Lågaffektivt bemötande, del fyra – Språket

Nu vill jag försöka förklara hur viktigt det är med kommunikation för mig som har mina neuropsykiska diagnoser och mina lättare talsvårigheter. Allt är av betydelse och påverkar mig och min inre stress.

Mitt sätt att prata är annorlunda och jag vet knappt själv hur jag för en konversation. Mina affekter kan triggas igång av olika anledningar inom kommunikationen. Dialekter, val av ord, ordförståelse, språk, röst, tonläge, uttal och kroppsspråk är bara några av dom trigg-punkter som påverkar min inre stress när samspelet inom kommunikationen pågår. Det finns även andra störningar som kan dyka upp som yttre ljud, väder och även människor som stör när kommunikationen ska fungera maximalt. Enligt majoriteten av andra människor är min ordförståelse annorlunda vilket gör det näst intill omöjligt att kommunicera för mig. Själv tycker jag att jag är rak och tydlig medan andra verkar lägga in massa annat i det jag säger. Att lyssna på andra blir svårt för mig eftersom dom säger en sak och ofta menar något annat osynligt som jag borde ha förstått.

Jag vill absolut inte verka rasistisk men jag har svårt med invandrare och deras språk framförallt i jobbet som personlig assistent hos mig. Detta eftersom jag har jag har väldigt svårt att begripa deras ord, tonläge och kroppsspråk. Jag läser inte själv om det är mycket text så även där är språket viktigt. Nu vill jag förtydliga att jag är för alla människor, mina morföräldrar är från Finland och att min släkt är väldigt mångkulturell. (minst fem olika länder och kulturer) Jag är alltså van med finlandssvenskan och den blir ofta en sorts trygghet för mig och mina diagnoser, den känner jag igen. Däremot så blir allt konstigt och främmande med människor från andra länder, ifall dom inte pratar ren svenska och har samma ordförståelse som vi i Sverige har, eller rättare sagt jag har. Mina affekter triggas som ni förmodligen vet av allt som är nytt och främmande. Det sker på automatik och inte för att jag vill det.

Personer som inte kan prata, läsa och förstå flytande svenska är omöjliga att ha som mina assistenter om jag ska slippa hamna i en inre stress som leder till kaos. Så ser verkligheten ut, ingen värdering i det. Många verkar tro att vem som helst kan arbeta som personlig assistent. Jag skulle säga såhär att det är en omöjlighet om det finns neuropsykiska diagnoser och affekter med i bilden. Min önskan är att människor ska förstå att vem som helst och vad som helst inte kan jobba som personlig assistent. Jag vill att myndigheter och personer som arbetar på till exempel Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, får en kompetens och kunskap om det här. Idag känns det som om dom flesta tror att assistentyrket är lätt, när det enligt mig är det svåraste jobbet som finns. Att leva med personlig assistent är inte heller så lätt.

Om jag och mina assistenter ska kunna samarbeta är det viktigt att språket fungerar fullt ut. Ja, nu gör det inte alltid det ändå. Jag kan oftast inte förklara för mina assistenter hur jag fungerar och hur vi ska samarbeta. Det är det som gör att det är otroligt viktigt att jag har personal som verkligen förstår mitt sätt och hur jag fungerar. Jag kan alltså inte ge direktiven själv utan behöver någon som synliggör dessa åt mig och förklarar för dom som jobbar hos mig. Ännu en gång vill jag synliggöra att det är nödvändigt med skräddarsydd utbildning och extra handledning hos mig. Lika viktigt är det med en arbetsledare som vet exakt hur jag fungerar och som finns med i bakgrunden och är en trygghet, både för mig och mina assistenter. Assistansen behöver mer pengar eftersom allt nu är begränsat och dom som jobbar som assistenter får sällan den utbildning och handledning som krävs eftersom pengarna inte räcker. Lönerna är låga och dom som har rätt kompetens söker sig till mer betalda yrken vilket är synd för det drabbar mig och mitt liv.

Jag lever med lättare talsvårigheter och mina neuropsykiska diagnoser vilket gör att det sätter käppar i hjulet en och fler gånger då jag ska föra en konversation. Frågan är kanske mer om det är omgivningen som behöver kunskap om att jag inte gör detta med flit utan jag behöver människor som möter mig så att jag kan leva som mig, utan att hamna i onödig stress som leder till konsekvenser som jag inte kan stoppa själv. Även om jag är tydlig med det så verkar många tro att det är jag som är problemet.

Det förstår inte jag?

Ett speciellt verktyg som vi har på denna arbetsplats inom kommunikation och Lågaffektivt är återspegling. Återspegling innebär att mina personliga assistenter återupprepar mina ord, så det blir mer tydligt att assistenterna förstår mig fullt ut, istället för att tolka utifrån deras sätt att kommunicera. Återspeglingen bygger inte bara på att återupprepa utan det handlar verkligen också om att förstå det jag menar utan att tro att det är förstått. För mig är kommunikationen och bemötandet så gott som allt i samspelet. Fungerar det så är allt så mycket lättare.

Exempel ur min tredje bok ”Synlig fast osynlig – Jag är inget UFO” om hur det kan vara då språket är hindret, boken går att beställa via mail: [email protected]

”Jag kan inte läsa själv. Eller jo, jag kan läsa men om det är för mycket text blir det bara rörigt och allt flyter ihop. Ett minne från skoltiden, då jag hade skolassistenter, är en gång då min ordinarie assistent på engelskalektionen var sjuk. Alla lärare och assistenter visste att jag inte kunde läsa själv, att jag hade svårt för kommunikation med otydligt tal och att jag hade svårt med det engelska språket. Dom visste alltså på skolan att det var viktigt att det svenska språket fungerade för den assistent som skulle hjälpa mig på lektioner. Detta så att läsningen skulle kunna genomföras på ett bra sätt för mig. Jag fick med mig en assistent till engelskan som tyvärr inte kunde så bra svenska. När vi väl satt på engelskan och han skulle läsa högt för mig fattade jag verkligen ingenting. Han kunde inte uttala dom engelska orden på rätt sätt och för mig kunde det lika gärna ha varit kinesiska. Dom få gånger jag frågade vad han sa och han skulle förklara det på svenska för mig så fattade jag fortfarande ingenting. Han bröt väldigt då han pratade svenska och mina talsvårigheter gjorde att han inte hörde vad jag sa heller. Idag kan jag skratta, men då ville jag mest gråta. Jag undrar hur dom tänkte? Både han och jag tyckte nog att det var pinsamt.”

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter

Gillar

Kommentarer