Idag har jag inte gjort många knop!!! Jag har varit helt förslöad!! Känt mig seg och hängig. Har inte haft någon som helst lust att göra nånting... Jag har nästan känt mig sjuk. Och då menar jag inte IBM-eller LAM-sjuk utan mer virus-eller infektionssjuk. (kan man säga så...? ”infektionssjuk”....?...jag vet inte...men nu sa jag det iallafall. Eller skrev åtminstone hihi)
Det hände en liten spindelincident här idag🕷
Jag satt på toa. Vi har en sån där hushållspappershållare där jag brukar sätta två toarullar på i reserv. Det satt bara en på den och jag tänkte ta bort den och sätta dit två nya. Hållaren stod på golvet och jag lyfte upp den,såg att det var spindelnät på hållaren och tittade in genom toarullens hål...😱😱😱🕷😱wwiiiaaaah!!!!😱😱🕷😱😱😱
En stor jävel!! Minst 15 mm!! Satt där inne i röret i godan ro!! Jag kastade hela hållaren med toapapper och allt så långt ifrån mig som jag kunde!! Rätt in i duschen!! Där var det givetvis blött på golvet så toapappret svällde!! Och den j-la spindeln drog iväg!!! Men jag skyndade mig dit och satte igång duschen och sprutade hårt med hett vatten efter den!! Jag vet inte om jag fick den.... Men toarullen blev dränkt. Det fanns ingen räddning för den. Inte ens HLR hade hjälpt...
Varför är jsg så rädd för de där vidriga djuren med så många ben??!!??
Jag VET att de inte är farliga. De kan inte göra mig någonting!! Men ändå så stannar nästan hjärtat på mig när jag ser en sån där vidrig varelse... Jag kan inte rå för det. Jag blir förbannad på mig själv när jag reagerar så barnsligt och omoget. Men i stundens hetta går det inte att hejda...
Så med detta sagt kan jag bara ännu en gång bekräfta att jag är barnslig och omogen. Mina tavlor speglar min personlighet väl om man tänker på det.
Min dotter sa till mig innan idag att hon tycker att mina tavlor bör hänga i taket hos tandläkaren så att barmen kan hitta olika figurer i dem.
Ja kanske det...
Nu hade jag tänkt rita med färgade blyertspennor men blev väldigt trött av att skriva...ögonen går nästan i kors... Det får bli imorgon. Nu blir det en spännande podcast. P3 eller P1 dokumentär kanske. Eller P3 Historia... Eller nån mordrättegång kanske... Jag får se vad jag hittar. Men jag brukar somna ifrån dem jag lyssnar på när jag gått och lagt mig hihi. Tur att man kan lyssna imorgon igen då🤗
Godnatt.

Jag kan tyckas vara öppen och ärlig med min sjukdom,inte vara rädd att visa mig sårbar. Och jodå,det är jag. Kanske t.o.m FÖR ärlig ibland.
Men det är så lätt att gömma sig bakom internets ”skyddande” murar. Man tror att man är i trygghet där bakom...
Det är ungefär samma sak som med att visa upp mina målningar. Det är ganska enkelt att lägga ut en illustration,en teckning eller en målning på instagram eller här på bloggen. Det är ju liksom ”inte på riktigt”....
Men så fort det gäller att visa upp nåt jag gjort själv för någon ”på riktigt” då blir jag osäker och tveksam. Tänk om dom tycker det är skitfult och konstigt...? Men låtsas gilla det för att inte såra mig?? Och sen skrattar de bakom min rygg😱
Jag målade en tavla till mina svärföräldrar häromsistens och när jag skulle överlämna den så blev jag så nervös och osäker så jag skämdes över mitt beteende...😔
Det är väl denna osäkerhet som får mig att känna mig oerhört tveksamhet inför att ställa ut några tavlor på utställningen därhemma... Då blir det ju ”på riktigt”.... ”Riktiga” människor tittar. Och tycker!!
Hujedamig 😱
Tänk så lätt det är att huka sig bakom mobilen och gömma sig genom Facebook,Instagram och min blogg....

Ja idag har jag mest målat. Eller ritat. Och det känns så bra🤗
Jag började dock dagen med en liten snabbstädning av stugan. Här blir ganska dammigt fort. Det är så litet och jag har vidöppet hela dagarna och jag yr med täcken och filtar. Så det blir dammigt. Men det går ju väldigt snabbt att städa här eftersom här är så litet. Åååå vad skönt det är att slippa det stora huset... Jag vill inte åka hem...jag fasar för att komma hem och leva i det stora huset som är så besvärligt för mig... Vi måste göra nånting åt vår boendesituation...usch...får ont i magen när jag tänker på det... Så jag låter bli!!
Så fort jag kände mig nöjd så fortsatte jag målandet. Det är så roligt!
Jag blev klar med ännu en färgglad fantasifull tavla idag. Känner mig nog ganska nöjd med den. Den är 50x70 och målad i akryl.

”Jag vill bo i en zvamp annars får jag kramp”🎶
Jag har fått förfrågan,från två håll faktiskt,om att vara med på en utställning där vem som helst får ställa ut ”vad-som-helst” i höst. De som frågat mig tycker att jag borde ställa ut några av mina tavlor.
HJÄLP!!!!😱
Första gången slog jag fullständig bakut!! Alla bromsar tvärnitade och jag blev skitnervös!!
Jag försökte skoja bort förfrågan som att den var på skämt. Och sen tryckte jag undan det längt bak i mitt medvetande.
Andra gången blev jag lika rädd. Och lika säker på att säga nej.
Men.... Nånting inom mig kanske vill ändå....
Det är ju liten utställning och man behöver inte själv vara där. Och risken att vi är i Spanien just då är nog stor.
Så jag tänker och känner lite....
Anledningen till att jag känner ett sånt motstånd är min stora osäkerhet. Även om jag faktiskt är nöjd med vissa bilder så är det en annan sak att visa dem för andra. Att jag lägger ut dem på mitt instagramkonto ”ursulaskonstigheter” är inte riktigt lika läskigt. Där gömmer jag ju mig bakom bilderna på nåt vis. Jag möter inte dem som tittar utan de finns på andra sidan skärmen. På tryggt avstånd. Anonymt och tryggt.
Att visa upp sånt man skapat för någon man samtidigt SER - DET är läskigt!!! Superläskigt!!! Det är så utlämnande. Det är som att man står där som kejsaren i sagan om ”Kejsarens nya kläder”....naken och utskrattad.
Internet är så bra på det viset. Man kan gömma sig bakom en bild,en text,ett foto... För trots att internet och sociala medier i allra högsta grad är just verkliga så känns det inte alltid så... Vilket egentligen är helt galet korkat av mig att känns...
Jag glömmer ju bort att folk faktiskt LÄSER det jag skriver här på bloggen. Och känner mig blottad och generad när jag träffar nån som berättar att de läst min blogg... Då kommer jag på mig själv med att tänka; men oj! har nån verkligen läst det där??! Hjälp!!😱så pinsamt!!
Men eftersom jag har guldfiskminne så hinner jag glömma det tills det är dags att skriva nästa inlägg.
Lars brukar ju komma ner på fredagarna. Men han var i valet o kvalet idag. Han hade en hel del han behövde göra därhemma. Vår trädgård är inte i ordning... Inte alls...
Vi hade tidigare en häck kring gräsmattan på framsidan. Och en stor stor gran!! Allt det är borta och kvar är en stor jordig f.d gräsmatta...
Så det finns att göra.
Och imorgon har byns eget byalag anordnat ”gå-fest”. Det är som cykelfest utan cykel. Om jag förstått saken rätt. Då kommer alla byborna gå förbi vår trädgård....oooooo pinsamt😱
Varför är inte vi med???
Tja...kan man varken äta eller gå så känns det ganska meningslöst. Och jag tycker dessutom att det är väldigt jobbigt att träffa en massa folk. Jag bara gör det. Jag har väldigt svårt att se mig själv i en samling människor,vara social,prata,skratta och vara trevlig. Vad ska jag prata om? Jag har inte mycket att tillföra en konversation. Dessutom så orkar jag ju inte prata så länge...Skratta undviker jag gärna - jag ser ju helt grotesk ut i mitt sneda slappa ansikte😭
Och att prata sjukdomar på en trevlig tillställning är ju inte trevligt.
Så jag är tyst vid de få tillfällen då jag kommer ihop med en grupp människor. Det bara är så.
Vilken tur att man kommunicera med människor på så många fler sätt idag. Sociala medier är ju toppen för sånt.
Jag är egentligen innerligt trött på Facebook men gillar att hålla kontakten med gamla och nya vänner på det viset.
Sms och mail o.dyl tilltalar mig väldigt mycket. Då kan man svara när man känner att man har tid (och lust) att ge ett värdigt svar. Mycket bättre än att prata med varandra.
Men nu får jag nog sluta kommunicera med er. För jag är trött.
Godnatt.