Alla lämnar mig...

Ikväll önskar jag att jag var nån helt annanstans än här hemma i min säng. Jag önskar att jag vore i Stockholm... På Friends Arena och såg och lyssnade på min största favorit Robbie Williams. Jag tycker så mycket om honom och hans musik. Jag har sett honom några gånger och det har varit fantastiskt. Hela mitt hjärta skriker ikväll för att jag inte är där...Men för det första så är det långt och besvärligt att åka till Stockholm. Särskilt med en kropp som inte riktigt funkar som den ska. Det skulle ta oerhört mycket av mina krafter att både ta sig dit och sen vara på konserten... Plus att ta sig hem sen!!Men den största orsaken är ju den att jag vet att det inte är lätt att gå på konsert när man behöver sitta i rullstolen under vissa stunder. Med tråkig erfarenhet ifrån förra årets konsert med Lars Winnerbäck så lockar det mig inte att utsätta mig för nåt liknande igen. Jag har aldrig nånsin varit med om att känna mig så hatad som jag gjorde då!! Det var fruktansvärt!! Folk betedde sig verkligen illa mot mig för att de tyckte att jag var i vägen för dem när jag tog upp lite mer plats med min rullstol...Nej fy fan rent ut sagt!! Aldrig mer!!Så därför missar jag Honom ikväll...det känns så tomt och sorgligt.Men nu glömmer vi det!!Jag måste ju berätta om morgonens besök i Jönköping. Vi kom härifrån redan vid 8. Vi tittade på lägenheten. Och åkte hem igen. Eller,vi släppte av Alma på jobbet först. Hon började vid tio.Hon hade redan bestämt sig för att ta den men man vill ju ändå se och känna lite. Och det är en kanonlägenhet! Bättre blir det inte!! Så på tisdag ska vi åka tillbaka och skriva kontrakt mm. Då får hon nycklarna. Därefter blir det en runda inne på Ikea!! Som ligger väldigt näraNu hoppas vi bara att det ska ordna sig med sysselsättning för pojkvännen så att de kan dela lägenheten och börja sitt liv tillsammans.MEN!!!!När vi gick där i lägenheten och vi pratade och frågade en massa så var det plötsligt som om nån slog mig hårt i magen!!Nu händer det!! Detta är på riktigt!! Vårt minsta barn lämnar oss!!!Det blev liksom övermäktigt!! Jag kan inte riktigt fatta det...I snart 30 år har jag varit MAMMA!! På heltid! Till 100%! Allt annat har kommit i andra hand! Barnen har behövt mig olika mycket under olika tider i livet. Men det har ju alltid funnits NÅN här hemma som behöver mig för att deras liv ska fungera. Ända sen mars 1988 har jag varit BEHÖVD! Jag har varit någon,eller någras NR 1!! Men en efter en har de lämnat mig. Prövat sina vingar,utan mig... Varje gång har det gjort ont. Men jag har accepterat det för jag har ju ändå haft nån här som behöver mig. Men vad händer nu?? När Alma nu ger sig iväg för att plugga så kommer jag inte längre att vara hennes NR 1. Hon kommer att leva ett helt annat liv där jag inte passar in. Och det är helt ok!! Det kan jag acceptera! Måste ju...
Men vad händer med MIG??! Vem blir jag när jag inte längre är mamma på heltid?? Fast det är man väl alltid tänker jag!! Jag kommer ju alltid att vara MAMMA mest av allt. Men ändå... Det blir inte samma sak.Detta känns så konstigt.Så jag har dubbla,eller ännu fler!,känslor inom mig ikväll. Jag kan inte ens sortera dem...En annan sak som jag kände starkt idag var att jag kommer ju aldrig att kunna vara till nån stor hjälp för mina barn under deras liv. Jag kan t.ex inte åka och hjälpa Alma med gardinerna... Ja,det finns många exempel på vad jag inte kan göra...Men nu vet jag vad jag kan!!Jag kan sova!! Och det kommer jag att göra alldeles strax. Godnatt.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229