Tro det eller ej, Arbetsmarknaden är inte tillgänglig för alla

2013 fick jag frågan ”Hur tycker du att din sjukdom påverkar din förmåga att söka arbete, studera eller arbeta?”

Redan då tycker jag att jag var en otroligt stark och klok tjej och det som hände var att jag inom mig började fundera på vad det var frågan betydde egentligen:

För mig blev det mer att jag fick reda på vad samhället har för bild av mig. Jag är ju inte sjuk, inte alls utan jag har mina diagnoser. För övrigt är jag en ovanligt frisk tjej. Jag minns att jag också funderade på hur jag skulle svara på deras fråga och om den kändes motiverande. Helt ärligt så blev mitt svar ”NEJ”, det kändes som om jag inte var värd att satsas på och att jag ses som sjuk. Jag vet att jag pratar annorlunda och att jag har behov av massa olika hjälpmedel men sättet jag där och då bemöttes på gjorde mig ärligt mörkrädd och jag kände mig kränkt. Jag är en frisk själ, som beter mig annorlunda och ordvalet blev det som gjorde att jag kände mig mer förminskad än peppad. Jag var och är inte SJUK!

Allt slutade efter några månader i att jag fick ett intyg från AF där det tydligt stod att den reguljära arbetsmarknaden inte kan möta mina behov och att jag inte kan få ett arbete eller en sysselsättning i samhället. Arbetsmarknaden var alltså inte redo för en person som mig.


Åren har gått och nu är det 2019, jag blir 30 år i år. Än idag finns det begränsningar på arbetsmarknaden. Ibland tänker jag att det är företagen som är dom som har olika ”sjukdomar”. Jag skulle kunna sätta en huvudrubrik för det och det är OKUNSKAP.Jag tycker att dom flesta oftast ser begränsningar, svårigheter och hinder där jag skulle önska att det fanns mer ”utanför boxen” tänk. Om det krävs extra insatser såsom kompetens, handledning, olika hjälpmedel och massa annat så borde det istället för att ge arbetsgivaren stöd finnas stöd som också tar med mig i det arbetet. Som det är nu så känns det som att det läggs massa med pengar till arbetsgivare och olika reklamkampanjer på att det ska skapas arbeten åt alla men sedan i verkligheten så är det få som vågar öppna upp och lägga ner den tid och kompetens som krävs för att det ska kunna vara en verklighet. Jag är fullt medveten om att jag har mycket svårare än majoriteten av befolkningen att få och söka jobb och att jag får NEJ på grund av just okunskap och alla värderingar som existerar. Att jag är beroende av en personlig assistent för att ens kunna söka arbete gör mig också begränsad då jag inte fullt ut klarar av att sköta arbetet på egen hand utan är helt beroende av andra för att det ska vara möjligt. Det som återstår är då DV, det vill säga daglig verksamhet, och det är inget jag känner ger mig någonting. Ofta är det andra som bestämmer vad jag kan och vad som vore bäst för mig och det skulle endast ge mig typ 60 kr om dagen. Det vill säga ca 1200kr/ månaden och för mig känns inte det heller som en morot. Jag tappar lusten om ingen vill se mig, satsa på mig eller ens skapa en plats där jag får och kan arbeta efter min egen förmåga, alltså med stöd av personlig assistent för att klara av det. Utan är det helt kört.

”Med facit i hand kan jag inte bli hjärtkirurg, på grund av min spasticitet och för att min syn är för dålig”

”Jag kan heller inte bli ansvarig för administration, struktur eller jobba som telefonförsäljare eftersom jag har mina NPF-diagnoser och låter onykter då jag pratar”

Skämt och sido. Det jag försöker säga är att jag anser att vi med funktionsvariationer också har styrkor om det ges tid att möta och förstå dom. Det gäller helt enkelt att se våra tillgångar och förmågor, som ofta ligger utanför normen. Jag är säker på att arbetsmarknaden och även andra ställen skulle kunna satsa mer på oss som befinner oss utanför. Jag tror också att det stora problemet ligger i bemötandet och att det där blir lite skevt. Vi med funktionsvariationer är lite utstötta när vi egentligen skulle kunna vara en tillgång. Vi stängs helt enkelt utanför och om ingen vågar se oss eller satsa på oss så blir vi kvävda. Jag har tur jag, som kommit i kontakt med ett företag som har en VISION som jag ser en framtid i. Där har jag innan gjort praktik, inom aktivitetsersättningen, men nu stängs den möjligheten.När jag blir 30 år så är det visst andra lagar och regler som gäller. Jag klarar inte av att möta samhällets krav och dom misslyckas i att möta mina förmågor. Ändå blir det som om det är mig det är fel på istället för att hitta och skapa nya vägar.

Eftersom jag idag inte kan och orkar finnas med på arbetsmarknadens och samhällets villkor så ställs jag utanför. Min arbetsförmåga att arbeta självständigt är helt begränsad och kommer förmodligen att alltid vara det. Iallafall tills det skapas ett samhälle där människor, som jag, får en plats att träda fram, även om vi behöver personlig assistans för att kunna göra det.

En begränsning är skrivandet så detta inlägg har min skrivcoach tillsammans med mig tagit fram, vilket gör att jag kan synliggöra det jag tänker.

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #arbetsförmedlingen #myndigheter

Gillar

Kommentarer

Verkar ändå som att ersättningen för daglig verksamhet hos dig är rätt hög. I varjefall jämfört med vad jag fick då jag gick på daglig verksamhet. Jag fick endast 7kr/h = 35kr/Dag. Så i snitt blev det 550-600:-/månad och då var månadskostnaden för resa till och från daglig verksamhet 580:- och kostnaden för daglig lunch där 500:- så... kort sagt, det kostade mer än det smakade. Dessutom fanns det inget som intresserade mig så jag satt mest bara av tiden.
aspieblogg.se