Ganska snart september, en restart med att börja om med livet igen

Är det någon mer än mig som upplever att det är lite höstlikt ute och att färgerna på bladen i naturen har börjat ändra färg lite smått? Jag som älskar sommaren tycker att det känns lite småtradigt för jag vill helst ha sommar året om. Helt klart är jag född i fel land. :)

På tal om höst så är det ganska snart september och för mig och vår arbetsledare innebär detta att intro nummer två börjar. Min andra assistent ska fasas in i mitt nya hem och få ta del av mitt liv och allt vad det innebär. Alla inskolningar är på något sätt, en restart. Livet börjar liksom om på nytt med alla frågor, rutiner och energier. Det tar enormt på mina krafter och på ett sätt är det som att sätta hela mitt liv på ”hold” en period innan allt har landat och blivit som det ska igen. Jag kan helt enkelt inte leva fullt ut eftersom allting är nytt när en ny person ska inskolas. Den personen som började intro i augusti är heller inte självgående ännu utan även den personer är ny på många sätt fortfarande. Fas två börjar för den personen som funnits hos mig under tre veckor och fas ett börjar för den som är helt ny.

Enligt mig, anser samhället många gånger att det bara är att leva på som vanligt som om ingenting har hänt, no way, säger jag. Allt blir liksom katastrof på ett sätt samtidigt som jag vet att det är nödvändigt. Ingenting är lätt för mig som lever med mina NPF-diagnoser. Det krävs mycket kompetens och kunskap för dom personer som jobbar hos mig innan mitt liv kan vara som vanligt igen. Förresten blir det aldrig som vanligt igen utan allt blir alltid nytt för varje ny person som kommer. Även om dom gör samma saker så gör dom aldrig exakt likadant, vilket lätt blir en trigger.

Tänk er själva att ha en ny efter ny människa som ska lära sig dina behov, det är fan inte lätt. Assistansyrket är ett av dom värdefullaste jobb som existerar samtidigt som jag förstår att det är ett väldigt tufft jobb. Från mitt håll, som är beroende av mänskligt stöd, dagligen, alla timmar på dygnet blir det väldigt tufft. Är livet med personliga assistenter en sorts livsstil eller är personliga assistenter ett behov som ger mig valet att själv välja livsstil? Vad tycker ni?

Som om det med nya assistenter skulle vara allt. I september ska min avelstik Mini (Frikraft’s Alice) få valpar. Även om jag är en erfaren valpmorska blir denna gång lite annorlunda. Allt är nytt i mitt liv, personer, hus och så vidare. Bara det att jag inte vet var valphagen ska vara i mitt nya hus, är en trigger. Jag kan födseln och valpars utveckling sedan tidigare och det kommer att vara min trygghet i det nya hemmet.

Planering av projektet pågår och jag både hoppas och tror att jag kommer att fixa även det. Mini är min trygghet och valpar är bland det härligaste jag vet.

Tack för mig!

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #livet #utmaning

Gillar

Kommentarer