Nu när jag dom senaste veckorna har spenderat mycket tid hemma har jag insett att jag har svårare att skriva blogg när ingenting händer eller får mig att må dåligt eller hamna i obalans. På något märkligt vis är det alltså lättare för mig att skriva när jag har lite mer utmaningar i livet. Jag har till exempel svårt att skriva om människors bemötande eftersom jag inte upplever det i vardagen just nu. Nu är det stillhet och inga nya intryck och det gör att mitt behov av att blogga är mindre samtidigt som jag vill dela med mig av det också. Det betyder att jag gör ett försök ändå.

Min vardag består oftast av att det sker massor av saker i livet som det är lätt att blogga om. Nu är det alltså svårare eftersom alla dagar ser likadana ut. Assistenter kommer och går och vardagsrutinerna i hemmet rullar på. Jag får enligt arbetsledaren och min manager inte veckohandla eller vistas bland för mycket människor. Det finns tydligen en rädsla för att jag ska få Corona vilket jag är tacksam för personligen. Samtidigt håller min ADHD på att gå bananas. Jag blir rastlös och saknar rörelsen som normalt finns i mitt liv. Jag saknar alla boksigneringar och märker att det blir tomt utan dessa.

Jag försöker sysselsätta mig ändå och nu planerar jag lite olika äventyr för framtiden. Bland annat ska jag para min avels tik Frikraft’s Change Of Glory. För det krävs det en hel del letande efter en lämplig hanhund vilket fungerar ungefär på samma sätt som att leta efter en ”vanlig kille”. Jag har upptäckt att hanhundar inom rasen är supersvåra att hitta, precis som bra killar i livet. Tur att jag har mycket tid och att jag har en fantastisk avelscoach. Inte för mitt eget dejtande men för min tik. :)

Annars händer det lite privata saker, vilket jag håller för mig själv än så länge tills jag själv vet vilken väg jag ska vandra.

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #framtiden

På senaste tiden har jag haft tankar om varför jag är singel och varför jag inte har haft någon relation i mitt liv. Jag blir nästan mörkrädd när jag inser hur det är. En av mina största drömmar är att bilda familj och har alltid varit det. Ändå har jag snart levt i 30 år som singel och jag kan inte påstå att jag valt det själv utan det har tyvärr bara blivit så. Min tanke är att det finns otroligt mycket okunskap och rädslor kring människor som har funktionsvariationer och kanske är det därför det är mycket, MYCKET svårare för mig att hitta en livspartner.

Jag har provat att dejta olika killar genom åren och samma frågor kommer och går. Det verkar som om nästan alla killar bara är ute efter att ligga för deras första fråga blir oftast, Hur gör du vid sex, kan du!? Jag har provat att svara, typ med motfrågan, Hur gör du? Oftast får jag ett skratt tillbaka och dom påstår att jag har humor.

Det blir en krock och slutar nästan alltid med att dom ger upp då jag säger att jag lever med assistans dygnet runt. Jag kan hålla med om det är en udda livsstil att leva med personlig assistans samtidigt som min tro är att allting löser sig med tiden. Finns det bara en vilja och en förståelse så finns också lösningen, det är jag övertygad om. Det finns dom som lever i en relation och har personliga assistenter, kan dom så kan jag, det vet jag.

Jag har ett exempel på en kille som redan innan vi bokat vår dejt och setts i verkligheten gav mig kommentaren: ”Det finns en anledning till varför inte folk pratar med dig, de tycker du är osmaklig”. Honom ville jag inte dejta och tänkte mer att det är väl hans förlust men ändå blev jag sårad. Att döma mig för att jag pratar konstigt och för att jag har mina CP-ryck betyder det inte att jag är osmaklig. Tycker dom det så blir det garanterat fel.

NEJ, jag har inte valt att leva singel utan det har blivit så på grund av att väldigt få verkar ta sig tiden att se mig som jag är utan dom väljer hellre att endast se funktionsvariationen och rullstolen. Och dom få som sedan väljer att dejta mig blir rädda för att jag kommer med en assistent eller för att dom tycker det blir svårt att prata med mig eftersom jag har mina talsvårigheter.

Min dröm är kvar, drömmen om en familj och en dag kanske drömmen blir sann. Jag vill tro det och jag önskar att det finns killar som väljer att se mer än det ytliga i mötet med mig. Någon som älskar mig som jag är. Annars finns det alltid provbefruktning och även om andra säger att det också är svårt eftersom jag är handikappad så vet jag att det finns vägar. Jag har varit med så länge nu att jag förstår och vet att andras nej oftast handlar mer om den som säger nej än om mig. Jag hittar vägar, som mig, på mitt sätt.

Kram och hej!

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika