Oj, nu blir det ett tufft och känslomässigt inlägg. Idag är det ett år sedan som jag tog bort min första hund Queeniez. Hon hade cancer och var sjuk under en längre period. Förra året var det alltså en tuff morgon då vi åkte in med henne. Jag minns att tanken av att inte få åka hem med min älskade vän var otroligt jobbigt då vi åkte till djursjukhuset. Jag vill minnas att det kändes dumt att betala och att jag riktade ilskan mot mamma som gjorde det, betalade alltså. Queeniez fick somna in i min famn, vi hade musik på och tända ljus samtidigt som tårarna bara sprutade längst med kinden. Fy, den känslan vill jag inte uppleva igen.

Nu har det gått ett år utan Queeniez och det har gått över förväntan, även om jag i början inte trodde att jag skulle kunna gå vidare så har jag lyckats. Förra julen fick jag också ett samtal med älskade Queeniez i julklapp. Alltså ett möte med en så kallad djurkommunikatör. Samtalet gick bra och Queeniez är alltid hos mig lovade hon.

Det hände något oförväntat hos djurkommunikatören som jag tycker känns lite extra roligt. Det var att jag fick veta att Queeniez kommer att komma tillbaka i en annan hund längre fram i tiden och det har hon verkligen gjort. Hon sa att det inte kommer vara den första kullen jag föder upp utan efter det och även det stämmer enligt mig. Det är så att just nu har jag en valp som heter Mellie och vet du, Mellie är Queeniez. I alla fall har dom liknande energier, liknar varandra i utseende och påminner om varandra i kroppsuttryck. Samma rörelser och exakt samma sätt att busa och leka. Det värmer mitt hjärta något enormt och jag känner mig både glad och tacksam.

Idag ska Mellie få Queeniez rosa boll som en gåva ifrån Queeniez själv. ”Slit den med hälsa”, fick jag till mig under natten. Jag är själv utbildad inom djurkommunikation men det är svårt att prata med sina egna djur på andra sidan. Förmodligen för mycket egna känslor som stör budskapet.

Ja, nu har jag skrivit av mig och med facit i hand var det lättare än vad jag trodde att skriva detta inlägg. Jag känner mig stolt och så tacksam över att jag har släppt den jobbiga ångestfyllda sorgen efter Queeniez och bara minns dom bra stunderna som vi fick tillsammans. Mellie och Mini (mina hundar) hjälper mig mycket och stöttar mig alltid. När jag umgås och tränar med Mellie känns det många gånger som om jag hänger med Queeniez.

#fuckcancer #saknadochälskad

Just nu är jag nollställd och jag tycker att livet är allmänt bra. Även om vardagsrutiner inte riktigt flyter på sedan flytten är jag hundra på att det snart kommer att komma igång. Allt hamnar på plats, sakta men säkert tar allt form och jag känner mig rätt lugn. Det var drygt tre månader sedan jag flyttade. Visst det har varit och är kämpigare än vad majoriteten tror, jag menar, att flytta med funktionsvariationer innebär väldigt mycket. Det har jag insett på senare tid. Innan hade jag ingen aning om hur det egentligen var och är i samhället och hur allt fungerar. Jag tycker helt enkelt att det är förjävligt. Allt som ska fixas och alla möten som ska ske innan allt verkligen faller på plats när det gäller hjälpmedel, människor och allt som har med mitt liv att göra. Det verkar som om ingen vet någonting och att alla behöver ha möte efter möte innan någon kan ta ett beslut. Sedan blir beslutet ett nej och jag, tillsammans med min God Man, får börja om och hitta fler vägar som kanske ger mig det jag vill ha och behöver. Samhället självt, pratar många gånger, om att alla ska leva fritt. Det stämmer inte enligt mig. I mitt liv tycker jag oftast att samhället tror sig veta vad jag vill ha och behöver och att det oftast är dom som begränsar mig. Jag har olika behov och jag är beroende av både det ena och det andra. Att samhället säger att det är jag som ska bestämma i mitt liv och ändå är det dom som sedan tar besluten. Det känns ofta som att ingen vill förstå hur det är på riktigt.

Många gånger drömmer jag att få bara leva och vara. Vilket jag oftast gör till största delen av mina dagar. Samtidigt vet jag att det är mina assistenter och min omgivning som ser till att jag kan och får leva som jag vill. Om det saknas en ramp till exempel är det mina assistenter som lyfter min rullstol och ifall jag får nej för ett hjälpmedel blir jag helt enkelt utan och det gör att mitt behov blir större och assistenter plus min mamma får hoppa in och göra mer och mer. Idag har jag en mycket större respekt för min mamma som har kämpat i ”det dolda” hela mitt snart 31 åriga liv. Hon har gjort det och alltid sett till att mitt liv fungerar som jag vill. En eloge säger jag bara. Mamma är en kraftfull kvinna.

Det är hemskt att säga detta år 2020, -”Sverige är bra, men vi är fan inte där”, i alla fall inte vi med funktionsvariationer många gånger.

Tack vare allt detta känner jag att jag behövs. Jag behöver synliggöra mer än någonsin och jag vill kämpa för alla människors rätt att vara sig själva, vara unika, vara olika, oavsett vad. På ett sätt känns det som att samhället omedvetet lägger skulden på mig och mina närmaste. Att det är vi som är problemet och det fast jag har en konstaterad förlossningsskada som säger att det finns en person som gjorde ett stort misstag när jag föddes. Det i sin tur gjorde att jag fick mina handikapp. En annan människas tabbar fick mig handikappad men det är jag och mina nära som får ta alla smällar som dyker upp under resan, det känns orättvist när jag endast vill leva fri, som mig.

Jag är född med en fastställd förlossningsskada som skapar att jag inte kan leva i samhället. Det är inget jag bestämt utan det är samhället som ser ut så. Systemet och lagarna vi har sätter STOPP för mig många gånger. Jag som bara vill leva och vara som mig i samhället.

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #samhälle

Just i detta nu vänder allt väldigt snabbt i mitt huvud och det som känns bra ena stunden känns mindre bra nästa och så går det fram och tillbaka och fram och tillbaka mellan dessa känslor och tankar som en snurrande grammofonskiva. Det tar inte stopp utan det bara fortsätter om och om igen. Katastroftänket växlar till möjlighetstänk och skrattet blir till gråt och det är som om allt lever sitt eget liv utan att jag egentligen gör någonting alls. Jag vet inte om det beror på att det varit för mycket den senaste tiden så att en stress uppstått utöver mina NPF -diagnoser. Samtidigt märker jag att mina NPF-diagnoser reagerar oftare och oftare på impulser som jag omöjligt kan stoppa. Det blir nästan som om jag sitter och tittar på en film av mig själv och hur diagnoserna lever sitt eget liv.

Det som klickar den ena dagen är och blir en katastrof den andra dagen. Hur jag än försöker förstå så går det liksom inte att fatta. Min ADHD-hjärna är lättretlig medan min Autistiska hjärna vill ha lugn och ro. Återhämtningen är viktig men hjärnan spretar emot och vill inget annat än fortsätta med sina impulser. Prata eller vara tyst, se allt eller isolera allt. Allt är liksom kaos igen men ändå är allt i nya huset bättre på ett sätt. Energin i huset känns mer positiv än där jag bodde innan.

Hur jag än försöker börjar jag sakta förstå att det är när jag försöker som jag hamnar i ännu mer KAOS. Jag tror att det viktiga för mig nu är att sluta försöka. Låta allt vara som det är och lita på att processen är exakt som den ska vara.

Jag lär mig om mig själv. Allt har den senaste tiden hänt på en gång och jag vill skapa lugn samtidigt som jag behöver få ordning på saker i mitt nya hus.

I början hade jag också ordnat med en PT. Vi tränade ett par gånger i veckan. Träning hjälper mig att vara balanserad. Sedan blev personen sjuk och nu har det visat sig att min PT´s andra företag innebär så mycket arbete att träningen med mig inte längre kan vara kvar. Den stressen personen hamnade i gjorde att min träning ligger på framtiden och vi ska höras när allt för PT`n landat igen. Även det skapar KAOS för mig.

Jag hade en ny PT på gång och vi hade ett inbokat möte men min arbetsledare fick nyss ett sms och personen har blivit förkyld. Corona gör att mötet är inställt. Träningen dröjer lite till. Det triggar eftersom jag vet att min kropp behöver träna för att jag ska må bra med mina diagnoser. Till råga på allt har jag PMS och fullmånen kommer på torsdag och den får mig oftast ur balans.

Som tur är var jag på spa tidigare idag. Där kunde jag träna innan jag simmade och sedan badade jag bastu. Att basta är också bra för då jag ska släppa spänningar och inre stress. Även om hjärnan är full med tankar så blir kroppen stilla av värme.

Spabesöket avslutade jag med trerätters lunch. Vardagslyx för mig. Mums. :)

Sådär går min hjärna hela dagarna. Det är dåliga saker som sker och sedan vänder det. Fram och tillbaka om och om igen.

Hur gör du då känslor och tankar hela tiden snurrar och ändras?

Har du ett tips åt mig?

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #nutid #psykiskohälsa