Snabbinlägg!
Jag får fatta mig lite kort...jag är jättetrött.
Dagen har varit ok. Jag var ute och gjorde ärenden på förmiddagen men sen tog jag en långlunch. Det där onda kring bålen som jag upplevt blivit lite bättre de senaste dagarna,det kom tillbaka idag...
Märkligt sammanträffande...? Eller...?
De dagarna som jag legat halvt däckad så har jag haft mindre ont....🤔hm....
Häromdan skrev jag att jag blivit rädd.
Men jag utvecklade inte det så mycket. Det kanske är på sin plats att jag gör det.
Denna rädsla som fyller mig allt oftare handlar i första hand om rädslan att ramla. Jag är jätterädd för det. De senaste fallen har gjort ont. Och det onda har hängt kvar. Länge. Ja t.o.m än...
Knät som jag slog i så hårt den 13/9 gör fortfarande väldigt ont! Det är ömt och ibland svider det,det känns stort och svullet. Men det syns inte nånting!!! Det är nästan hånfullt.
Det är inte blått,rött eller grönt. Det är inte svullet. Inte en skråma syns... Det bara känns.
Jag ramlade ju återigen häromdan (22/10) och slog i samma knä plus en hel del andra kroppsdelar. Är fortfarande öm lite härovar. Och som sagt; knät är en historia för sig själv!
Men de här bägge fallen som hänt inom en ganska kort tid har påverkat mig mer än de flesta tidigare fallen. De har gjort mig rädd. Jag känner mig så fruktansvärt osäker när jag går... T.o.m här inne där jag går i strumplästen på slät yta. Jag går och håller mig i väggar och annat som finns i närheten. Jag vågar inte annat... Benen är som spagetti. Och jag känner mig så osäker. Det är en otrevlig känsla. Jag mår inte väl av den... Den där rädslan och osäkerheten påverkar mitt sätt att vara,mitt sätt att leva.
Jag funderar på ifall jag borde skaffa halksockar-såna man köpte till barnen när de var små! Med plastpluttar på undersidan så att man inte halkar så lätt. Eller varför inte sockiplast???! Dessa märkliga sockar/skor som man hade på gympan i lågstadiet.
”...🎶jag kan springa framåt,jag kan springa bakåt,jag kan hoppa höjdhopp - höjdhopp! -i mina blåa sockiplast!!” 🎶
Fin text till en sång av Björn Rosenström🤗
Nåja,det blev en rejäl parentes!
Men osäkerheten jag känner när jag går omkring här hemma,inne i vårt hus,den skrämmer mig... Hur ska det bli med allt!? Vart ska jag ta vägen? Hur ska jag kunna leva ett ”normalt” liv...?
Att inte ens känna sig säker hemma,i sitt eget hem,sitt eget hus...Det är så sorgligt och dystert så jag vill inte ens tänka mer på det.