Idag skriver jag mitt sista blogginlägg för i år och det känns väldigt bra att lämna 2020 bakom mig. År 2020 har inneburit en hel del omställningar för oss alla även om det för mig har känts ”som vanligt” många gånger. Nu tänker jag framförallt på det här med att bara få träffa dom närmaste. Det är min vardag eftersom det i det stora hela är det mina NPF-diagnoser klarar av – att träffa så få personer som möjligt. Jag gillar inte stora folksamlingar och att vara social är svårt. Är det sedan många människor på samma ställe som pratar samtidigt så blir det oftast kaos inom mig.

Däremot saknar jag vissa rutiner som jag hade innan. Bland annat mina boksingeringar och möjligheten att träffa köpare av böcker och så. I dom situationerna är jag mer trygg för då är jag det som jag kallar professionell. Det märks tydligt på det sociala att jag har blivit ännu sämre på att prata spontant eftersom jag inte fått öva på det ”sociala snacket”. Förr, alltså innan Corona, hade jag en rutin att prata med främmande människor och jag gjorde det så gott som varje vecka på mina boksigneringar.

Som ni förmodligen märker lever jag på sätt och vis ett dubbelliv när allt är som det brukar. Privat träffar jag inte så många människor men i det offentliga träffar jag och jag pratar ofta och mycket med okända personer. Mitt offentliga jag och min karriär har inneburit mycket träning som nu är bortblåst eftersom jag inte kunnat fortsätta öva på det. Jag önskar att det blir bättre år 2021 och då ska jag varje vecka vara i en lokal i centrala Arboga. Jag ser det som ett steg i min sociala träning och hoppas att det kommer lite människor och pratar med mig så att jag inte helt glömmer bort vad jag skrivit i mina böcker och hur jag förmedlar det på ett lätt sätt. Logopedträningar övar jag via Skype så själva talträningen är i alla fall något jag ibland tränar, när logopeden har möjlighet. Hon arbetar ensam som logoped i hela länet om jag förstått allt rätt.

Nu fokuserar jag framåt och jag har massor av planer för 2021, hoppas ni följer med på min resa även då. Jag önskar er ett gott slut och en fantastisk start. Vi hörs nästa år!

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #samhälle #gottnyttår

Jag vill komma igång och dejta igen fast jag har kommit lite ur fas och just nu är det Corona. Det slog mig häromdagen att jag inte är en ungdom längre (fyller 31 på söndag) och om jag ska kunna bilda familj i framtiden bör jag komma igång med ett dejtande nu med det samma.

Anledningen till att jag tagit en paus från killar är att jag upplevt för mycket okunskap och att dom bara är ute efter en sak – min kropp. Det tilltalar inte mig det minsta och när jag får samma kommentarer av ett 30 tal killar, tröttnar både jag och min ADHD. Kommentarer som ”Sover du med dina assistenter?”. Den kommentaren är verkligen sjukt frustrerande.

Jag vet vad jag vill ha och kanske finns den där självsäkra och medvetna killen där ute och väntar. Han som låter mig vara jag som mig och ser mer än mitt skal och mina diagnoser. Om jag sedan är sambotypen eller inte kommer att visa sig. Jag vet att jag är i behov av extremt mycket egen tid och att jag inte är den översociala typen som gillar att snacka. Jag tycker många gånger att det snackas för mycket och i onödan om allt och ingenting. Konkret och tydlig kommunikation fungerar bäst för mig. Jag har aldrig haft en partner och jag har inte heller bott med en annan människa, förutom mina assistenter. Det gör att jag saknar erfarenhet och inte vet om jag skulle kunna bo med en partner. Även om jag är en lösningsfokuserad ung kvinna som säger att allt är möjligt, tror jag att särbo är en bra start. Förändringar är dessutom jobbigt för mina NPF-diagnoser. Allt behöver ske i små steg om det ska kunna fungera på lång sikt. Mina diagnoser behöver tid för att lära känna och jag vill också ge min framtida partner möjligheten att få tid att lära känna mig. Båda ska vilja satsa på ett vi. Hur det sedan sker lär väl visa sig, hoppas jag.

Vill du dejta mig?

Just nu är jag nollställd och jag tycker att livet är allmänt bra. Även om vardagsrutiner inte riktigt flyter på sedan flytten är jag hundra på att det snart kommer att komma igång. Allt hamnar på plats, sakta men säkert tar allt form och jag känner mig rätt lugn. Det var drygt tre månader sedan jag flyttade. Visst det har varit och är kämpigare än vad majoriteten tror, jag menar, att flytta med funktionsvariationer innebär väldigt mycket. Det har jag insett på senare tid. Innan hade jag ingen aning om hur det egentligen var och är i samhället och hur allt fungerar. Jag tycker helt enkelt att det är förjävligt. Allt som ska fixas och alla möten som ska ske innan allt verkligen faller på plats när det gäller hjälpmedel, människor och allt som har med mitt liv att göra. Det verkar som om ingen vet någonting och att alla behöver ha möte efter möte innan någon kan ta ett beslut. Sedan blir beslutet ett nej och jag, tillsammans med min God Man, får börja om och hitta fler vägar som kanske ger mig det jag vill ha och behöver. Samhället självt, pratar många gånger, om att alla ska leva fritt. Det stämmer inte enligt mig. I mitt liv tycker jag oftast att samhället tror sig veta vad jag vill ha och behöver och att det oftast är dom som begränsar mig. Jag har olika behov och jag är beroende av både det ena och det andra. Att samhället säger att det är jag som ska bestämma i mitt liv och ändå är det dom som sedan tar besluten. Det känns ofta som att ingen vill förstå hur det är på riktigt.

Många gånger drömmer jag att få bara leva och vara. Vilket jag oftast gör till största delen av mina dagar. Samtidigt vet jag att det är mina assistenter och min omgivning som ser till att jag kan och får leva som jag vill. Om det saknas en ramp till exempel är det mina assistenter som lyfter min rullstol och ifall jag får nej för ett hjälpmedel blir jag helt enkelt utan och det gör att mitt behov blir större och assistenter plus min mamma får hoppa in och göra mer och mer. Idag har jag en mycket större respekt för min mamma som har kämpat i ”det dolda” hela mitt snart 31 åriga liv. Hon har gjort det och alltid sett till att mitt liv fungerar som jag vill. En eloge säger jag bara. Mamma är en kraftfull kvinna.

Det är hemskt att säga detta år 2020, -”Sverige är bra, men vi är fan inte där”, i alla fall inte vi med funktionsvariationer många gånger.

Tack vare allt detta känner jag att jag behövs. Jag behöver synliggöra mer än någonsin och jag vill kämpa för alla människors rätt att vara sig själva, vara unika, vara olika, oavsett vad. På ett sätt känns det som att samhället omedvetet lägger skulden på mig och mina närmaste. Att det är vi som är problemet och det fast jag har en konstaterad förlossningsskada som säger att det finns en person som gjorde ett stort misstag när jag föddes. Det i sin tur gjorde att jag fick mina handikapp. En annan människas tabbar fick mig handikappad men det är jag och mina nära som får ta alla smällar som dyker upp under resan, det känns orättvist när jag endast vill leva fri, som mig.

Jag är född med en fastställd förlossningsskada som skapar att jag inte kan leva i samhället. Det är inget jag bestämt utan det är samhället som ser ut så. Systemet och lagarna vi har sätter STOPP för mig många gånger. Jag som bara vill leva och vara som mig i samhället.

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #samhälle