Har inte varit här inne på några dagar för jag har mått bättre psykiskt. Eller jag har inte mått skit i alla fall, men varit rätt så känslokall. Jag har lyckats övertala mig själv att jag har det bättre utan dig, och jag snackade med några andra killar. Bestämde träff med dem också, men backade ur alla sista sekunden. Väldigt tråkigt av mig, men kände inte för att träffa någon kille. Det blir ändå bara alltid samma sak. Man fixar sig, tar några öl, flörtar, snackar om vad man är ute efter, träffas några gånger till, sen oavsett hur bra det börjar så tröttnar någon till slut ändå.

Du skrev i fredags och frågade om jag ville snacka. Först svarade jag inte, men sen blev jag ändå nyfiken på vad du har att säga. Du brukar inte vilja snacka i onödan. Vi bestämde att du skulle ringa på lördag kväll. Min osäkerhet kom tillbaka direkt, även fast jag klarade hela veckan utan negativa tankar så kom ångesten nu igen. Varför vill du prata? Vill du ha tillbaka mig? Jag kunde inte låta bli att hoppas lite, och jag kände mig så dum och naiv för det.

Du ringde, och vi snackade. Du sa att du är osäker på om du hade gjort rätt val, att du är förvirrad och behöver tänka. Jaha... Du har haft hur mycket tid som helst att tänka på oss. Varför säger du detta till mig? Bara tänk själv, och om du har ett svar så hör av dig. Helt onödigt att du ger mig förhoppningar nu när jag har kommit en bit på vägen med att komma över dig. Vi snackade typ i 2 timmar, eller nja, mestadels var det tyst i luren, men ingen av oss ville lägga på. Jag berättade en gång till hur sviken jag var. Och du var mest tyst, förutom att du sa att du är osäker på ditt val. Och till slut blev jag riktigt arg och irriterad. Jag sa att du kunde göra vad fan du ville men jag har inte tid till din osäkerhet. Jag måste gå vidare. Sen la jag på.

Nu känns det lite konstigt, har lite ångest. Men jag hoppas det går över, jag har ju kämpat på så bra hittills. Hans osäkerhet ska inte förstöra för mig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Du skrev och frågade om "allting var bra". Eftersom jag inte borde svara dig mer någonsin så skriver jag här i stället. Du vet mycket väl att exakt ingenting är bra, så varför formulerar du din fråga på det värsta sättet? Som ett hån mot mig. Eftersom "allting" är säkert bra hos dig, men det skiter jag i. Vill inte veta. Jag mår dåligt fysiskt - har massa utslag, är trött, har kramp i magen och blöder. Jag mår dåligt psykiskt - har ångest, ingen livslust, tycker inte att något är roligt, orkar inte vara social, hatar och saknar dig. Är det det du vill höra? Varför skriver du ens till mig. Svin.

Likes

Comments

Har redan sagt allt det här till dig men kan fortfarande inte släppa det. Går runt och upprepar för mig själv hur mycket jag hatar dig. En del av mig vill fortfarande ha tillbaka det vi hade, men inte på samma sätt som innan. Nu har mitt sunda förnuft insett att det aldrig kommer att funka mellan oss på grund av dig. Det är bara mitt hjärta som fortfarande skriker efter dig. Därför måste jag tänkta på hur idiotisk och äcklig du är. Jag har alltid gjort allting för att du ska ha det så bra som möjligt. Har aldrig bråkat med dig, var alltid förstående, var alltid tydlig med vad jag vill av dig.

En månad innan jag skulle börja på min praktik i en annan stad sa jag till dig att om du inte klarar av att ha ett förhållande på distans ett tag, så gör slut nu, och inte när jag är borta, ensam och som mest sårbar. Du sa att vi skulle hålla ihop, du lovade! Och ändå gjorde du sen som jag tydligt bad jag dig att inte göra! Hur äcklig och feg kan man vara? Du erkände själv att du gjorde detta för du var för feg för att säga det innan jag åkte. Jag önskar att du upplever samma sak i framtiden. Tänk om någon hade gjort så mot din framtida dotter, eller din syster?

Och kommer du göra så mot din framtida fru som du kommer ha barn med? När du tröttnar på henne och vill uppleva något roligare? Kommer du vänta tills hon hamnar i en sårbar situation och sedan ge henne denna smällen? Eller du gör så mot bara just mig?

Jag hatar dig så mycket just nu, hoppas du vet det.

Likes

Comments

Jag mår fortfarande helt okej. Hela dagen igår väntade jag på att ångesten skulle komma, men den höll sig borta. Jag förstår inte varför för jag borde vara helt förkrossad. Jag är rädd att det här är tillfällig förnekelse och att alla känslor kommer komma ikapp sen. Jag har kunnat äta normalt och njuta av träningen. Var lite tyst och frustrerad på jobb, men orkar inte vara så social än. Vissa andra saker som är svåra är att kolla på tv på kvällen - sånt gjorde vi alltid ihop. Så de senaste kvällarna läste jag en bok i stället.

Idag skulle jag gå på dejt. Det tar emot att träffa andra men tänkte att det kanske hjälper ändå. Jag föreslog att vi skulle ses ute och äta något. Han gick med på det först, men igår frågade han om vi kan vara hemma hos han i stället och kolla film... Vi alla vet vad det innebär ju och jag tappade lusten för honom. På ett sätt så hade det varit skönt att bara umgås med någon och få bort tankarna från allt det jobbiga. Men det känns lite som att han försöker enbart ligga och är inte intresserad av mer då han inte ens vill gå ut första träffen. Jag är lite kluven... Innan hade jag aldrig gått hem till någon för att bara ligga. Men nu är allt lite annorlunda - jag har precis blivit singel, är ensam, umgås inte med någon om dagarna i denna nya staden. Usch jag trodde aldrig att jag skulle hamna här, vara så hungrig på bekräftelse att jag kan tänka mig att ha sex med en främling. Jag måste skärpa mig.

Likes

Comments

Denna förmiddagen har jag konstigt nog mått helt okej, antagligen för jag har fullt upp på jobb. Jag kunde äta både frukost och lunch, (nästan) utan att vilja spy upp allt av ångest. Jag har inte gråtit heller och kände inte ens för att röka.

Jag kom på en sak som hände för ca 2,5 månader sedan. Jag var besviken på honom den dagen. Han hade skrivit med någon annan tjej och vi bråkade. Då bestämde jag mig för att jag ska testa vår relation genom att söka praktik i en annan stad, för då får jag chansen att komma bort från han och sätta hans känslor på prov. Och nu har jag ju beviset! Han klarade inte av provet. Jag har nästan glömt bort det - men det var ju han från början som fick mig till att fly till en annan stad! Det var han som förstörde allting mellan oss.

Men just nu är jag glad att jag mådde okej denna förmiddagen och hoppas det håller i sig! Det är bättre att hata honom än att älska honom, men det bästa är att inte bry sig!

Likes

Comments

Som tur har jag ändå blivit helt okej på att förtränga smärtan. Jag vaknade i natt av att jag tänkte på honom. Det sved till i hjärtat av ångest och jag fick panik för jag tänkte att natten var körd, att jag kommer ligga och tänka på honom. Men jag skötte mig bra - började tänka på andra saker, förtränga honom så gott det gick, eller tänka på hans negativa sidor. Även om jag sov väldigt oroligt och vaknade många gånger så kunde jag sova i alla fall. Ser dock väldigt sliten ut idag, och är rädd för att behöva möta folk. Vill inte att de frågar hur min helg har varit eller vad jag har gjort. Orkar inte ljuga hela tiden. Sen är jag ändå mest rädd för att komma hem från jobb och vara ensam igen.

Men just nu känner jag mig rätt så lugn. Hoppas det håller i sig. Livet har fått en ny mening de senaste dagarna: att överleva! Och även om jag känner mig ensam, i en ny stad, utan honom, utan familj och vänner och min hund... så kommer jag klara mitt nya mål!

Likes

Comments

Varför kan jag inte bara acceptera att vara själv? Jag har laddat ner tinder och svipat vänster på exakt alla killar i denna tråkiga lilla staden. Det tog inte så lång tid. Men vänta, jag hittade faktiskt en kille som var riktigt snygg! Så fort jag svipade höger på honom meddelade appen att vi har en match. Han skrev direkt, som att han väntade på att jag skulle matcha honom. Trevlig kille, vi började snacka om allt möjligt. Han bad om fler bilder på mig, så jag sa att han kunde lägga till mig på instagram. Han hade tydligen ingen instagram. Och ingen facebook eller andra sociala medier heller. Efter lite FBI utredning kom jag fram till att han har tagit en annan killes bilder och gjorde en fake profil. Så min enda napp idag och enda "snygga killen" i stan var en fake profil... Jättekul!

Nu sitter jag ensam igen och vill bara ha någon som ger mig lite bekräftelse och läker mitt hjärta. Jag vill inte vara i denna hålan. Orkar ingenting. Varför kan jag inte bara vara stark och självständig? Patetiskt nog tog jag vinflaskan som var kvar från i fredags och nu sitter jag och dricker från en flaska och röker i fönstret. Jag som skulle ha ett balanserat liv med bra mat, träning, inga cigg och alkohol. Men jag klarar inte av att göra något annat. För allt annat påminner mig om honom. Kunde inte ens få mig till att laga tacos, för det åt vi varje fredag hos honom. Kan inte ens äta min favoritgodis för det påminner om våra myskvällar. Det enda jag har är cigg, sprit och denna bloggen som hjälper mig. Inte ens dumma tinder hjälper mig.

Likes

Comments

Eftersom det inte händer något nytt i dagens läge, så tänkte jag skriva lite om hur det var när jag dumpade någon. Av 2 av mina 3 seriösa förhållanden blev jag dumpad. Första gången blev jag dumpad efter 3 hemska år med en kille som misshandlade mig psykiskt, jag var för ung och naiv i det förhållandet. Det var länge sen, men det tog mig minst ett år att komma över det. Jag minns inte hur jag lyckades. Andra gången, ca 1,5 år efter mitt första, fick jag upp ögonen för en kille i min närhet. Vi gick i samma klass, fast han var mycket äldre och hade förhållande första året vi gick samma utbildning. Då hade vi inte så mycket kontakt, jag tänkte inte på han så mycket förutom att jag konstaterade för mig själv att han är snygg. Sen blev han singel och vi fick ihop det under en utgång med klassen. Han sa efteråt att det bara var en engångsgrej och att vi måste låtsas som att det aldrig hände. Jag tänkte inte så mycket mer på det då. Sen tog sommaren slut och skolan började igen. Vi gick och festade efter första skoldagen och jag hamnade hos honom ännu en gång. Då sa han samma sak - att det inte får hända igen. Men jag ville helt plötsligt mer, och eftersom han inte heller ville säga nej så hamnade jag hos honom rätt så ofta efter skolan. Veckorna gick, och jag erkände att jag har känslor för honom. Han ville inget av mig, bara ligga. Så vi fortsatte så. I flera månader.

Jag mådde halvt dåligt av det, men kan inte riktigt klandra honom för han var ändå ärlig. Jag valde själv att åka till honom om och om igen. Han var en väldigt deprimerad och nedstämd person just då, och jag kände att jag ville hjälpa honom. Jag gjorde allt för honom. Fick ingenting tillbaka, fick bara höra om och om igen att vi måste sluta ses snart. Men det gjorde vi inte. I stället började han bli mer och mer romantisk och som en pojkvän mot mig. Han köpte blommor, bjöd ut mig. Och jag började äcklas mer och mer. Jag vet inte varför, men så fort jag fick som jag ville, efter att jag har kämpat för det i 8 månader, så ville jag inte ha det mer. Jag kom på massa ursäkter när vi skulle ses, och undvek honom i skolan. Jag förstod inte varför jag kände som jag gjorde, men jag störde mig på honom. Tyckte att han var patetisk och jobbig.

Han blev som besatt, försökte prata med mig om oss hela tiden, gjorde stora drama scener framför alla i skolan. Han kom till mitt jobb när jag inte svarade i mobilen och tjatade på mig att vi ska bli ihop. Men då kunde jag inte förstå vad jag såg i honom. Alla mina känslor var borta. Jag såg en man som börjar åldras och har tappat greppet om världen. Han sket i sina studier och ville hoppa av skolan. Det gjorde honom ännu mer motbjudande. Jag vågade inte riktigt dumpa honom helt, för han var så desperat. Men till slut kunde jag inte dra ut på det och sa att jag inte vill ses mer. Han försökte i några veckor till, men sen insåg han sanningen. Och då hoppade han av skolan. Jag såg aldrig mer honom, och vet ingenting om honom i dagsläget. Men jag har fortfarande en obehaglig känsla när jag tänker på honom. Det var verkligen jobbigt att behöva såra någon, även om personen sårade mig också. Då trodde jag att det nästan är värre att dumpa någon än att bli dumpad. Men nu när jag själv har blivit dumpad så hade jag tusen gånger hellre varit i motsatt sits.

Likes

Comments

Vi försökte... hade några bra månader igen och jag trodde att det verkligen skulle bli bra denna gången. Vi lovade massa saker till varandra, att vi skulle få detta att funka och hålla ihop. Sen behövde jag flytta iväg några veckor på grund av skolan. Jag grät sista gången jag var hos dig, för jag hade en dålig magkänsla. Jag fick dig till att lova att vi ska höras varje dag och ses varje helg. Du lovade att göra ditt bästa. Jag gjorde mitt bästa. Ringde och skrev. Du svarade alltid bara på det jag skrev. Jag var orolig och ensam. Ny stad, kände ingen. Jag trodde att du var min fasta punkt i livet, att jag har dig, du var den enda som fick mig till att stå ut med ensamheten. Men du var alldeles för nonchalant och kall. Jag kände på mig att något var fel. Första helgen kunde du inte ses för att du skulle jobba, vilket jag förstod. Vi bestämde att ses helgen efter i stället. Jag längtade så mycket. Eftersom du lovade att vi skulle ses så dämpades min oro. Så kom det helt plötsligt: en dag innan jag skulle åka hem till dig skrev du att du inte orkar kämpa för oss när vi är så långt ifrån varandra. Du skrev så fastän jag var den enda av oss två som faktiskt kämpade för att hålla ihop oss.

Jag blev rasande arg. Jag skrev ett långt hatmeddelande till dig, att du sårade mig om och om igen. Sen tog jag bort dig överallt. Jag kände mig så tom. Grät inte de första timmarna. Jag var så arg. Sen kom känslorna - jag grät och grät och upprepade för mig själv att jag måste klara detta, att det kommer gå över och jag kommer bli lycklig igen. Dagen efter söp jag mig full med några jag knappt kände. Det var skönt, jag glömde dig för en stund. Sen nästa dag låg jag med panikattacker och spydde och grät efter dig. Jag ville bara att du skulle hålla om mig.

När jag minst anade det skrev du. Ett långt meddelande. Där du sa att även om du saknar mig och det känns tomt så måste vi gå vidare. Jag förstod inte varför vi måste det. Vi hör ju ihop. Några veckor isär är inte hela värden. Jag läste ditt meddelande om och om igen, men svarade inte. Min ilska kom tillbaka. Varför skriver du om du uppenbarligen skiter i mig och det vi hade?

Jag sov ändå lugnt den natten. Jag vet inte ens varför eller hur jag kunde sova. Jag trodde att jag var stark. Men nej - dagen efter kunde jag inte hålla mig och skrev till dig att du skulle ringa mig när du har tid. Du sa att du gärna pratar lite senare. Men du ringde aldrig.

Jag har varit i denna situation tidigare, men jag vet ändå inte hur jag ska klara mig. Jag känner mig så otroligt tom och ensam. Kan du inte bara ringa och säga att du vill ha tillbaka mig? Även fast jag bestämde att aldrig mer prata med dig och ge dig fler chanser. Det spelar ingen roll. Snälla, bara kom tillbaka.

Likes

Comments

Kommer du ihåg när jag berättade att jag har mardrömmar? Du tyckte synd om mig. Jag sa att du inte ska göra det, för bästa känslan är när jag vaknar upp bredvid dig och inser att verkligheten är underbar.

Nu är det tvärt om. Jag har dig i drömmarna men jag vaknar upp till en verklighet av mardrömmar. Du är borta.

Likes

Comments