Det går undan nu

Min ångestkänsla försvann hastigt och lustigt efter förra blogginlägget, jag tror att jag bara hade ett behov av att skriva av mig. Kanske är det ett sätt för mig att göra saker mer synliga, både för mig och min omgivning?

Gårdagen spenderade jag på mitt framtida habiliteringscentrum och resan dit började redan på morgonen. Jag fick köra min egen bil förbi mitt kommande hem. Vägen till habiliteringen från mellanboendet gick alltså på samma väg som kommer att vara ”min väg” till mitt nya hem. Det var så mysigt att köra fast jag ville inte köra hela vägen eftersom allt är nytt så vår arbetsledare fick köra den sista biten. Väl framme så passade jag på att luncha innan det var dags för habiliteringen.

På habiliteringen såg det ut som det gör på alla sjukhus. Rätt naket och tråkigt och nu då det är Corona-tider var det väldigt lite folk där. Tack och lov!

Själva mötet gick finemang enligt mig. Fast det brukar alltid första mötet göra eftersom personalen på något sätt smörar in sig och inte känner till min och min arbetsledares driv ännu.

Det första besöket handlar ofta om en sorts kartläggning av mina behov. Det ska användas till något som kallas habiliteringsplan. Jag fick börja med att berätta och läsa upp dom punkter jag tagit fram tillsammans med arbetsledaren. Efter varje punkt fick arbetsledaren fylla i det jag missat och blev det för rörigt och många frågor så sa jag det.

Jag och vår arbetsledare är ett bra team och vi ger inte upp i första taget. Visar det sig att vi får ett nej fortsätter vi leta vägar tills vi hittar dom. Detaljerna från mötet minns jag inte längre men jag vet att det blev ”att göra punkter” för arbetsledaren och att vissa saker kommer att ta tid. Att få nya hjälpmedel är en process som ofta innebär att det tar tid, uppstår hinder och när det är så många personer som ska vara med och diskutera blir jag oftast trött. Ett exempel på att det tar tid är att vi sa att vi ville ha ett hembesök för att komma igång med bostadsanpassningen, men då det är semester får vi vänta till artonde augusti sa dom, för det finns bara en arbetsterapeut på vuxensidan som kan hjälpa mig med detta. Nu får vi se hur lång tid det tar innan det sedan blir genomfört eftersom det är många steg innan allt kan ske. Min hjärna stängde av då det pratades för många detaljer. För mig känns det tryggt att ha arbetsledaren med mig. Vi sa att allt ska gå via henne för det gör att jag bara behöver prata med henne om saker som är viktiga för mig. Det är hon som är länken mellan mig och allt som ingår i mitt liv. Jag vet oftast vad jag vill men inte alltid alla steg till hur det ska genomföras. Detta kan arbetsledaren förklara för mig på ett sätt så jag inte blir trött. Rakt, enkelt och utan för mycket snack är det bästa för mig.

En timmes möte gjorde så att jag blev otroligt trött av alla intryck och allt ”snack”, fortsättning följer…

Arbetsledaren är snabb, hon har redan pratat med arbetsterapeuten om det som togs upp igår. Vissa hjälpmedel kan vi hämta snart och andra kommer vi få köpa själva. Remisser är fixade så snart kommer jag få träffa massa olika typer av specialister såsom ortopeder, logopeder och så vidare.

Mitt liv pågår just nu…för fullt, vi hörs!

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #psykiskohälsa #npf #framtiden #flytt

Gillar

Kommentarer