen!" liksom....

Han har antagligen rätt. Men jag hittar alltid ursäkter...

Just nu känner jag mig bara trygg i min säng. Det är här min kropp mår bra. Att ligga här känns fantastiskt. Jag skulle kunna stanna här hela dan. Förbjudna tankar som;

"varför säger de att det är negativt att bli så sjuk så man blir sängliggande? Det är ju toppen!" 

Flyger genom mitt huvud ibland. 

Jag vet att det är fel. Man FÅR inte tänka så. Men just nu är det jobbigt att leva mitt liv upprätt! Allt jag gör går trögt,är tungt och jobbigt. Minsta lilla ansträngning får mig ur balans och därmed på dåligt humör. Vid alla små vanliga göromål märker
jag att jag inte längre kan göra dem på samma sätt längre. Jag måste hela tiden hitta på nya sätt att lösa de minsta lilla vardagsproblemen.

Kanske tar det också på krafterna??

Jag vågar ofta inte börja göra saker för jag tänker på hur jag ska lyckas slutföra dem. Då är det som att det låser sig för mig....

Nej jag är verkligen nere och krälar nära botten nu. Syret börjar ta slut och jag är så trött... En liten knuff uppåt skulle sitta fint. Så att jag fick fylla på med frisk luft och kanske lite energi...

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229