Återhämtning...

Hela dagen har varit en enda lång återhämtning efter gårdagens dramatik. Jag blev nog mer påverkad än jag blivit av nånting på väldigt väldigt länge. Jag tror att jag varit i nån slags dvala,nån typ av chock hela dagen. Jag har inte orkat vara uppe. Jag
har legat nedbäddad i min säng. Sovit mycket. Nästan varit lite borta...
Men till slut ryckte jag upp mig. Gick ut till Lars och Jan och var lite social. De gick iväg och käkade och var borta en stund. Men sen har vi slappat i soffan framför Tvn. 

Jag känner stor olust inför det stora hålet. Trots att en ny slags PEG sitter där så känns det lite läskigt och äckligt att ha gårdagens syner i huvudet. Jag mår lite illa av det...

Men jag måste göra som jag brukar;

Gilla läget!!

Vad annars kan jag göra????

Jag hoppas jag kan sova gott inatt trots att jag sovit större delen av dagen. Men jag tror inte det ska bli några problem,jag känner mig fortfarande helt utmattad...

För er som läser min blogg med någorlunda regelbundenhet så kan jag meddela att mina kliande utslag som sitter som ett bälte kring min midja nog inte blivit värre. De kliar ännu men inga andra tecken på bältros har tillkommit. Så det är nog bara vanliga
utslag som kliar helt enkelt. Det har ju hänt förr att jag fått just såna kring min kropp och det har fört mina tankar till bältrosen jag hade härom året... 

Nu måste jag beklaga mig och gnälla!

Jag är så in i h-vete trött på att vara sjuk!! Att hela tiden drabbas av en massa annan skit utöver det elände jag dras med jämt ändå!! Alla konstiga små och stora kroppsliga problem,sjukdomar och diagnoser. Allt psykiskt lidande de drar med sig.
Pga att jag aldrig hinner återhämta mig helt mellan alla jäkla bakslag så mår jag aldrig bra. Det är alltid nåt som stör mig. Nån kanske tycker att jag borde låta bli att känna efter och analysera så mycket... men tro mig! Jag behöver inte känna efter;
allt bara kommer till mig ändå. Jag kan inte gömma mig eller springa ifrån det. Jag måste lära mig att leva med det. Men så fort jag lärt mig leva med ETT problem så dyker det upp ett nytt.

Ibland orkar jag med det och försöker att gilla läget. Men ibland står det mig upp i halsen och jag vill bara spy på mitt liv

Ja,så är det för mig att leva med IBM.,.

För nån annan är det på ett annat sätt. Man vet inte själv hur man kommer att reagera när man drabbas av t.ex en obotlig sjukdom förrän den dan då det händer. Och jag lovar; man reagerar inte så som man själv trott att man ska göra!! Alla känslor som
är inblandade påverkar en på de mest märkliga sätt...

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229