Assistans Med Frikraft - Gästbloggare Sara Edström

Hej!

Jag heter Sara Edström och är född med en CP-skada. Sedan början av år 2011 lever jag med personlig assistans. Innan dess levde jag med hemtjänst.

Sedan barndomen lärde jag mig att jag enbart var någon, genom det jag presterade på egen hand; Höga betyg i skolan, elitsimning med silvermedalj från Paralympics -96, socionomutbildning och socialsekreterarjobb.- Så till den grad att jag till slut hamnade i en utmattningsdepression, som varade i flera år. Ungefär samtidigt med depressionen fick jag personlig assistans för första gången i mitt liv. Något jag hade kämpat med att försöka få i flera år. Idag kan jag förstå varför jag inte lyckades tidigare, det berodde förmodligen delvis på att jag inte ens för mig själv ville erkänna mitt faktiska hjälpbehov, så hur skulle jag då kunna få handläggarna att förstå?

I allt detta tvingades jag mer eller mindre att börja titta på mitt faktiska hjälpbehov. Förutom den fysiska hjälp jag behöver så blev en neuropsykiatrisk utredning, som gjordes 2012, en stor ögonöppnare. Svart på vitt stod det bland annat om mina minnessvårigheter och hur jag kompenserat detta genom att hela tiden föra anteckningar. Där stod också om mina behov av struktur och den blockering som uppstår i hjärnan under stress.

I början kände jag mig lycklig och tacksam över att äntligen få min efterlängtade assistans och jag ställde liksom inga större krav på hur assistansen skulle se ut. Jag hade nämligen bara hemtjänsten att jämföra med och den hade fungerat extremt dåligt. De hade till exempel satt in dubbel bemanning för att tidseffektivisera, något som bara stressade upp mig ännu mer.

Så länge personkemin med mina assistenter stämde och det fanns humor, så räckte det gott för mig. I början rekryterade jag mina personliga assistenter i princip enbart enligt dessa två kriterier och jag fick ofta tips om någon som behövde jobb, så under flera år skötte jag i praktiken rekryteringen av mina assistenter helt själv. Jag drogs till personligheter med humor och som är lite ”egna” till sättet. Det gjorde mig ingenting om de ”tog plats”. Tvärtom, de första åren mådde jag bra av att ha ”tokroliga” assistenter som gärna tog egna initiativ. Där och då behövde jag deras draghjälp, mycket på grund av min dåvarande utmattningsdepression. Jag såg också mina assistenter mer som mina vänner. Vi kom att dela varandras glädje, såväl som bekymmer.

Till saken hör, att jag lever med hjärnstress, vilket jag inte förstod då. Från början trodde jag dock att jag helt enkelt var ”lättstressad” eller känslig och att hjärnstressen uppkom genom utmattningsdepressionen. Assistenter som ”tog plats” och mest var som mina vänner visade sig fungera mindre och mindre bra. Idag vet jag varför. Jag har insett att dessa personligheter också ger mig en ökad stress som leder till konsekvenser som blir alldeles för svåra för mig. Min hjärnstress beror inte på min utmattningsdepression utan den har funnit med mig ända sedan den dagen jag föddes.

Det har tagit mig fram till IDAG att inse att jag faktiskt levt med hjärnstress hela livet, på grund av min CP-skada, som utmynnade i en utmattningsdepression. Min envishet och min kämpaglöd som varit mitt signum och kraft genom hela livet, tog tvärslut och de kompensationsstrategier jag tidigare använt mig av, fungerade inte längre.

Den ohållbara situationen kom att bli en värdefull vändpunkt för mig, då jag idag bättre kan acceptera hela mig och inte bara utvalda delar.

Idag inser jag att jag behöver assistenter som förstår min hjärnstress och kan mildra den. Personer som är trygga i sig själva och kan hålla sig mer i bakgrunden, på ett professionellt sätt.

Jag har sakta insett att assistansen som den tidigare varit uppbyggd, varit för gränslös och att den har stressat mig mer än att den gett mig struktur och lugn. Draghjälp och spontanitet behöver bytas ut/minskas mot mer lugn och stabilitet, för att minska och förebygga hjärnstressen. En Stor insikt för mig!

En ytterligare nyans av den insikten är synliggörandet av hjärnstressen och att låta den få ta plats. Det skapar medvetenheten som behövs för att komma vidare i processen.

Jag har nyligen börjat lära mig om lågaffektivt förhållningssätt som Moha skriver om här i sin blogg. Sedan en tid tillbaka har jag och mina assistenter påbörjat utbildning i just detta.

Jag håller på att bygga upp min assistans på nytt och har nu märkt att för vissa kan det vara svårt att lära om, framför allt de assistenter som jag haft länge. Samtidigt har jag också förstått att mitt assistansbolag saknar kunskap om hjärnstress, och då framförallt förhållningssättet gentemot mig. Det som jag anser vara det som antingen minskar eller ökar den stress som uppstår inom mig.

Den viktiga processen med att bli vän med min hjärnstress och att få ökad kunskap om hjärnstress är påbörjad.

/Sara

#personligassistans #tackvareassistansen #gästbloggare #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande

Gillar

Kommentarer