Lågaffektivt bemötande del 15 - Kaos i bemötandet

I detta blogginlägg tänkte jag berätta lite av min resa kring personlig assistans. Du som läser kanske tror att jag alltid haft assistans dygnet runt men så är inte fallet, även om behovet alltid har funnits så fick jag dygnet runt assistans vid 18, 19 års ålder. Det var då jag flyttade hemifrån till eget boende, en vanlig bostadsrätt. Tiden innan hade jag bara skolassistenter och omkring 20 timmar per vecka beviljad assistans, jag kommer inte ihåg exakt hur mycket utan det tror jag min arbetsledare har bättre kontroll på. All övrig tid var lagd på min mamma som så gott som alltid varit ensamstående med mig. Idag förstår jag inte hur samhället och myndigheterna tänkte. Det känns som om dom tog förgivet att mamma ställde upp och så var det också men det känns så fel. Bara för att en mamma föder ett barn med särskilda behov och blir ensam med barnet, så borde det inte betyda att samhället inte går in och hjälper till. Det känns mer som om dom räknade med att mamma skulle finnas och att det skulle vara något som ingick i föräldraansvaret.

Nu vet jag inte exakt hur det ligger till, vet bara att min mamma är en kämpe och att hon under hela min uppväxt sett till att jag mår bra och får leva så bra som möjligt. Hon har alltid sett till att det jag velat på ett eller annat sätt också gått att skapa. Hon vill att jag ska leva som mig och det har hon alltid gjort. Mitt liv som mig har hon sett som det viktigaste tror jag. Det är nog det som också fått henne att kämpa med alla dessa myndigheter och skolor som många gånger inte förstått mina behov.

En annan sak under min uppväxt var att människor i min omgivning oftast endast fokuserade på min CP-skada, den har alltid synts och varit lätt att prata om, medan min mamma och jag visste att jag hade något mer. Jag hamnade lätt i kaos och fick lätt ett utbrott eller hamnade i panikångest. När min mamma påpekade det för skolpersonalen så tyckte dom nog att mamma överdrev och var mest jobbig. För enligt dom sken lilla Moha alltid som en sol. Hur hon än försökte synliggöra mitt kaos verkade ingen vilja förstå. Sedan kom dagen då det hände, från ingenstans hamnade jag i den panik som mamma försökt berätta om. Det kunde räcka med att någon bad mig vänta medan dom hjälpte någon annan eller att en person sa något som jag tog åt mig av. Då fick dom se en annan sida av mig, den sidan som dyker upp då jag får min inre stress och inte kan kontrollera den. Att dom inte trodde på mamma utan jag ständigt fick hamna i mitt kaos innan dom trodde på henne gjorde allt som ofta att paniken ökade ännu mer och mamma fick vara den som tog alla samtal med skolan och personalen. Jag har förstått av min mamma att dom då var beredda att lyssna på ett helt annat sätt. Då ville dom ta emot dom förslag och lösningar som mamma föreslagit innan.

Skolpersonalen som vägrat lyssna på mamma började alltså förstå fast ändå inte. Det blev inga större förändringar utan dom kunde lämna mig ensam eller helt enkelt låta bli att dyka upp. Fastän dom visste att jag lätt får panikattacker.

Under min uppväxt trodde jag många gånger att ju mer handikappad en person var desto mer älskade omgivningen den personen och det fanns en period då jag ville skära av mig högra armen och/eller benen för att jag skulle vara mer älskad. Idag förstår jag att det inte är så, men då visste jag inget bättre. Jag märkte bara att dom som var mer handikappade fick mer hjälp medan jag fick mer och mer krav som kändes som panik.

Jag växte upp och förstod att samhällets sätt att bemöta andra människor inte har med mig att göra även om jag konstant kände mig missförstådd. Den enda som förstod mig var mamma, ingen annan. Mitt kaos och min panikångest hälsade på mig väldigt ofta och än idag har jag både panik och kaos emellanåt.

Flytten till min första lägenhet var jobbig. Efter år började en hel del att fungera med såväl struktur, rutiner som personliga assistenter. Samtidigt så fick jag kontakt med min biologiska pappa och kort därefter blev jag medberoende till honom. Jag slutade leva mitt liv och paniken smög sig sakta fram medan jag bestämde mig för att prova avla på hundar. Det vill säga, jag blev hunduppfödare mitt i allt. Min första lägenhet låg mitt i centrala Stockholm på sjätte våningen och jag insåg att jag måste flytta. Det dröjde inte länge tills jag hade mitt andra boende, ett hus på landet.

Efter min andra flytt till landet blev allt kaos igen och nu menar jag KAOS med STORA bokstäver. Ett nytt liv stod framför mig och jag var tvungen att byta assistentgrupp eftersom det var för långt att pendla för mina dåvarande assistenter. I samma veva började jag en utredning och jag fick ADHD och Aspergers/Autism på papper. Året var 2014. Jag och mamma visste sedan innan att jag hade något mer utöver CP-skadan så vi firade faktiskt, i tron på att samhället och habilitering skulle hjälpa oss till det bättre. Men icke, bemötandet var fortfarande ”dåligt” även om en ny acceptans fanns eftersom ytterligare två diagnoser fanns. Vi, mamma och jag, har alltid varit lösningsfokuserade och vi har alltid hittat nya vägar. Så det fortsatte vi att göra och jag började hos en ADHD-coach. Jag fick upp ögonen för förhållningssättet Lågaffektivt bemötandet och även om jag inte kan det teoretiska så känner jag på min omgivning när dom bemöter mig Lågaffektivt och det känns otroligt bra.

Idag har vi som ni vet, både utbildning och handledning för min personalgrupp.

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter

Gillar

Kommentarer