Många gånger drömmer jag om att bara få leva och vara

Just nu är jag nollställd och jag tycker att livet är allmänt bra. Även om vardagsrutiner inte riktigt flyter på sedan flytten är jag hundra på att det snart kommer att komma igång. Allt hamnar på plats, sakta men säkert tar allt form och jag känner mig rätt lugn. Det var drygt tre månader sedan jag flyttade. Visst det har varit och är kämpigare än vad majoriteten tror, jag menar, att flytta med funktionsvariationer innebär väldigt mycket. Det har jag insett på senare tid. Innan hade jag ingen aning om hur det egentligen var och är i samhället och hur allt fungerar. Jag tycker helt enkelt att det är förjävligt. Allt som ska fixas och alla möten som ska ske innan allt verkligen faller på plats när det gäller hjälpmedel, människor och allt som har med mitt liv att göra. Det verkar som om ingen vet någonting och att alla behöver ha möte efter möte innan någon kan ta ett beslut. Sedan blir beslutet ett nej och jag, tillsammans med min God Man, får börja om och hitta fler vägar som kanske ger mig det jag vill ha och behöver. Samhället självt, pratar många gånger, om att alla ska leva fritt. Det stämmer inte enligt mig. I mitt liv tycker jag oftast att samhället tror sig veta vad jag vill ha och behöver och att det oftast är dom som begränsar mig. Jag har olika behov och jag är beroende av både det ena och det andra. Att samhället säger att det är jag som ska bestämma i mitt liv och ändå är det dom som sedan tar besluten. Det känns ofta som att ingen vill förstå hur det är på riktigt.

Många gånger drömmer jag att få bara leva och vara. Vilket jag oftast gör till största delen av mina dagar. Samtidigt vet jag att det är mina assistenter och min omgivning som ser till att jag kan och får leva som jag vill. Om det saknas en ramp till exempel är det mina assistenter som lyfter min rullstol och ifall jag får nej för ett hjälpmedel blir jag helt enkelt utan och det gör att mitt behov blir större och assistenter plus min mamma får hoppa in och göra mer och mer. Idag har jag en mycket större respekt för min mamma som har kämpat i ”det dolda” hela mitt snart 31 åriga liv. Hon har gjort det och alltid sett till att mitt liv fungerar som jag vill. En eloge säger jag bara. Mamma är en kraftfull kvinna.

Det är hemskt att säga detta år 2020, -”Sverige är bra, men vi är fan inte där”, i alla fall inte vi med funktionsvariationer många gånger.

Tack vare allt detta känner jag att jag behövs. Jag behöver synliggöra mer än någonsin och jag vill kämpa för alla människors rätt att vara sig själva, vara unika, vara olika, oavsett vad. På ett sätt känns det som att samhället omedvetet lägger skulden på mig och mina närmaste. Att det är vi som är problemet och det fast jag har en konstaterad förlossningsskada som säger att det finns en person som gjorde ett stort misstag när jag föddes. Det i sin tur gjorde att jag fick mina handikapp. En annan människas tabbar fick mig handikappad men det är jag och mina nära som får ta alla smällar som dyker upp under resan, det känns orättvist när jag endast vill leva fri, som mig.

Jag är född med en fastställd förlossningsskada som skapar att jag inte kan leva i samhället. Det är inget jag bestämt utan det är samhället som ser ut så. Systemet och lagarna vi har sätter STOPP för mig många gånger. Jag som bara vill leva och vara som mig i samhället.

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #samhälle

Gillar

Kommentarer

Yolanda,

Tack för ditt inlägg 😊 kram

mittprivatakrig.wordpress.com/