Dagen gryr...

Trots att jag gick och la mig sent igår så vaknade jag tidigt idag. Extremt tidigt t.o.m. 4:15 för att vara exakt. Jag valde att koppla mig till pumpen och ställa in den på en riktigt långsam hastighet och sen hoppas att jag kunde somna om lite. Jodå. Jag har halvslumrat lite smått. Jag hoppas jag slipper vara alltför trött idag...
Som jag skrev igår så tillbringade jag dagen med lite pyssel här i huset. Det är ganska trevligt att gå runt och greja lite. Jag gjorde en djärv sak; jag gick ner i källaren och tog en dusch när jag var helt ensam hemma. Jag har egentligen bestämt mig för att inte göra det. Risken att ramla känns betydligt större när vatten är inblandat.
Men jag ville gå ner i källaren för att kolla läget lite. I lugn och ro. Jag ville se hur mycket jag behöver rensa och slänga på ett ungefär. Och jodå,det är MYCKET!! Usch...det känns väldigt jobbigt.
Jag vet helt ärligt inte hur jag ska orka. När det dessutom är ett rent helvete bara att ta sig ner dit. Alltså,jag får gå BAKLÄNGES nerför!! Så som man lärde sina barn!! Att ta ett steg nedåt på vanligt vis känns som att spela rysk roulette! I vilken sekund som helst kan benet vika sig och jag falla handlöst nerför trappan!!
Nejtack. Det känner jag inte för.
Att gå uppför är precis som jag förväntat mig. Svårare än det var när jag var hemma sist.
Att ta mig upp på första trappsteget är nästan värst. Då känner jag igen känslan ifrån början av min sjukdom. Det känns som att hjärnan glömt hur man lyfter upp benet.... Benet känns blytungt och att lyfta det går i slowmotion. Jag får hjälpa till med handen att lyfta upp det i rätt läge.
Sen drar jag mig uppför trappan genom att luta mig fram och hålla båda händerna på ledstången... Får ta paus på nästan varje trappsteg.
Så det är väl inte så konstigt att jag undviker de eländiga trapporna.
Det innebär också att jag undviker att gå ut. Det är en fruktansvärd ansträngning att både gå ut och in i detta eländiga hus. Trappan är av betong och nedanför är det plattor och asfalt. Känns inge vidare att ramla ner där.
Så jag håller mig inne. Går inte ut bara för att gå ut. Jag går bara ut när jag har ett mål.
Däremot kan jag hämta frisk luft på altanen. Det gör jag ibland. Så jag blir inte totalt inlåst tack o lov.
När jag nu står i vårt kök och lagar mer mat än kag gjort på länge så märker jag att alla mina rörelser går betydligt saktare. Att plocka upp en plastbunke är som att lyfta upp en tung pryl ifrån golvet. Jag tar i lika mycket ungefär.
Men värst är det ändå att böja mig ner och sen resa mig igen. Det är så förbannat jobbigt så jag ibland låter saker ligga kvar på golvet om jag tappat det.
Att klä på mig är som ett träningspass!! Bara att få på BHn är ett rent helvete! Det är t.o.m svårt att dra upp trosorna! Då jag inte kan dra med vänstern så får jag knixa och ha mig och försöka att hjälpa till med kroppen. Vilket är svårt.
Nej fy sjutton vad trött jsg blir på attlevamedibm nu när hösten och kylan är här.
För jag inbillar mig att det är den som påverkar min kropp. Jag har upplevt försämringar varje höst. Vilket jag tycker är extra tråkigt då hösten alltid varit min absoluta favoritårstid!
Och då har jag inte nämnt hur jobbig andningen är.
Men det skiter jag i nu!
Nu får det vara nog med dysterheter! Det är ju fredag!! Då ska vi vara glada och positiva!
Och på söndag är det vernissage!
Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning! Det ska bli kul men jag är skiträdd!!
Nu måste jag rita dagens bild!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229