52

Idag sjunger Per Gessle sin låt "Idag är det min födelsedag". Och bakom honom körar jag tillsammans med Gunde Svan,Steffo Törnkvist och min granne Marianne. 
Ja,jag fyller år idag. 52 år gammal...

Varje födelsedag så grubblar jag. På ålder. Tid. Livet... Det blir djupt och sentimentalt. 

Idag tänker jag på vad 52 står för. För mig. Och på vad det skulle kunna stå för... Det är där det sorgsna kommer in.

Jag blev mamma som 22-åring. Ja,han fyller snart 30... När jag var 32 föddes mitt fjärde barn. På tio år hade jag hunnit få två söner,två döttrar,köpt 3 hus,sålt 2,skilt mig,haft ett galet singelår och träffat mannen i mitt liv.

Jag tyckte att jag var lite gammal när mitt yngsta barn föddes...men idag är ju de flesta betydligt äldre när de får sitt första.

Med tanke på att jag trots allt fick mina barn såpass tidigt i livet sä betyder ju det att nu,när jag är 52,så är de utflugna och lever sina egna liv. Jag är inte längre deras mittpunkt,deras stöttepelare,deras nav... De klarar sig (för det mesta) utan
sin mammas försorg. På gott och ont... Lite sorgligt är det att inte längre vara den där som är viktigast i deras liv. Särskilt för mitt ego...

Men det positiva med detta är ju att nu har jag och Lars bara oss själva att tänka på. Nu kan vi börja göra precis vad vi vill,när vi vill och hur vi vill! Vårt nya liv,den tredje fasen i vårt förhållande,har precis börjat.

(Fas 1: nyförälskelse och romantik

Fas 2: familj,barn,uppbyggnad av Liv

Fas 3: tid för varandra och "frihet")

Det är ju nu vi kan erövra världen igen,tillsammans.

Men precis som det brukar bli för mig så är det tydligen inte meningen att jag ska få allt det där.... Precis som när jag hittade mitt drömjobb så hånade livet mig och såg till att jag minsann inte skulle få uppleva det. Sjukdomen tog över.

Och nu...när vi egentligen är i vår bästa ålder,vi är väl aldrig så "fria" som nu... Och vi som ändå är relativt unga när den tiden i livet infinner sig borde ju verkligen få uppleva den. Friheten att kunna göra vad vi vill,när vi vill och hur
vi vill finns där inte trots allt...

Även om jag egentligen inte tror att just jag och Lars skulle gjort nånting utöver det vanliga av vår s.k frihet så hade vi ändå vetat att vi skulle kunna... 

idag vet vi bara att vi inte kan.

För pga min sjukdom så är vi inte fria. Vad jag än ska göra så påverkar sjukdomen mig. Om vi får för oss att sticka till stugan så måste jag förbereda och ordna en massa saker innan. Jag måste planera in när och hur jag ska äta. Jag måste packa ner sondmat...och
veta för hur lång tid...slangar,aggregat mm mm.... Jag kan inte åka för långt,måste ta pauser...

Det är ingen frihet.

När jag ligger här och skriver stiger tårarna i ögonen och jag tänker på allt jag går miste om...

Ja,jag vet!! Jag har så mycket annat att vara glad och tacksam över!! Senast igår skrev jag ju om hur mycket jag älskade mitt nya liv med allt kreativt jag kan sysselsätta mig med. Och jag ÄR verkligen glad och tacksam över den biten av mitt liv!! Lovar!!

Men som sagt,att fylla år är inte bara glatt och positivt. Det är en milstolpe. Och jag fördjupar mig i grubblerier om ålder,tid och Livet...

Jag tänker inte fira. Jag firade 50-årsdagen på de allra bästa sätten och där satte jag stopp för "firandet". Det räcker nu. Idag konstaterar jag faktum. Jag fyller år✔️

Men jag vet att barnen och några vänner kommer att höra av sig. Och det fyller mig av värme och kärlek. 

Sen har vi ju fenomenet Facebook!

Där får man grattishälsningar ifrån vänner och "vänner". Kan kännas lite gött för ens ego. Man känner sig lyckligt lottad som har så många vänner som tänker på en.

Annars blir det inget firande; jag kan ju inte ens äta en semla

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229