Jag får fatta mig lite kort...jag är jättetrött.
Dagen har varit ok. Jag var ute och gjorde ärenden på förmiddagen men sen tog jag en långlunch. Det där onda kring bålen som jag upplevt blivit lite bättre de senaste dagarna,det kom tillbaka idag...
Märkligt sammanträffande...? Eller...?
De dagarna som jag legat halvt däckad så har jag haft mindre ont....🤔hm....
Häromdan skrev jag att jag blivit rädd.
Men jag utvecklade inte det så mycket. Det kanske är på sin plats att jag gör det.
Denna rädsla som fyller mig allt oftare handlar i första hand om rädslan att ramla. Jag är jätterädd för det. De senaste fallen har gjort ont. Och det onda har hängt kvar. Länge. Ja t.o.m än...
Knät som jag slog i så hårt den 13/9 gör fortfarande väldigt ont! Det är ömt och ibland svider det,det känns stort och svullet. Men det syns inte nånting!!! Det är nästan hånfullt.
Det är inte blått,rött eller grönt. Det är inte svullet. Inte en skråma syns... Det bara känns.
Jag ramlade ju återigen häromdan (22/10) och slog i samma knä plus en hel del andra kroppsdelar. Är fortfarande öm lite härovar. Och som sagt; knät är en historia för sig själv!
Men de här bägge fallen som hänt inom en ganska kort tid har påverkat mig mer än de flesta tidigare fallen. De har gjort mig rädd. Jag känner mig så fruktansvärt osäker när jag går... T.o.m här inne där jag går i strumplästen på slät yta. Jag går och håller mig i väggar och annat som finns i närheten. Jag vågar inte annat... Benen är som spagetti. Och jag känner mig så osäker. Det är en otrevlig känsla. Jag mår inte väl av den... Den där rädslan och osäkerheten påverkar mitt sätt att vara,mitt sätt att leva.
Jag funderar på ifall jag borde skaffa halksockar-såna man köpte till barnen när de var små! Med plastpluttar på undersidan så att man inte halkar så lätt. Eller varför inte sockiplast???! Dessa märkliga sockar/skor som man hade på gympan i lågstadiet.
”...🎶jag kan springa framåt,jag kan springa bakåt,jag kan hoppa höjdhopp - höjdhopp! -i mina blåa sockiplast!!” 🎶
Fin text till en sång av Björn Rosenström🤗
Nåja,det blev en rejäl parentes!
Men osäkerheten jag känner när jag går omkring här hemma,inne i vårt hus,den skrämmer mig... Hur ska det bli med allt!? Vart ska jag ta vägen? Hur ska jag kunna leva ett ”normalt” liv...?
Att inte ens känna sig säker hemma,i sitt eget hem,sitt eget hus...Det är så sorgligt och dystert så jag vill inte ens tänka mer på det.

Jag mådde lite bättre igår men var ändå inte på topp. Jag hittade en bra sysselsättning som jag orkade med.
Jag sorterade mina skissblock med illustrationer!! Det tog lite tid eftersom jag bara signerar bilderna med dagens datum-inte årtalet!
Så med lite pyssel och letande i mobilen,bloggen och instagram,lyckades jag nog ställa dem i ordning.
Jag vet inte varför jag tyckte det var viktigt egentligen....jag vet inte ens varför jag sparar dessa block...🤔

Ikväll har jag släckt tidigt. Jag tittar ju på tv här i min säng. På min i-pad. Ikväll tittade jag på Bonde söker fru,ett gammalt favoritprogram. Därefter tittade jag på Bonde söker fru-jorden runt. Men vid kvart i tio hade jag sett hela det programmet också. Smidigt med TV4 Play.
Nu är huset mörkt och tyst.
Jag har tyckt att jag haft mindre ont kring min bål på sistone. Jag började hoppas på att det var på väg att gå över...
Jag hade fel!
Ikväll kom allt tillbaka med full kraft!! Jag hade så ont så jag nästan tappade andan!! Jag vet inte varför...men kanske för att jag varit lite mer aktiv idag än de senaste dagarna.
Jag behövde verkligen tvätta. Så jag kämpade mig nerför trappan till källaren där jag pysslade med tvätten en längre stund. Jag avslutade med att ta en dusch innan jag kämpade mig uppför trappan igen. Och det var rent otäckt att försöka ta mig uppför... Jag har knappt ork nog att dra mig uppför ledstången. Varje steg är utmaning. Kopplingen mellan hjärnan och högerbenet verkar vara helt kaputt!! Signalerna ifrån hjärnan hittar inte alltid handen,foten,benet....
När jag går omkring här hemma i huset så går jag ju helt fritt. Jag har inget stöd,inga hjälpmedel. Jag har aldrig känt behovet.
Inte förrän nu.
Det är rent otäckt att inte lita på sin egen kropp. Jag är livrädd att jag ska ramla,att benet ska vika sig,att jag ska bli liggande och inte komma upp. Varje litet steg jag tar härinne är som att gå på minerad mark. Närsomhelst skulle jag kunna falla....och om jag faller...hur ska jag då komma upp???
Äh nu orkar jag inte skriva mer! Måste sova😴
Godnatt