Besvikelse...

Vi hade planer på att åka ner till stugan idag. Bara stanna en natt. Plantera lite blommor och kolla till det lite. Jag vet att jag skulle vilja stanna men just nu kan jag ju inte (som tur är..?) Jag har två tider att passa nu i veckan som kommer. Och
behöver dessutom göra "klart" här hemma. Kan inte förklara vad det ör jag måste "göra klart" - det är bara en känsla jag har.
Men tydligen känner Lars nånting liknande för han tycker inte att han hinner åka ner till stugan just nu. Det finns mycket att göra här hemma. Alldeles för mycket.

Så vi stannar hemma.

Det känns tråkigt för jag vet att vår dotter blir besviken,hon hade planer på att komma till oss på söndagen.... Men ibland blir det såhär. 

Dessutom har jag ju så vansinnigt ont. Denna olidliga smärta som trycker ihop min bröstkorg. Jag kan inte "arbeta" särskilt länge innan jag måste lägga mig och vila. Det hjälper ju inte att sitta...tvärtom...det blir nästan värre när den tunga
överkroppen vilar sin tyngd mot hela bröstkorgen,.. Så att sitta i bilen både till och ifrån Halmstad på ett dygn känns onödigt jobbigt.

Jag tycker inte om att göra mina barn besvikna. De allra flesta gånger som jag gör det så är den främsta orsaken nånting som har med IBM att göra. Jag erkänner inte alltid det för dem,jag skyller på nånting annat. Nånting praktiskt... Vill inte att de
ska tycka att min sjukdom bara för med sig en massa negativa saker...även om det är just vad den gör.... Jag har väl nån slags föreställning om att jag ska skydda mina barn...och min sambo...och andra närstående. Om jag låter bli att berätta precis
hur illa det är eller hur dåligt jag mår så tänker jag att jag skyddar dem. (Det de inte vet har de inte ont av!)

Nu åkte Lars iväg för att fixa några grejer; och direkt slängde jag mig i soffan för jag har så vansinnigt ont av bältrosen! Men det vet inte han! Och så vill jag ha det!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229