Som ni säkert vet bröt jag mitt pekfinger på min spastiska arm för några veckor sedan, minns inte riktigt själv vilken vecka det var eftersom min tidsuppfattning är kass. (Tror det var för cirka tre veckor sedan) Men, jag har ett väldigt bra läkkött måste jag själv säga. Denna vecka har jag inte behövt ta någon smärtlindring, såsom Alvedon eller Ipren.

Min healingförmåga har verkligen gjort sitt och jag blir kallad ”Superkvinnan” av mina assistenter. Dom är fascinerade över att jag fortfarande inte har ont. Jag tror att fingret är av nu också men eftersom jag alltid har någon slags smärta i just höger pekfinger så känns det konstigt nog mer eller mindre ”som vanligt”. Det låter kanske superkonstigt i era öron, fast ni läser och egentligen inte hör mig säga det. Att leva med konstant smärta är faktiskt en slags livsstil och i mitt fall händer det varje dag. Jag lever så gott som alltid med både smärta och en inre stress som påverkar mitt liv. Varje dag är det spännande att vakna upp och vara jag. Det är sällan jag vet vad som ska ske och samtidigt behöver jag ständigt rutiner och checklistor för att allt ska fungera. (Nu vet jag att jag bröt mitt finger för två veckor sedan)

#cerebralpares #funktionsvariationer #vård #healing #smärta #superkvinna

Detta dygn var något i upplevelse må jag säga. Jag har sedan länge undrat när jag ska och vad som händer om jag råkar bryta ”Kompis”. ”Kompis” är min högra arm och hand, den är väldigt spastisk och lever sitt eget liv med ofrivilliga rörelser och kramper på grund av min CP-skada. Hjärnans signaler går inte fram till min högra arm på ett normalt sätt. Det är också den armen som jag åker och får botox i var fjärde månad. Botox är ett nervgift och det enda som fungerar för att spasticiteten ska få lite vila. Mina fingrar är krokiga och jag är alltid överböjd i fingrarnas leder.

Hur som helst. Ni vet förmodligen redan om att jag är snabb och ni som känner mig vet att jag ofta glömmer min krycka lite här och där. Min balans är halv taskig, näst intill dålig och min koordination är ännu sämre. Det gör att det är väldigt lätt att olyckan är framme och att mina assistenter inte alltid hinner ta emot mig innan jag ramlar på golvet.

Igår var jag en gummi-Tarzan efter en behandling hos kiropraktorn och jag glömde kryckan, ramlade och blev lite yr. Fick lägga mig ner på golvet med fötterna uppe på en tunna så jag inte skulle svimma. Mitt ena finger på ”Kompis” började snabbt göra ont men det var inget jag tänkte på för just det fingret brukar göra ont, särskilt i dessa tider med kyla och då botoxen börjar gå ur. Då ökar spasticiteten och fingret är som jag redan nämnt överböjt.

Ju längre tiden gick upptäckte min assistent och jag att den var blå och svullen. Jag tog bara en IPREN och gick och la mig, hade väldigt ont hela natten.

På morgonen vid assistentbytet bestämde vi oss för att åka in till närmaste akutmottagning i Köping, vilket vi gjorde. Väl på plats blev vi inte insläppta utan dom bad oss åka till Västerås. Det var för övrigt en ny assistent jag åkte med, en eloge till mig och mina diagnoser.

I Västerås gick det undan, jag försökte hinna med att lägga upp stories bland mina sociala medier. Från blodtryck, pulsmätning, röntgen till ett ”Ja, du har brutit ditt finger”. Det kändes som om allt gick på bara en halvtimme men vad vet väl jag som har noll koll på tiden och saknar tidsuppfattning. Nåväl, innan klockan hann bli 12.00 hade jag fått ett besked, FRAKTUR I FINGRET.

Något som var komiskt var att läkarna inne på röntgen sa ”Håll ditt finger still” ”Jo, tjena”, sa jag. Kommentaren från doktorn som gav beskedet att fingret är brutet var lustig han också då han frågade, ”Hur stor risk är det hand handen rör sig”. (och då har jag alltså en spastisk arm och hand) Alla på akuten tyckte om utmaningar sa dom, men dom hade aldrig vart med om något liknande.

Personalen frågade också hur ont jag hade och tyckte att jag verkade väldigt glad. Jag vet sedan tidigare att jag har en väldigt hög smärttröskel men dom flesta verkade vara förvånade. Till och med min assistent frågade om jag var galen. Jag har alltså brutit mitt enormt spastiska finger och ändå garvade jag mig igenom akutbesöket.

Läkaren gav mig inget gips då det är meningslöst att gipsa en arm som lever sitt eget liv. Benet i fingret ligger ändå rakt sa han och kan läka om jag inte rör armen på något sätt så att handen får ett tryck. ”Jag kan försöka, men inte lova att det händer”, sa jag.

Dagen avslutades med att jag firade att jag hade brutit ett finger genom att äta sushi. Smärtan och blåa färgen på handen får jag ha i ungefär fyra veckor. Trots det som hänt är jag lycklig och nu vet jag – Jag kan till och med bryta ”Kompis”.

Har du brutit något och vad?

#cerebralpares #funktionsvariationer #vård