Distans...

Nu har det gått några timmar sen besöket på Neuromottagningen. Jag börjar få lite distans till allt som sas. Jag börjar känna mig lite dum som är en sån tjurkärring.... Som gör vad JAG vill NÄR jag vill...
Har jag gått för långt i mitt motto ”gilla läget?”
Det har nu gått flera år sen jag blev sjuk. Fick diagnosen. Men då,när det hände,så kunde jag inte acceptera det. Jag kämpade emot med allt jag bara kunde. Jag vägrade visa mig svag och sjuk. Jag föraktade sjuka människor som inte gjorde rätt för sig. Att arbeta är en dygd och det är endast den som arbetar och gör rätt för sig som är värd nånting!
Ja så tyckte jag då. För såna är vi här i mörkaste Småland. Vi arbetar och sliter och vi gör rätt för oss. Och de som inte gör det de räknas inte. De är inte lika mycket värda.
Så det var väl inte så konstigt att jag vägrade acceptera att jag höll på att förlora arbetsförmågan. Att jag höll på att bli ”en sån där”. Därför ville jag minsann visa alla att jag klarade av precis lika mycket TROTS min sjukdom och alla svagheter den förde med sig.
Jag skulle inte visa nån hur jag led. Hur mycket mer jag fick kämpa för att nå samma resultat.
Men sakta sakta började sjukdomen bryta ner min kropp. Och till slut blev jag ju tvungen att erkänna att det verkligen var så.
Men jag accepterade det inte!!
Jag bara konstaterade fakta!
Men då försämringarna fortsatte och fortsatte så började även mitt motstånd att försvagas. Det fanns vissa saker som jag blev tvungen att erkänna mig besegrad i. Och så småningom förstod jag att jag måste acceptera vissa situationer och tillkortakommanden och helt enkelt ”gilla läget”.
Och när jag väl gett mig själv detta motto; ”GILLA LÄGET” så blev det fler och fler grejer som hamnade där; under rubriken ”gilla läget”.
Och idag har jag kommit väldigt långt i det där tänker. För långt????
När det idag talades om att jag måste träna för att må bättre,att jag måste ta till det ena hjälpmedlet efter det andra,att jag borde gå med i patientgrupper och utbyta erfarenheter med andra som drabbats av konstiga sjukdomar...då kände jag bara:
”Stopp! Stopp! Stopp!!✋🏼
Jag har precis accepterat att jag ÄR sjuk. Jag har börjat komma in i den lunken,har hittat min dygnsrytm och mina aktiviteter som jag älskar att syssla med. Här hemma i min ensamhet!
Räcker inte det? Jag trivs ju med det....
Nej,tydligen borde jag träffa mer folk. Gärna andra sjuka människor som jag kan utbyta erfarenhet med. Jag måste bli mer social. Får inte isolera mig!
Men hallå??!!
Efter x antal år av ett kämpande för att acceptera sjukdomen så ska jag nu hitta likasinnade och ÄLTA mina sjukdomar med dem?!
NEJ TACK!!
Vänligt men bestämt säger jag Nej Tack.
Jag vill inte!!
Att börja med aktiviteter NU,när jag äntligen börjat känna mig nöjd med mina dagar,mina dagsverken. Det vore bara löjligt!
Att börja lära känna NYA människor när jag inte ens orkar ta hand om mina gamla verkar ju helt idiotiskt! Jag behöver inte FLER vänner!
Att jag drar mig undan och blir alltmer osocial har ingenting med vännerna personligen att göra. Det är bara min egen självkänsla som styr över min osociala sida.
En liten grej som däremot HÖJER min självkänsla är att få ägna mig åt att måla. Det är en sysselsättning som ger MIG så otroligt mycket. Och mest ger det mig lugn. Jag blir harmonisk. (till skillnad mot hur uppstressad jag blir av att behöva prata med folk jag knappt känner!)
Och min självkänsla får sig en extra kick av att få likes 👍🏼 på mina bilder på instagram.
Och på tal om det.
Här kommer två illustrationer som visar hur min dag varit. På Neuromottagningen testade de mina svaga muskler litegrann.
Att testa muskulaturen i fingrarna gör man genom att ”dra fingerkrok” med fyra fingrar (inte tummen) samtidigt.


Fysioterapeut och jag drog fingerkrok och jag vann inte en enda gång...
Lårmusklerna testas bl.a genom att jag ska pressa mitt ben uppåt mot handflatan på nån av vårdpersonalen.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229