Header

Jag är jämt rädd, rädd för människor, för att gå ut, för maten, sömnen, tilltro, val, och för mig själv och vad som händer i mitt liv.
Därför kan jag inte rå för att jag är frånvarande, kan inte rå för att rösterna som bara jag kan höra tar över mig. Ber om förlåtelse till alla jag känner och bryr mig om. Jag är också ledsen för vad som händer med mig, det är inte jag. Och jag hoppas att det på något sätt ska ordna sig, även om jag inte vet hur.

/Kram

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Att få dippar är inget nytt för mig under det senaste året, och jag vet mycket väl att det sker då och då. Det blir bättre perioder men sen är jag plötsligt tillbaka i mörkret igen.
Trots att jag vet, så blir det lika jobbigt varje gång, och min besvikelse är såklart enorm. Under mina bättre perioder hoppas jag innerligt att jag ska fortsätta vara glad, orka skolan och tycka att saker är kul. Men det blir aldrig så.
Nu är det rädslan som är värst. Den som plågar mig till och med när jag sover. Rädslan för att någon ska förfölja mig, skada mig eller försöka döda mig. Det blir ständig ångest, oro och stress och jag vet inte vad jag ska göra för att motverka det.
Jag hör konstiga ljud, röster och det känns som att någon sorts övre makt försöker tilltala mig, och tala om för mig hur värdelös jag är och att jag borde dö, så att jag inte ska råka skada någon.
Jag känner mig otroligt maktlös och att gå utanför dörren känns omöjligt när jag vet att någon kan stå bakom knuten med en pistol i handen.

Jag vill egentligen bara lägga av. Ta närmsta tåg och bara åka, längre och längre bort. Åka från mig själv, från det här landet och alla människor som känna så onda.
Men jag vet att jag inte kan fly på det sättet, det är inte en fungerande utväg att springa ifrån sig själv. Det är något man aldrig kan komma undan. Vilket är så galet retande när man tänker efter.
För när en röst säger åt en att man borde dö och alla påstår att rösten bara är i mitt huvud, så har jag inget att fly från. Och jag har ingen som kan hjälpa mig att fly heller, eftersom att ingen riktigt kan förstå.
Det låter så förvirrande när jag pratar, men mitt liv ÄR också väldigt förvirrande. Det är konstigt och jag känner mig aldrig riktigt ”närvarande”.
Men trots allt lever jag nu, lever trots att jag hamnat i en dipp som inte liknar något annat. Jag försöker sova mycket för då mår jag som bäst, göra avledande saker och vara med min familj. Min familj är de enda personerna jag känner mig någorlunda trygg med, och det är jag väldigt tacksam för.
Jag kämpar, trots att det inte märks så kämpar jag varje minut, dagarna i ända, och om nätterna vaknar jag livrädd upp ur mardrömmar. Det är svårt att förklara för en annan människa hur psykisk smärta känns. Det går verkligen inte att leva sig in i. Och ibland så kan jag önska att det var lite enklare att förklara, men jag hittar inte orden.
Det är en kvävande smärta, som inte syns på undersökningar, och som man själv inte har en blekaste aning vart den kommer ifrån. Ibland får den mig att vilja skrika, krampa eller slå något riktigt hårt, men jag undviker det med tanke på hur oroliga alla människor runt mig skulle bli då.
Och det skulle få mig att känna mig galen om jag skulle göra något sånt. Och det enda jag vill just nu är att ha kontrollen.

Jag jobbar på det, försöker. Inte är det enkelt alltid, och det är egentligen ett under att jag lyckats klara mig så länge. Jag tänker att jag borde kämpa för det fina i livet, samtidigt som jag bara vill dö för att slippa, och det känns som att jag har två olika människor i mig som vill helt olika saker.
En av de har lite lite hopp kvar, medans den andra säger till mig att det är lönlöst att ens försöka.
Vem jag ska lita på vet jag inte ännu.

/A

Likes

Comments

Hej alla kämpar där ute! Jag har kickstartat det här året med en fruktansvärd magsjuka, hur har ni spenderat de första veckorna av 2018?

I år is the year så att säga. Jag vill ta revansch på allt jag missat att göra, och jag har redan planerat en massa för året, trots att det knappt börjat. Jag har gjort en lista och den ska jag berätta lite om. Det ABSOLUT första jag prioriterar det här året är betyg i alla ämnen. Tidigare har det varit fullständigt omöjligt för mig att säkerställa betygen eftersom att jag inte har gått i skolan alls knappt. Men jag tror verkligen inte att det kommer att vara några problem för mig, jag gillar verkligen skolan och jag vet att jag har extremt lätt för mig. Det är faktiskt super skönt att veta att jag inte kommer att ha några större problem med att ta ikapp skolarbetet! Sak nummer 2 som jag väldigt väldigt gärna vill få avklarat det här året, är att kunna sluta med mina mediciner. För ska jag vara helt ärlig så känns det förjävligt med alla dessa tabletter. De kanske är bra i och med att de hjälper lite, men biverkningarna är rätt jobbiga och det är så himla lätt att glömma bort att ta dem om man har mycket annat i huvudet. Jag mår väldigt lätt illa av min medicin, blir väldigt trött och får rätt så ofta ont i huvudet, och det skulle verkligen vara SÅ skönt att få slippa ta tabletterna. Sen finns det tusen saker jag också vill och ska göra, åka utomlands, segla ute på havet, bada, åka skidor, se norrsken, vara med mina kompisar, tävla, vara ute en massa, äta god mat och en massa massa mer!

Jag orkar inte med några nyårslöften för jag lyckas ändå bryta dem efter 2 dagar ungefär, och då känns det ganska meningslöst. Men att ändå sätta upp små mål för året fungerar ändå helt okej! Jag har bestämt mig för att försöka tänka mera positivt, vara mig själv och spendera så mycket tid som möjligt med kompisar. För jag vet att kompisar är en viktig faktor för mitt mående, jag måste träffa människor som gör mig glad för att kunna leva. Sedan så finns det lite mer grundläggande saker för att jag ska må bra, som att äta, sova regelbundet och ha ett strukturerat schema för varje dag. Men att träffa kompisar och vara med människor som gör mig glad höjer liksom livskvalitén.

Livet handlar inte bara som att man kan andas och gå runt, för att det ska bli ett riktigt liv så måste man fylla sin tid på jorden med så lärorika, roliga och intressanta saker som möjligt. För om man inte känner att livet känns roligt, då är det inget riktigt liv. Det lever jag efter just nu, och det är väldigt nyttigt för mig. För samtidigt som jag kämpat för mitt liv, så har jag också kämpat mig bort från mitt liv. Och därför har jag nu insett att läget är som det är, jag mår piss, men jag ska inte sluta leva för det, inte låta min psykiska ohälsa ta över hela min framtid!

Jag ska också försöka skriva lite mer om hur jag faktiskt mår, för jag mår verkligen så mycket bättre av det. Och eftersom att jag är så så dålig på att prata om hur jag mår så underlättar det väldigt mycket att skriva om det istället! Bloggen är en fristad för mig att uttrycka mig och skriva om hur jag känner och tänker! Att skriva blir också ett sätt för mig att minnas vad jag gjort, och se tillbaka på. För min del hoppas jag nu att det här året ska bli mitt revansch-år, och jag är så tacksam över att jag lever idag och att jag kan få fortsätta upptäcka allt fint som livet innebär!

Kram på er!!!


Likes

Comments

Jag tänker varje dag på mig själv när jag var yngre. Jag var så oskyldig, så ovetandes om världen runt omkring. Jag var väldigt eftertänksam när jag var liten, rädd för att såra någon eller göra människor illa. Min nästan största rädsla har alltid varit att någon ska bli arg på mig eller inte tycka om mig. Jag har också alltid varit väldigt rädd för att något ska skada de jag älskar. Jag tror att min ständiga oro ställt till det ordentligt för mig när jag växt upp. Jag grät alltid i smyg när mamma eller pappa skulle resa bort, för jag visste att jag aldrig kunde garantera att de skulle komma tillbaka, jag hade ju sätt på nyheterna om planet som störtade. Jag trodde också på när pojkarna i min klass sa att det skulle bli krig i Sverige, trodde på att vårt hus skulle bli sönderbombat. Jag fick för mig att jag hade en livsfarlig dödlig sjukdom som inte gick att bota. Efter en lektion om rymden i skolan fick jag också för mig att pappa skulle åka ut i rymden och aldrig komma tillbaka igen. Jag trodde alltid att mamma grät när jag inte var hemma med henne. Det har nästan alltid funnits saker i mitt liv som jag varit orolig för. Inte konstigt att jag blivit så lyhörd för vad människor säger och gör. Minsta lilla grej kan ju alltid avgöra någons död, krig eller tårar. Eftersom att jag vet hur fruktansvärt ont livet kan göra ibland, så bryr jag mig så extremt mycket om andra människor. Om jag kunde skulle jag låta alla hemlösa bo hemma hos mig, ge alla pengar jag hade till de fattiga och trösta alla ledsna oroliga barn på jorden. Men jag kan inte för jag är bara en liten liten människa i en väldigt väldigt stor värld. Och ibland önskar jag att alla andra kunde se hur mycket tankar, ångest och mörker som finns i min kropp, för då skulle nog alla bli helt paffa. Och alla skulle nog förstå att den här lilla tjejen har haft väldigt ont. För genom åren har smärtan i själen inte upphört, och jag kan längta så mycket efter en helt smärtfri dag! En dag när jag fick ledigt från mina egna tankar och hela den här världen. Det är det ända som står på min önskelista, det enda jag verkligen vill ha.

I år har jag bara ett nyårslöfte, och det är att jag inte ska ge upp, oavsett vad. Jag har klarat alla dagar hittills så då ska jag väll klara ett år till, eller hur? Och det ska bli så otroligt skönt att känna att det här förfärliga året äntligen är över. Det är väldigt skönt tycker jag! Och även om det här året varit skit så är det inget jag kan ändra på nu, jag har alltid gjort mitt bästa och det är huvudsaken.

Likes

Comments

För bara några månader sen så valde jag att inte ens tänka på perioden jag hade min ätstörning. För något i mig gjorde så jävla ont när jag tänkte på det, och det jag hatar mest av allt på jorden är just de sjuka tankarna jag hade (och fortfarande har) kring mat.

Att jag drabbades av en ätstörning var aldrig något jag självmant ville inse, för jag ville bara vara frisk, se bra ut och vara hälsosam. Allt började i form av något jag såg som en "rolig grej", jag ville bara testa att minska maten en aning, träna lite mer och på så sätt ändra de småsaker jag inte gillade med min kropp. För så har det nog nästan alltid varit, jag har tyckt att min kropp inte ser bra ut. Men efter ett tag började jag faktiskt se att siffrorna på vågen minskade i takt med att jag minskade på mitt intag av mat, vilket gjorde mig helt överlycklig. Jag bestämde mig för att få den kropp jag ville ha, så jag gjorde ett strikt schema för hur jag skulle äta, när jag skulle äta, och vad jag skulle undvika för att gå upp i vikt. Jag gjorde en lista med regler som jag noga följde, skulle äta långsamt, små portioner, aldrig lunch, gaffeln fick aldrig nudda tungan, för på så sätt skulle jag få i mig maten långsamt och känna mig mätt efter bara några tuggor. Hände det att jag bröt någon av dessa regler så bestraffade jag mig själv med extra träning, eller genom att kompensera det nästa gång jag åt. Så fort jag fick lite tid över så la jag in lite träning, och det var en självklarhet att jag gjorde situps när jag fick tid för mig själv, för ju plattare magen var desto bättre. Ju mer jag tappade i vikt desto sjukare blev mina tankar. Jag såg verkligen inte att jag var smal, utan grät så fort jag såg min fula kropp i spegeln. Varje dag i veckan skrev jag ner i ett schema allt jag ätit, och räknade sedan ut hur mycket träning som skulle behövas för att bränna kalorierna jag fått i mig. Det ända jag tänkte på under en dag var vad jag skulle äta, vad jag inte skulle äta, när jag fick äta och med vem jag skulle äta med. Min största rädsla var att mina föräldrar skulle få reda på mina mat-scheman, listor med regler och hur extremt lite jag åt under en dag. Jag ville inte att någon skulle stoppa mig, jag ville inte gå upp i vikt och fortsätta vara ful.

Människor runt mig började bekymrat påpeka att jag gått ner i vikt, att jag inte åt och såg smal ut. Jag svarade bara att det var såklart att jag åt, och jag var inte smal på något sätt, men inuti jublade jag, för när folk påpekade min undervikt blev jag helt lycklig och varm i hjärtat när jag tänkte på vad jag åstadkommit bara genom att ändra min kost. Men inte älskade jag mig själv mer över huvud taget för att jag tappade vikt. Jag såg bara tjock ut i spegeln trots att revbenen syntes tydligt och mellanrummet mellan låren ökade och ökade. Jag blev helt utmattad av det ständiga mattänkandet, jag ville inte att det skulle vara så jobbigt, men hellre det än att jag var ful. Jag frös så att jag skakade, huvudet kändes så tungt och så fort jag reste mig upp blev det svart framför ögonen.

När jag tänker på hur fort det faktisk gick att bli så sjuk, så känns det galet att det skulle ta så lång tid att bli bra igen. Att börja äta var nog aldrig det svåraste, för det var jag bara tvungen att göra. Det var hjärnspökena som envist hängde kvar och som jag inte ens idag har blivit av med helt. I början var det som tuffast, jag grät så mycket att jag borde fått slut på alla tårar som fanns, och det var en plåga att äta och se att man faktiskt gick upp i vikt igen när man kämpat så länge för att gå ner i vikt. Idag har jag fortfarande jobbiga tankar kring maten, men det jag har lärt mig är att förhindra att tankarna får som dem vill. Det enda jag kan göra när hjärnspöken kommer är att just äta. Idag tror jag nästan att jag hatar min kropp mer än vad jag gjorde då, men nu kan jag leva med det ändå. För som jag försökt att älska mig själv, men det är stört omöjligt för mig. Jag hatar mig och min kropp mer än jag hatar Döden. Jag skäms varje dag för min kropp, vill så gärna ändra den, men ändå låter jag bli! För det sista jag vill är ju att hamna där jag var förut. Jag försöker att undvika tanken på hur jag ser ut, ser mig inte i speglar eftersom att jag är medveten om att jag bara kommer bli besviken över det jag ser. Pratar någon om mat och utseende så byter jag snabbt samtalsämne, för det är belastande för mig att hela tiden gå runt och hata allt som har med mig själv att göra.

Förstår inte vad i mitt liv som kan få mig att hata just mig själv när det finns värre saker att hata, men tyvärr så har det blivit såhär, och det är inte mycket jag kan göra just nu. Nu försöker jag att bara "inte tänka" det är det bästa jag kan göra för tillfället!

Kram

Likes

Comments

Idag är det torsdag, sista dagen i november. I natt sov jag rätt okej, men känner mig ändå ganska trött i huvudet just nu. Mörkret och kylan får mig att nästan spåra ur, det är som att leva i skräckfilmen "the shining" på heltid. Jag har inte ork att ringa någon, eller lust för den delen. På nått sätt så känner jag att det bästa är om jag håller mig ensam, för då minskar risken att jag skulle råka säga fel saker, och jag slipper bli sårad. Men trots det så är min största rädsla att vara ensam. Och under de senaste månaderna har ensamhetskännslan varit så stark att jag i panik behövt slita tag i någon bara för att känna att jag lever, att folk är närvarande och framför allt att jag är trygg.

För nu ska jag försöka att vara helt ärlig och säga exakt som det känns. Under en period så har jag pendlat mellan djupt deprimerad och självmordsbenägen, till minuter då jag varit så lycklig att jag fått de mest märkliga idéer som finns. Jag har fått för mig att jag var Hitler i mitt förra liv och att det här är straffet för det hemska jag gjort, att jag är utvald och måste plågas på den här jorden. I nästa sekund har jag fått för mig att alla människor i världen är robotar som programmerats att plåga mig här, och att jag är den enda som på riktigt "existerar". De här tankarna har fått mig att ta avstånd, gömma mig, inte lita på andra, och skrikit för mitt liv när skötarna släpat mig in på psykakuten. Jag är livrädd, på heltid. För min hjärna får mig att totalt spåra ur, och jag vet inte någonting längre mer än att jag känner mig så fruktansvärt ensam att jag får svårt att andas. Det är väldigt svårt för mig att jag måste gå och prata med en psykolog jag kan få för mig vill tortera min hjärna. Det är svårt att öppna upp för människor som frågar när jag ibland till 100% tror att de bara frågar för att de är programmerade att göra det. Det är jobbigt för mig att jag inte kan lita på mina föräldrar heller, och inte mina syskon, och inte mina "vänner" som säkert bara är här för att fortsätta plåga mig.

Och nu önskar jag alla er som läst detta att inte få fördomar, för en del av mig vill tro på relativitetsteorin och sånt där "logiskt", men samtidigt är en annan del av min hjärna helt främmande, det är INTE jag. Här om dagen när jag satt hos min psykolog sa jag "Jag hatar min hjärna!" av ren impuls. Och det är sant, för min hjärna får mig att bli helt från vettet. Jag känner mig som två personer, vanliga Astrid Lignell som äter yoghurt till frukost och klagar på läxorna, till en annan helt främmande människa som säger att jag lever i ett förutbestämt helvätte där jag ska brinna tills jag bara är en hög med aska på marken. Och det är väldigt svårt för mig att ibland skilja på Astrid och den andra okända människan i mitt huvud. Och jag vet faktiskt inte vem jag ska tro på, och vem som har rätt. Min hjärna tänker de sjukaste tankarna som finns, ser fram och baksidor på precis allt, och har nästan lyckats övertala mig att jag måste fly från allt på jorden.

När jag läser detta själv, så låter det som att jag är helt sjuk i huvudet. Så om du av någon anledning vet vad det är som händer mig, snälla snälla snälla skriv till mig, för jag skulle vara oändligt tacksam för ett svar på vad som händer. Eller så händer inget alls utan min okända del av hjärnan har helt rätt i att jag är det enda som existerar och att jag måste fly. Jag är öppen för all hjälp som existerar, för just nu har ingenting att förlora. Något som inte är helt bra håller på att hända i mitt huvud och jag som 13;åring har ganska svårt att förstå det här helt själv.

Och bara för att ni ska få något vettigt att läsa!!!: ett låttips, eller nja, mer en upplysning om vilken låt jag lyssnar på 24/7 just nu, och som får mig att känna mig någorlunda normal. För OJ så mycket musik påverkar mig!!!

"Dusk till dawn" - ZAYN, Sia

Kram på er, vi kämpar tillsammans!

Likes

Comments

Hej alla fins människor där ute!

Ska försöka låta lite tjeck idag för att få mig själv på bättre humör! Idag känner jag att jag har så mycket ord och frågor inom mig, och att skriva är enda utvägen! Dessutom tänker jag mig att jag i slutet på inlägget ska skriva ett schema fr veckan, för min skull då, så att virriga jag kan få någon sorts struktur på allt! Vill börja med att påpeka hur kallt det blivit? Är det bara i Uppsala eller någon mer stans i landet? Jag går runt och fryser konstant och vill inte ens vara vaken på kvällarna får mörkret ger mig ångest. Det kan nog vara det som gör att jag inte tycker om vintern, mörkret, kylan, och den där läskiga känslan av att världen är så stor, och jag så liten. Men annars om man bortser från den rädslan, så tycker jag ändå om julen, lucia, advent, pynta granen, baka lussekatter, koka knäck och allt annat vad julen innebär. För julen är ändå väldigt fin tycker jag! Kanske inte just julafton, men alla andra dagar innan! Nyår är inte heller så kul, för då är också en sån där högtid då man väntas vara glad. Och de senaste tre åren har december verkligen sugit enligt mig. Vi har varit utan snö, julen har blivit deppig och ångestfylld och jag har bara legat på soffan och varit trött. Och jag klarar verkligen verkligen inte av att hålla masken och le och skratta som alla andra, vilket jag ibland känner att jag borde.

Men nu är det inte jul, bara galet mycket plugg, svinkallt att vänta på bussen och man sitter bara i skolan och längtar efter sängen. Och jag känner att det verkligen suger att vara 13. Men det ska hända alla, och så är det bara. Men bara för att jag är 13 så blev detta år mitt oturs-år ( jag kanske får fler ) och det kan jag inte neka. Det första som hände på nyårsnatten var att jag spillde ut ett fullt glas vatten över eluttaget i mitt rum, sedan fick jag ätstörningar, hamnade på Bup-akuten, självskadade, ville dö, ville dö ännu mer, hamnade på Bup igen, och igen, och åter igen... var sjukskriven, och så började jag självskada igen. Och det är ändå en bråkdel av allt negativt som hänt i år! Så min utvärdering av det här året är ungefär - Förfärligt.

Jag måste berätta en grej. Ska vara rakt på sak Jag har bytt psykolog, och det är jag inte glad för. Just för att det tog väldigt lång tid för mig att skapa förtroende för psykologen jag hade, och för att det verkligen var någon jag kunde berätta allt för. Och just nu känner jag bara att jag vill ifrån Bup, aldrig gå dit igen och inte öppna upp mig för någon. Och när jag sitter i den blå fåtöljen framför min nya psykolog som jag på beställning ska berätta allt för, så får jag inte ur mig ett enda vettigt ord. Jag vill verka trevlig, saklig och inte säga något som skulle kunna låta fel, jag vill verkligen ge ett gott intryck, för sådan är ju jag. Så därför kan jag verkligen inte säga något, det blir mest tyst och stelt, och jag sväljer och sväljer tills jag bestämmer mig för att säga något, men då låter jag istället bara helt hes. Och jag förstår inte hur i hela friden de tänker sig att jag ska kunna sätta mig framför en vilt främmande människa och berätta mina största hemligheter för. Särskilt inte när jag själv inte tror ett dugg på att det kommer hjälpa mig. Jag blir så bekymrad över situationen jag sitter i just nu, och så otroligt arg och irriterad på mig själv.

(Känner alltså nu när jag skriver att jag inte låter så tjeck längre som jag skrev att jag skulle vara, men orka bry sig nu)

Och min självkänsla är inte på topp just nu, så jag undviker att se mig själv i spegeln, försöker att inte vara ensam i mitt rum, försöker ständigt hitta på saker att göra så att jag ska slippa tänka på mig själv. För just nu vill jag bara skrika att jag är den falskaste och fulaste människa som existerat på den här dumma jävla skit-jorden, eller något i den stilen. Så arg är jag på mig själv och livet. Dumma dumma livet som är så färglöst och trist och som bara skapar olycka och krig bland alla lidande människor. (Notera, detta kommer från mitt huvud och behövdes få komma till världen) Slutet på det här året känns som en transportsträcka till det "riktiga livet", för just nu händer absolut ingenting, vilket ger mig ångest. Skolan stressar, det ger mig också ångest. Och allt känns så meningslöst och grått att man bara vill dra täcket över huvudet. Och nu tillåter jag mig själv att faktiskt vara arg på allt, riktigt riktigt arg!


Nu kommer lilla schemat innan jag ska koka lite te och vila!

Måndag

Skola som vanligt, sedan nästa stop Bup och sova tidigt!

Tisdag

Typ inget händer! Lite skola skulle jag tro, funderar på att baka sen faktiskt, eller möjligen hälsa på min lillasyster, det får vi se, livet blir ju lite passivt med anpassad skolgång och typ noll saker att göra efteråt.

Onsdag

Först blir det...(trumvirvel)... SKOLA! Vilken överraskning!!! Nej, men det hör ju till vardagen liksom! Och på kvällen har jag cheer-träning sen från 18-20 och sen hem till mamma och soooova!!!!

Torsdag

Startar dagen med lite skola igen och så kör jag på så länge jag orkar, kom dessutom på att jag har prov att plugga till! Sedan har jag lite så kallad "kvalitetstid" med mamma på kvällen och då antar jag att vi kommer hamna i soffan framför tv:n eller nått i den stilen, möjligen kanske laga något gott till middag?

Fredag

Skola förmodligen och slutar tidigt om jag inte minns schemat fel! Och funderar faktiskt på att gå på bio eller liknande, för det var faktiskt ett bra tag sen!

Lördag

Inget händer! Jag tar ledigt!

Söndag

Jag tar sovmorgonen för att sedan träna med cheer-laget på kvällen, tror dessutom att det var på söndag som vi skulle ha dräktprovning om jag inte minns fel, så vi får väll se hur det blir, om vi lyckas klämma oss i dräkterna så att säga haha!

Det var den veckan det! Ta hand om er, KRAMIS!!!!!

Likes

Comments

Idag är jag för fjärde gången utskriven från Bup. Jag gick väldigt motvilligt dit för ett sista samtal idag och försökte att inte låta irriterad när jag pratade med läkaren. Men Pappa var med och jag lät honom ändå säga det mesta, vilket han nog inte hade några problem med så pratglad som han är. Den sista tiden har varit rörig, och då menar jag verkligen rörig. Jag fick tidigare i helgen för mig att jag skulle sluta äta pga kroppshetsen, vilket ledde till ångest, som ledde till självskada och satte ordentlig fart på min paranoia, och sedan gick bara allt i en ond spiral neråt. Jag minns inte mycket från de senaste dagarna, inte mer än att det varit ångestfyllt, och att jag varit så galet rädd för alla människor, så rädd att jag inte ville ta medicinerna för att jag var helt säker på att om jag tog dem, så skulle jag bli förgiftad.

Det har varit uttröttande och väldigt ansträngande att må så fruktansvärt på så kort tid, för de tvåveckorna innan var ju ändå rätt okej, inte bra kanske, men i alla fall uthärdliga. Och jag tror inte att det var särkilt kul för mina föräldrar att stå och hålla fast mig utanför dörren till Psyk akuten när jag skrek och grät och försökte slå mig loss för att jag ville där ifrån. Och jag tror nästan aldrig att jag varit så rädd för andra människor i hela mitt liv. Men i och med att jag på Bup snabbt fick återhämta mig, börja ta medicinerna, sova ordentligt och äta lite så kändes det bättre, och jag är väldigt glad att det har gått såpass bra och att jag är hemma igen, med tanke på att veckan innan jag blev inskriven på Bup så blev jag ju precis utskriven där ifrån. Och jag hade verkligen ingen lust att vara där så länge en gång till. För Bup akuten i Uppsala är inte någon särskilt trevlig miljö, väggarna är kala, det är knappt någon inredning, eftersom att det inte ska gå att skada sig på något, men det värsta är nog ändå tystnaden. För när man kliver innan för de där dörrarna, är det som om hela världen runt om bara försvinner, och det nästan trycker för öronen för att det är så tyst. Och jag förstår kanske att det ska vara så där, för tanken är ju ändå att man ska kunna åka hem så snart som möjligt, men som det blir för flera stycken, att man är tvungen att stanna vecka efter vecka, som sedan blir till månader, det är allt annat än roligt.

Jag har lärt mig så mycket av människorna jag träffat på Bup, de andra ungdomarna som liksom varit pratbara, och som verkligen förstått hur det är att må dåligt på riktigt. Jag har fått flera vänner där som är så galet fina människor och som jag tycker så mycket om, och det är jag väldigt glad för! Och så klart att man kan tänka att det inte är bra att människor som mår dåligt pratar med varandra, för att man kan trigga varandra, men för oss blev det liksom inte så. Istället satt vi och pratade om roliga saker i livet som vi kunde skratta åt tillsammans, och vi pratade om vilka vi tyckte om, och inte tyckte om i personalen, och om hur vi mår och att det suger, men också allt vi skulle göra tillsammans när vi kom ut. Och jag tror att hade jag inte haft människor i min ålder att prata med under tiden på en låst avdelning med galler för fönstren så hade jag inte stått ut. För när jag var där, då kändes det som att de enda som förstod mig på hela jorden, det var människorna jag träffade där.

Jag tror att det kanske finns mer fördomar om psykiatrin och psykisk ohälsa än vad det borde finnas, för det är ju så himla vanligt. Vi alla drabbas någon gång i livet av att vi själva blir sjuka med det, eller att någon runt oss blir det. Och att ha en psykisk sjukdom betyder inte att vi är totalt sjuka i huvudet, eller att vi inte kan tänka och springer runt på gatorna och mördar folk. För vi kan verka som alla andra, vi ÄR som alla andra, det är bara det att vi oturligt nog drabbats av en sjukdom som sätter sig i hjärnan och gör att vi inte mår bra, på olika sätt, och att vi ibland då kan behöva hjälp och vård. Och Psykiatrin är inte celler med isolerade väggar och tvångströjor. Det är precis som ett vanligt sjukhus med vitklädda behandlare som tar hand om och pratar med människor som är sjuka. Det är likadana sängar som på sjukhuset för fysiskt sjuka människor, det ges mediciner och man får vila och bara försöka tänka på att bli frisk och göra det som känns mest lustfyllt för tillfället.

Ja jag är 13 år, men psykisk ohälsa finns så tidigt i åldrarna, och eftersom att kunskapen inte finns hos barnen så blir det en stor skam att bära, att man inte mår bra. Jag var bara 7 år når jag fick så otroligt mycket tvångstankar, att jag varje minut var tvungen att göra så som rösten i mitt huvud sa. Jag skulle alltid gå med samma fot över trösklar, plocka upp allt jag såg, Inte gå runt lyktstolpar, släcka lampor ett visst antal gånger varje gång jag gick ut ur ett rum och så många saker till. Och som jag skämdes, jag trodde att jag var helt sjuk i huvudet, att jag var en psykopat liksom. Så det blev en självklarhet att hålla tyst för alla, och jag grät varje dag på toaletten i skolan men kunde inte låta bli att alltid ta fyra papper för att torka bort tårarna istället för ett, för tvångstanken plågade mig att göra det, och det gick inte att säga emot. Sammanlagd tror jag att de där tvångstankarna hade jag som värst i två, eller kanske tre år, då jag fick höra var det var, och kunde börja jobba med mig själv. Men jag skämdes ändå, och det var själv jag fick klara det, och det var kanske bara ett år sedan tvångstankarna försvann helt.

Psykisk ohälsa FINNS. Det kan vi inte gömma, det syns och finns och hörs och vi måste göra något för annars kan vi inte göra något i tid. För jag tror att hade jag fått hjälp i tid, då hade jag aldrig hamnat på sjukhus med ärr på armarna, flera olika mediciner och svält mig själv i flera månader. Kanske hade jag varit som vanligt idag, tyckt om skolan och livet och orkat träffa kompisar efter skolan. Jag vet inte riktigt, men jag önskar att det hade varit så, att allt hade löst sig i tid, och att jag hade varit vem som helst nu. En helt vanlig tjej, som hade intressen, betyg, skola och vänner. För nu får jag liksom börja om på noll. Jag har inga betyg, jag träffar aldrig vänner, jag har anpassad skolgång, och känner inte ens lust för att göra något annat än att ligga på soffan på fritiden. Och så ska inte livet vara när man är 13.

Det är en motivering att orka kämpa när jag vet att jag i framtiden kommer att kunna hjälpa unga som inte mår bra, och som tror att livet inte är värt att leva. För jag tror på att det blir bättre, det kan inte finnas något annat, och så är det bara. För Siri och Emma från Pillerpodden (Lyssna på den) har sagt till mig att det kommer att bli bättre och att de alltid håller min hand, och mina vänner berättar för mig hur mycket jag betyder, och de betyder ju så mycket för mig när dom ger mig en kram vaje dag när jag kommer till skolan, och min familj som jag älskar, de har övertygat min sjukdom att den minsann har fel i att det aldrig blir bra. Jag kan liksom inte annat än tro dem längre, de måste bara ha rätt! Och tills dess så måste vi hjälpa varandra, och heja på varandra och göra allt vi kan för att kunna hålla ut, tills vi ser ljuset igen. Och tillsammans LOVAR jag att vi kan.

Kram

Likes

Comments

Hej alla fina fina människor där ute!

En del av mig vill verkligen att ni ska bli glada av att jag skriver, för jag blir verkligen glad av att hålla kontakten med er! Livet är minst sagt väldigt svårt just nu, och egentligen vill jag bara sova mig igenom allt. För just nu har jag inte ätit eller tagit mina mediciner på länge, och innerst inne så vet jag att detta inte är bra alls för mig. Igår blev jag mot min vilja insläpad bakom bups vita väggar och jag har varit så frustrerad och ledsen att jag inte kunnat sova. Jag vill för allt i världen ut här ifrån men en del av mig förstår att de inte kan släppa ut mig när mina tankar går i så sjuka mönster. Jag har verkligen bara ett enda stort rörigt svart moln i huvudet just nu, och mina krafter är helt slut. Jag blir också så rädd och ledsen när jag måste sitta i samtal med människor som jag inte litar på, och som får mig att på allvar tro att de vill göra mig illa.

Det är tufft att gå igenom det här, och orättvist på alla plan. Allt jag vill är ju bara att få åka hem, och leva ett vanligt liv som alla andra i min ålder, men det fungerar ju liksom inte just nu. Jag känner ingen lust för något i livet, och verkligen ingen ork men det kanske är förståeligt. Jag blir så orolig för min egen hälsa, samtidigt som jag vägrar inse att jag kanske bara är sjuk. Jag har ridit i flera flera år av mitt liv, men i samma veva som jag blev sjukskriven tynade mitt intresse helt ut. Jag ville inte för något i världen åka till stallet, jag tyckte bara att saken var så fruktansvärt jobbig. Och jag var 100% säker på att jag aldrig skulle vilja tillbaka igen. Men nu kan jag verkligen inte neka att jag tänker ju på hästarna, dag ut och dag in, och jag saknar dem så mycket att det nästan gör ont att veta att de står där i stallet som vanligt, mysiga och okomplicerade, och som jag vet inte kommer att tänka dömande tankar om varken mig eller mitt mående. Jag längtar något fruktansvärt efter att sitta på deras varma ryggar och krama dem hejdå när jag ska åka hem, inser nu att dem faktiskt betyder väldigt väldigt mycket för mig, och att jag verkligen vill komma tillbaks dit.

- Detta är hästen jag spenderat flest timmar med, och som gör så ont att tänka på, för att jag saknar honom så galet mycket. Men jag vet inte om jag ändå vill tillbaka, för kanske blir det så konstigt nu när jag bara så plötsligt försvunnit. Och jag är såklart livrädd att mina vänner i stallet som varit som min andra familj inte kommer att vilja ha mig tillbaka igen.

Som jag saknar honom, saknar honom mer än allt!

Hästar för mig är meningen med allt! Och jag har så så många fina minnen med dem, och jag vill bara ha fler, för jag älskar dem verkligen. Dessutom har jag så många många bilder i datorn inser jag nu, från när jag var yngre, och svor på mitt liv att jag aldrig skulle sluta med hästarna oavsett vad som hände!

Nu vill jag verkligen att alla ni hästmänniskor i stallet, ni vet ju självklart vilka ni är. Jag vill att ni ska veta hur oändligt mycket ni betyder för lilla mig, och att ni verkligen har varit mitt ALLT så så många år. Jag älskar er, och ni har sån stor plats i mitt hjärta, för tänk så många gånger ni omedvetet räddat mig från verkligheten. Hjälpt mig ur allt som varit värst och alltid funnits där för mig! Älskar er så!

Nu känner jag att jag nog verkligen måste vila, för detta lite halvkorta inlägg tog mig en bra stund att skriva med min laggiga skoldator, och nojiga inre som säger åt mig att vad jag än skriver blir så fel! Jag älskar er alla, och det vill jag att ni ska veta! Imorgon tänker jag mig att jag ska svara på lite frågor, för att fördriva tiden en aning. Så skriv så många frågor ni vill och orkar hitta på nere i komentarfältet, eller skicka dem privat till mig, nås enklast på instagram under användarnamnet astrid_lignell! Imårgon kan jag lova att svara på ALLT, så passa på vetja!

Puss och Kram, vi kan klara det här tillsammans!

Likes

Comments

Hej! Eller vad ska man egentligen säga när det var så länge sedan man skrev här?
Det har hänt mycket, eller lite, beror på hur man ser på allt. Och inte heller vill jag använda ursäkten att det inte varit relevant att skriva av hänsyn till mitt mående.
Men jo jag mår inte bra, och kanske är det haken. Jag vill inte skriva här just nu, för jag vet att jag når ut till människor, oskyldiga människor som borde få läsa så mycket fint, men just nu är jag så rädd för att göra er illa, så rädd för att jag i mitt dåliga mående kommer skriva något fel, eller något jag kommer att ångra. Och det sista jag vill här i världen är att skada någon. För jag vet att i och med alla sociala medier som finns, så blir det så otroligt mycket enklare för oss människor att ta och ge skada, även om det också fins mycket som är bra med sociala medier. Och jag vill inte använda bloggen på ett felaktigt sätt, vill inte berätta om mitt liv när jag inte ens vet vad mitt liv är, eller vem jag är, för då kan så så mycket bli fel. Och alla kan ta skada av saker på sitt sätt, och det är det jag är så rädd för.
Det enda som på senaste tiden varit relevant har varit att försöka stå ut, överleva, dag för dag. Och som jag kämpat, som jag slitit för att få till livet, trots att jag egentligen inte velat. Motvilligt har jag pratat med så många människor, tagit mig ur sängen, ätit, tränat, och så vidare. Det är som ett oändligt krig mellan mig och min hjärna. Det kommer nig aldrig att ta slut på ett sätt, men lugna ner sig kan det alltid göra, och det är det jag jobbar emot. Jag kämpar mig framåt, mot den dag jag kommer vakna och vara pigg, känna lycka, skratta ända från magen, och le utan att det är på beställning.
Jag tror att mycket hjälper mig framåt. Det hjälper mig framåt att jag träffar människor fast jag inte orkar, hjälper att jag tar alla tabletter fast mitt förtroende för dem inte är särskilt stort, hjälper att jag har rutiner, och inte bara släpper taget och sover dagarna i ända. För att må bra behövs det en balans i livet, mellan mat, sömn, socialt liv, hälsa och en massa mer saker. Och när balansvågen är jämn mår man som bäst. Och ibland är det helg obegripliga saker som får en att må dåligt, och då kan det bli så otroligt svårt att få vågen jämn.
Jag önskar att det fanns något sätt, eller någon medicin som kunde göra psykiskt sjuka människor friska på en gång. För jag vet vilket helvätte vi går igenom. Det är så orättvist, och det är nästintill livsfarligt. Så VERKLIGEN, alla eloge till er som kämpar på mot alla odds i era huvuden, för i slutändan så vet vi alla innerst innerst inne att det kan bli bättre än såhär, och att man inte kommer att må såhär hela livet. Och jag tror att det verkligen är viktigt att veta det!

För frågor och liknande finns jag till hands på min instagram: astrid_lignell

Likes

Comments