Assistans Med Frikraft – Gästbloggare Anno Paananen

Jag fick frågan om jag vill gästblogga hos Moha Frikraft och det får mig att inse att mitt liv innehåller så otroligt mycket jag skulle vilja synliggöra inom detta med personlig assistans, kvalitet och bemötande. Min resa inom detta är lång och jag har erfarenhet från väldigt många olika håll. Jag är dels mamma, jag är och har varit arbetsledare åt flera olika individer, jag har suttit som ombud, varit kontaktfamilj, ledsagare, kontaktperson, God Man, personlig assistent plus att jag suttit med i Kommunala handikapprådet, varit regionombud inom RBU, (Rörelsehindrade barn och Ungdomar), och även arbetat som resurs i små grupper inom skolan.Idag utbildar och handleder jag personliga assistenter, arbetsledare och numera även personal på skolor.

Jag har bland annat varit med om hur myndigheter bemöter mig på olika sätt. Som mamma, som arbetsledare och som ombud. Det jag minns extra tydligt är då min egen dotter från födseln fick diagnosen dyskinetisk CP-skada och myndigheterna tyckte jag var partisk och att jag curlade för henne. När jag bad om stöd ville ingen förstå det kaos jag nämnde utan ville lägga det ansvaret på mig som mamma. Så höll de på ända tills det fanns papper på ytterligare två diagnoser, ADHD och Autism. Då vände allt och helt plötsligt ansåg de mig vara extremt kompetent och medveten. Även om jag sa samma saker så valde handledaren att bemöta mig på två helt olika sätt. För mig synliggjordes ett oprofessionellt bemötande. Det jag redan stött på blev genast bekräftat för mig:

Myndigheter väljer olika strategier i mötet med mig och detta beror på vad det finns för underlag i form av läkarintyg, men också beroende på om jag är där som ombud, God Man, mamma eller arbetsledare. (Jag finner det mycket intressant eftersom bemötandet är ett förhållningssätt medan diagnoser på papper är fakta om personens funktionsvariationer). Hur jag är som person har de ingen aning om ändå känns det som att de tror att de vet. Deras bemötande får mig att ärligt träda fram och säga det jag ser, vilket inte alltid uppskattas utan handläggaren går i försvar eller hamnar i en ”liten affekt”.

Jag har varit med om det mesta och jag minns bland annat hur jag valde att privatträna min dotter med en alternativ metod då hon var liten. Läkaren påstod att mitt barn skulle fara illa. Jag bad dom göra en psykisk utredning på mitt barns hälsa och de hade aldrig sett ett barn som mår så bra. Så många kränkningar och personangrepp och påståenden jag fått i livet av de som kallar sig professionella, inte bara denna läkare som faktiskt gillade mig. Om jag skulle skriva om allt skulle det bli en hel bok. Kanske kommer jag att gästblogga igen och ge er mer detaljer om allt jag fått uppleva på min resa som fortfarande pågår. Mitt syfte är inte att ”ge igen” eller säga att de gör fel, mitt syfte är att synliggöra allt som sker bakom fasaden och vara med och skapa kvalitet inom den personliga assistansen samt höja status på arbeten som har med människor att göra. Jag har sett och hört det mesta och det är troligtvis det som gör att jag känner mig extremt trygg som mig. I den värld som många anser komplicerad finner jag ofta lätthet och möjligheter.

Jag kan som parentes tala om att jag har en gravt hörselskadad bror och finska föräldrar, jag själv låg i magen då vi flyttade till Sverige. Utanförskap såg jag långt innan jag blev en ensamstående mamma till ett barn med särskilda funktionsvariationer, mitt mirakelbarn.

Jag är alltså mamma till en tjej med diagnoserna Dyskinetisk CP-skada, Autism, ADHD och lättare talsvårigheter, närmare bestämt Moha Frikraft, min största läromästare av alla.

Resan med Moha har varit och är det bästa jag varit med om i hela mitt liv. Jag har aldrig sörjt hennes handikapp eller känt att hon är besvärlig, svår eller ens omöjlig. Visst har det varit kämpigt som ensamstående mamma många gånger och jag har nog överklagat det mesta. Maktlösheten har hälsat på mig både en och fem gånger under mitt liv som mamma. Det som har varit min allra största sorg är samhällets stöd, samhällets sätt att se och stötta i olika situationer. Alla dessa värderingar som existerar och all den okunskap som ständigt visar på ett samhälle som hellre kategoriserar, isolerar och begränsar i tron om att de stöttar och skapar frihet.

De senaste tre åren har varit katastrofala för många människor, även mig, och jag ser på nära håll hur fler och fler individer drabbas och hamnar i en stress som enligt mig är ohållbar. Jag skriver idag framförallt om de individer som har svårigheter med impulskontrollen, svårt med abstrakta förklaringar och som inte äger förmågan att se konsekvenser av sitt eget handlande. Människor med kognitiva svårigheter, problem med oförklarlig inre stress och olika former av utvecklingsstörningar.

Idag utbildar, föreläser och handleder jag som jag skrev i inledningen både personliga assistenter, arbetsledare och lärare inom det som kallas Lågaffektivt bemötande och jag älskar verkligen det jag gör. Jag coachar även några med egna ADHD/Autism diagnoser.

Att se skillnaden i arbetsgrupper och hos individer är det som driver mig. Miljöer där det innan varit kaos och dagar fulla av affekter förändras till medvetna arbetsplatser som klarar av att skapa en trygghet genom att de själva känner sig trygga. Det är en magisk upplevelse då ”polletten trillar ner” och individer verkligen känner att deras eget förhållningssätt är det som avgör utgången av det som pågår. Fokus bör ligga på hur vi hanterar oss själva på ett stabilt sätt mer än att det ligger på att få någon annan att bete sig stabilt.

Det Lågaffektiva bemötandet kan vi aldrig uppnå fullt ut genom att läsa oss till det. Vi har nämligen oftast ingen aning om hur vi själva reagerar i situationen vilket gör att det inte finns någon ”quickfix” till detta.

För mig är bemötandet A och O. Vi ska inte forma om andra människor och vi ska låta bli att påstå att den som hamnar i affekt är elak. Kanske säger personen ”dumma saker”, kanske slår eller skriker personen. För mig handlar det om något helt annat än att personen är aggressiv eller elak. Kanske är det vi som gått på för hårt, personen känner under eller överkrav eller har haft för många påslag på en och samma dag, eller kanske under en längre period. Det kan alltså lika gärna vara personens sätt att säga: ”STOPP, jag klarar inte av mer just nu” eller ”Min hjärna går på högvarv och jag kan inte hantera det som sker, håll dig undan, jag behöver återhämtning”.

Det som sker i hjärnan vid stress och vad som händer med cortex är viktigt att känna till. Fakta är kunskap, den levererar jag också, medan mitt fokus ligger på det känslomässiga planet. Jag vill att den jag handleder lär sig hitta sin egen trygghet och för det krävs det olika saker eftersom vi är olika. Det som fungerar för en person kanske inte fungerar alls för någon annan.

Om jag skulle tycka att jag vet bäst vad andra behöver så skulle jag definitivt skapa total KAOS, det vet jag. Däremot kan jag kartlägga, se och vara närvarande för att på så sätt också träda fram och ta ansvaret för konsekvenser då förmågan hos någon i stunden inte existerar. Lågaffektivt är inte något som plockas fram i situationer, det är ett förhållningssätt som används hela tiden för att skapa trygghet i möten så att affekter minimeras. En form av följsamhet som jag anser borde finnas i alla möten.

Vi som arbetar med människor är på sätt och vis ett verktyg någon annan behöver för att kunna leva fri som sig. Vi bör vara följsamma, förhoppningsvis hela tiden, annars bör verktyget bytas ut, alltså vi som jobbar med andra människor ska byta arbete om vår egen vilja står mellan individens förmåga att ta ansvar och vårt eget tyckande om vem som ska ansvara och för vad.

Om jag tar åt mig, blir sur eller irriterad på någon annans beteende så är jag inte Lågaffektiv, så klockrent är det och ändå inte eftersom jag ibland kan vara obalanserad.

Min egen obalans skapar alltså obalanser.

När jag vet det, så kan jag också förändra det och skapa mer balans för mig.

Kram//Anno

#personligassistans #tackvareassistansen #gästbloggare #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande

Gillar

Kommentarer