Djurens påverkan på NPF-diagnoser (enligt mig)

Jag tror att många av er som läser denna blogg vet att jag har en liten uppfödning av Dansk/Svensk Gårdshund och även andra djur. Jag har utöver mina hundar även två katter och en kanin hemma hos mig. I detta inlägg ska jag berätta hur mina djur påverkar mina NPF-diagnoser och gör mitt liv enklare i svåra stunder. Jag ser mina djur som en form av terapi.

Min äldsta hund fick jag när mitt liv var som jobbigast i tonåren. Då dämpade jag min egen sorg med mat, socker och mängder av Coca-Cola. Jag hade förlorat kontakten med min plastpappa och trodde det var mitt fel. När lilla Queeniez, som min första hund heter, kom förändrades världen och blev allt ljusare. Hon tröstade mig samtidigt som livsstilsförändring ägde rum. Queeniz fanns alltid hos mig och hon kunde känna av mig för varje gång jag var ledsen så var det precis som om hon ville trösta mig. Hennes kärlek fanns alltid tillhands och jag kände att hon fanns hos mig hur jag än mådde. Nu ska jag inte gå in på detaljer, det blir säkert ett annat blogginlägg i framtiden om ni skulle vilja läsa.

Queeniez var inte mitt enda djur under den tiden, jag hade även två katter och en kanin redan då. Ju längre tiden gick desto mer märkte jag att jag ska ha djur runt omkring mig för att jag mår bra av dom. Min ADHD (som jag inte då hade på papper) ville prova att avla på Queeniez. Det blev både en och två kullar. Helt magiskt och till slut blev jag uppfödare, Frikraft’s Kennel bildades. Det jag märkte var att jag fick ett lugn inombords när jag fick vara med att se liv födas fram. På ett sätt gav det mig ett fokus, en mening och ADHD´n liksom kunde vila i nuet en stund. En form av total närvaro och det mår jag riktigt bra av har jag numera förstått.

Tiden gick och efter en period dog mina dåvarande katter och även min kanin. Det skapade en enorm separationsångest inuti mig och jag hade flera starka ångestattacker. Jag sökte tröst hos hundarna, framförallt hos Queeniez. ADHD’n fixade två nya katter, impulsivt och snabbt skedde det. Först i början var dom endast innekatter eftersom jag fick ångestattacker när dom råkade smita ut. Jag var livrädd att jag skulle förlora dom också. Det tog tid att jobba fram en trygghet för mig med mina katter. Nu har jag jobbat med mig själv och jag vet att dom kommer hem., även om det händer att ångesten försöker ”hälsa på”. Idag är dom halvt utekatter och jag mår som bäst om alla djuren är inne på nätterna, vilket dom också oftast är.

Just i detta nu har jag min nionde kull och mitt liv känns meningsfullt. Jag älskar alla mina djur. Dom är som familjemedlemmar för mig.

Vad jag vill säga med detta inlägg?

Jo! Jag tror att djur har en inverkan på alla människor och för mig med bland annat högfungerande Autism är djur ett bra verktyg som gör mig mindre stressad. Jag får ett lugn, en närvaro och kärlek. Däremot har jag inga servicehundar eller servicekatter ännu men jag kan inte tänka mig ett liv utan djur, inte just nu i alla fall. Mina djur är min medicin och som jag sa ovan, en form av terapi. Jag behöver mina djur för att överleva min inre stress. Så känns det i alla fall.

Något jag glömt att berätta är att jag kör viss hundträning, privat och enskilt. När jag tränar hund blir jag automatiskt mer fokuserad och balanserad, allt sker i nuet med min hund. Däremot behöver jag lugn och återhämtning efteråt, minst en vecka framåt känns det som. Jag blir helt slut efter ett träningspass. Mer om vad jag har för tips om återhämtning och hur det funkar för mig kommer i ett annat inlägg.

(Längst ner finns ett YOUTUBE-klipp)

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter

Gillar

Kommentarer