Det gör ont.

Jag har ont. Jävligt ont. Främst i bulorna som är stora som golfbollar där uppe i bakhuvudet. Men svanskotan,ryggen,armen och t.o.m en fot värker också. Fy fan!!! säger jag bara!
Jag vill inte ha det såhär. Det är ledsamt och sorgligt. Livet känns skit just nu.
Jag är ständigt rädd. Rädd för det som hände idag. Den där känslan när jag känner att ”nu ramlar jag” och så gör jag det. Och trots att jag hinner tänka den tanken så hinner jag inte få upp mina armar t.ex för att ta emot mig eller skydda mig på nåt vis. Det är så konstigt...
Det har ju hänt oftare på sistone. Förr har det aldrig hänt med så korta mellanrum. Nu hinner ju knappt det onda gå över förrän det händer igen och smärtan kommer tillbaka.
Jag känner mig inte särskilt rädd här inne. Fast det kanske jag borde med tanke på att förra gången jag ramlade var i badrummet... Men rädslan är med mig när jag lämnar tryggheten här inne i stugan. Bara att ta mig ut härifrån är läskigt. Det är ett trappsteg ner för att komma ut på altanen och trallergolvet. Och det trappsteget skrämmer mig. Jag har ramlat ner därifrån en gång och det gjorde ont. Det också...
Väl ute på altanen så är det ju egentligen inte farligt eller svårt att röra sig. Golvet är slätt och det är såpass trångt att man kan hålla i sig nånstans hela tiden. Men ändå ramlar jag...🤔 Varför?!
Så fort jag måste lämna altanen så kan jag inte längre gå. Gräsmattan är alldeles för ojämn och osäker att gå på. Jag måste använda tRULLsan för att ta mig fram utomhus. Så enkelt är det bara.
Men nu måste jag sova.
Godnatt

Gillar