Gästbloggare, Sara Lynard – ”Kan du leva som alla andra? Du är ju synskadad”

Jag lever med grön starr. Grön starr är en ögonsjukdom som ger ett högt tryck i ögat. Det höga trycket gör att synnerven sakta skadas. Detta resulterar i blindhet. Därför måste man bromsa sjukdomen med hjälp av olika metoder. När jag va 16 fick jag operera bort mitt vänstra öga på grund av att sjukdomen eskalerat. Verken läkemedel eller operationer kunde rädda ögat. Därför lever jag bara med ett öga idag. Ett öga där synskärpan ligger på cirka 30% samt en ständigt darrande ögonmuskel som gör att blicken aldrig är stilla och där synen varierar beroende på dagsform. Utåt kan vissa se att mina ögon är lite annorlunda, andra ser det inte. Jag kan framstå som ”en vanlig” tjej med en lätt synnedsättning. Men det ingen ser är hur denna ”vanliga tjej” ständigt arbetar med att anpassa sig för att klara av livet som ”alla andra”.


Det är svårt att leva med en funktionsnedsättning. Man försöker hela tiden passa in och klara av de krav som människor förväntas kunna göra. Plugga, jobba, skapa en relation, vara social och så vidare… och så vidare. Men hur gör man när man börjar på universitetet och efter ett år fortfarande inte känner igen dina kursare i korridoren för att du inte ser vem du stöter på, och att du får sådan ångest över det? Vad händer när man ska söka jobb och sitter med en klump i magen över att din funktionsnedsättning eventuellt kan bli ett hinder i ditt arbete men att du inte är säker så därför vet du inte hur mycket vikt du ska lägga vid detta under arbetsintervjun? Hur gör man när man träffar någon man börjar tycka om, men man är rädd för att behöva visa upp de sidor man skäms över såsom att man måste be personen gå fram och ”hämta” en om man inte ser vart man ska gå när man ska mötas vid en restaurang? Eller hur gör man när man ska träffa nya människor? När man har ett beteende som kan verka märkligt eftersom de inte är insatta i ens situation. Att man inte kan skicka såsen som står framför en på bordet, att man inte verkar förstå det de visar på mobilen för att man inte ser eller att man inte förstår att de pratar med en eftersom du inte ser ögonkontakten som de söker upp dig med.

Alla dessa saker borde inte vara ett problem egentligen. Jag skulle väl bara kunna strunta i om jag går förbi en person och inte säger hej eftersom jag inte ser? Jag skulle väl kunna sluta att oroa mig för kommande arbetsuppgifter eftersom det mesta går att lösa? Jag skulle väl bara kunna säga rakt ut att jag inte ser så bra och att jag behöver hjälp med vissa saker? Varför är man så rädd? Jo. Fördomar. Jag är rädd för andras fördomar om mig. Om människor med synskada. Jag har fått höra så många konstiga kommentarer från människor som menar att synskadade väl inte borde kunna gå ut själv, skaffa vänner eller partner eftersom man lätt blir utnyttjad, att man är ett offer eftersom man är så utsatt som synskadad. Detta har gjort att jag inte alltid vågat berätta helhjärtat om mina begränsningar. Att jag har skämts så mycket ibland och kan fortfarande göra. För TÄNK om någon väljer bort mig för att de tror att jag är konstig? Eller att de tror att jag inte kan klara mig själv fast jag kan? De kanske ser mig som ett offer? Därför har jag alltid försökt att matcha in i normaliteten.

Jag pluggade hela grundskolan och gymnasiet utan anpassat stöd eftersom det inte skulle synas i klassrummet att jag hade synskada och behövde några hjälpmedel = jag kunde inte hänga med därför började jag skolka och fick dåliga betyg i ämnen som jag garanterat skulle kunna få bättre betyg i.

Jag kunde söka jobb på arbetsplatser där kravet på god syn var högt = jag fick en anställning där jag levde i stress över att inte klara av att leverera lika mycket som mina kollegor. Jag hade klarat det mycket bättre om jag hade vågat kräva en längre, bättre och mer trygg introduktion men jag kunde inte kännas vid det behovet eftersom ”alla kommer säkert tro jag inte klarar av att arbeta här om jag får längre introduktion”. Detta blev en så hård press att jag till slut mådde otroligt dåligt. Eftersom man ansträngde sig något så enormt gjorde man aldrig fel. Och det va just det. OM jag hade gjort fel så skulle ALLA kanske tro att det var på grund av synskadan. Även om det inte är så.

Jag kunde skapa relationer utan att berätta omfattningen av min synskada = Jag var ständigt rädd för att göra bort mig. Tänk om personen märker att jag letar efter hen fast hen står o vinkar över gatan. Tänk om personen erbjuder sig att hämta upp mig med bil men jag inte ser var hen ställer sig? Då kanske jag står och stirrar rakt in i bilen som personen sitter i. Då kommer den ju tro att jag är knäpp. Eller tänk om vi ska äta buffé och jag inte ser var jag ska gå och ta mat eller vilken mat som ens serveras? Då är det bättre att ställa in. För jag kan ju inte riskera att göra bort mig eller känna mig rädd och obekväm.

Att ständigt försöka passa in, leva i rädsla för att jag varit rädd för att folk ska tro att jag är knäpp eller osjälvständig. Det är sjukt jobbigt och det är ohållbart. Men Å andra sidan fick jag ju höra kommentarer som ”man märker inte på dig att du ser dåligt” eller ”du är inte som jag trodde att synskadade är” så blir man triggad. För jaha? Hur är en synskadad person då? EGENTLIGEN? Därför har jag bestämt mig för att försöka arbeta emot alla fördomar om hur synskadade personer är. Och det kan jag bara göra genom att sluta försöka vara som att jag är fullt seende. För jag kan vara synskadad och ÄNDÅ vara den jag är. Det handlar ju inte om vilka fysiska moment jag klarar av. Det handlar ju om HUR jag tar mig igenom dem.

Jag har börjat vara öppen med mina behov på en arbetsplats. Istället för att skämmas för det jag inte klarar av kan jag istället lyfta fram mina förmågor. Jag studerar idag med full rätt till anpassade studier som gör att jag får möjligheten att prestera mitt bästa – vilket går väldigt bra! Jag försöker att vara öppen i mina nya relationer om vem jag är och vad jag kan behöva få hjälp med. Det är okej att förklara att jag inte menar att gå förbi dem utan att säga hej -eftersom jag inte ser dem. Det är okej att be om hjälp att bli visad vart jag kan gå och hämta mat vid en buffé eller ringa personen som ska hämta mig i bilen för att fråga ”var är du?” och få till svar ”jag är framför dig i bilen, jag tutar så du hör mig”. För oftast så får man hjälp. Människor är oftast trevliga. Man ska inte leva i rädsla för att någon ska avvisa dig. Och om någon gör det så är det den personens problem och inte mitt. Om man inte klarar av att göra alla saker som en person utan funktionsnedsättning gör, skäms inte. Lyft fram saker som DU klarar av som inte alla andra klarar av. Kanske att man är riktigt bra på att vara en god vän? Man är omhändertagande? Man är duktig på att måla? Eller duktig på att skriva? Kanske man är grym på att sjunga eller på att laga mat? Man kanske till och med är bättre på något än vad en person utan funktionsnedsättning är? Jag är exempelvis grym på att hitta saker och komma ihåg små detaljer. För jag måste memorera allt för att jag inte kan lokalisera mig i en miljö annars. Eller att jag älskar att prata och försöka knyta band med människor eftersom jag är beroende av dem för att klara mig. Genom att vara social får man också vänner som kan bli din trygghet i exempelvis skola eller på arbetet. Jag har långt kvar men jag hoppas att vi kan bli fler som kämpar tillsammans för att sluta vara rädda för att inte vara som alla andra. Och sluta vara rädda för andras fördomar. För det är tröttsamt och totalt onödigt. Eller hur?

INSTAGRAM: glaukomsara

#gästbloggare #funktionsnedsättning

Gillar

Kommentarer

Biljana
,

Bra skrivet underbara Sara. Glömmer dig aldrig ❤

IP: 173.231.62.85