Jag släppte bomben

Jag har märkt att det här med att hålla hemligheter inte är något för mig. Det gör mig förvirrad och samtidigt ger det mig en orolighetskänsla inombords. Oroligheten speglar min rädsla för hur min omgivning ska reagera och agera då jag berättar sanningen om min hemlighet. Framförallt handlar det om hur mina assistenter ska ta det. På ett sätt blir jag medberoende eftersom oroligheten är en obehaglig känsla. Jag säger ingenting för att jag är rädd för deras reaktion. Ändå är det så otroligt jobbigt att ingenting säga för det ger mig också en känsla av obehag. Det blir en känsla av att jag ljuger, fast jag mer väljer att vara tyst tills alla bitar fallit på plats. Kanske är det tiden när det är dags att träda fram jag är osäker på. Säger jag något för tidigt så kanske det blir katastrof och assistenter slutar och säger jag ingenting så kommer dom ända till slut behöva få veta. För mig är det viktigt att vara ärlig, öppen och rak eftersom det ligger i min natur och vara det. Ibland måste jag ändå hålla hemligheter, som jag gjorde ända tills i veckan. Det enda jag gick ut med i bloggen innan var att det är ”en stor förändring på gång”. Jag skrev det i några inlägg nyligen och nu då allt är spikat och klart kan jag säga att det verkligen är en stor förändring på gång i mitt liv.

Jag ska nämligen ändra riktning, det vill säga flytta. Vill inte avslöja var eftersom jag är en offentlig person och har vissa stalkers efter mig. Det enda jag vill och väljer att säga att det är på en vacker plats och att jag kommer att se sjön. Magiskt tycker jag och jag vet att stället också passar mina djur.

När jag väl hade släppt bomben så är det lite märkligt hur människor omkring mig reagerar. Omgivningen blev genast nyfiken och ville ha massor av svar, vilket känns märkligt eftersom jag själv inte vet så mycket ännu. För mig blev det en konstig situation. Jag märkte också att vissa människor direkt tror att vi kommer att träffas oftare bara för att jag flyttar och det kanske kan bli så men samtidigt så har jag mina diagnoser, mina rutiner och allt annat jag pysslar med i livet. Det första för mig blir mest att landa, skapa nya rutiner och hitta tryggheten där innan jag försöker få in för mycket nytt. Det som känns extra skönt just nu är att dom flesta assistenter jag har är beredda att följa med mig på resan och finnas med även där. Om det blir en kort period eller en längre kommer att visa sig. Hur som helst så blev det en positiv reaktion och den oro jag innan kände är nu försvunnen. Nu är det så skönt att jag har berättat.

Mitt ”mellannamn” kommer fortfarande vara ”planering”. Jag får med andra ord se till att skaffa ett bokningsschema för alla som säger att dom vill komma och hälsa på. Jag kommer att börja med släkten och dom närmaste. Fansen får vänta till en boksignering eller föreläsning.

På tal om planering, i fredags gjorde vi planering inför det som ska göras innan flytten. Listorna blev många och långa. Vi fortsatte på förmiddagen idag. Vi behövde nämligen få in allt i min vanliga veckostruktur och se vad jag kan göra och inte göra. Arbetsledaren kommer att se vem som kan hjälpa utan att mina diagnoser triggas igång och se till att rätt personal finns hos mig beroende på vad som ska göras. Det betyder ännu mer pusslande för min arbetsledare, men det vet jag kommer fungera för det är hon bäst på. Jag är trygg med henne. :)

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #framtiden #flytt

Gillar

Kommentarer