Oj, nu blir det ett tufft och känslomässigt inlägg. Idag är det ett år sedan som jag tog bort min första hund Queeniez. Hon hade cancer och var sjuk under en längre period. Förra året var det alltså en tuff morgon då vi åkte in med henne. Jag minns att tanken av att inte få åka hem med min älskade vän var otroligt jobbigt då vi åkte till djursjukhuset. Jag vill minnas att det kändes dumt att betala och att jag riktade ilskan mot mamma som gjorde det, betalade alltså. Queeniez fick somna in i min famn, vi hade musik på och tända ljus samtidigt som tårarna bara sprutade längst med kinden. Fy, den känslan vill jag inte uppleva igen.

Nu har det gått ett år utan Queeniez och det har gått över förväntan, även om jag i början inte trodde att jag skulle kunna gå vidare så har jag lyckats. Förra julen fick jag också ett samtal med älskade Queeniez i julklapp. Alltså ett möte med en så kallad djurkommunikatör. Samtalet gick bra och Queeniez är alltid hos mig lovade hon.

Det hände något oförväntat hos djurkommunikatören som jag tycker känns lite extra roligt. Det var att jag fick veta att Queeniez kommer att komma tillbaka i en annan hund längre fram i tiden och det har hon verkligen gjort. Hon sa att det inte kommer vara den första kullen jag föder upp utan efter det och även det stämmer enligt mig. Det är så att just nu har jag en valp som heter Mellie och vet du, Mellie är Queeniez. I alla fall har dom liknande energier, liknar varandra i utseende och påminner om varandra i kroppsuttryck. Samma rörelser och exakt samma sätt att busa och leka. Det värmer mitt hjärta något enormt och jag känner mig både glad och tacksam.

Idag ska Mellie få Queeniez rosa boll som en gåva ifrån Queeniez själv. ”Slit den med hälsa”, fick jag till mig under natten. Jag är själv utbildad inom djurkommunikation men det är svårt att prata med sina egna djur på andra sidan. Förmodligen för mycket egna känslor som stör budskapet.

Ja, nu har jag skrivit av mig och med facit i hand var det lättare än vad jag trodde att skriva detta inlägg. Jag känner mig stolt och så tacksam över att jag har släppt den jobbiga ångestfyllda sorgen efter Queeniez och bara minns dom bra stunderna som vi fick tillsammans. Mellie och Mini (mina hundar) hjälper mig mycket och stöttar mig alltid. När jag umgås och tränar med Mellie känns det många gånger som om jag hänger med Queeniez.

#fuckcancer #saknadochälskad

Just nu är jag nollställd och jag tycker att livet är allmänt bra. Även om vardagsrutiner inte riktigt flyter på sedan flytten är jag hundra på att det snart kommer att komma igång. Allt hamnar på plats, sakta men säkert tar allt form och jag känner mig rätt lugn. Det var drygt tre månader sedan jag flyttade. Visst det har varit och är kämpigare än vad majoriteten tror, jag menar, att flytta med funktionsvariationer innebär väldigt mycket. Det har jag insett på senare tid. Innan hade jag ingen aning om hur det egentligen var och är i samhället och hur allt fungerar. Jag tycker helt enkelt att det är förjävligt. Allt som ska fixas och alla möten som ska ske innan allt verkligen faller på plats när det gäller hjälpmedel, människor och allt som har med mitt liv att göra. Det verkar som om ingen vet någonting och att alla behöver ha möte efter möte innan någon kan ta ett beslut. Sedan blir beslutet ett nej och jag, tillsammans med min God Man, får börja om och hitta fler vägar som kanske ger mig det jag vill ha och behöver. Samhället självt, pratar många gånger, om att alla ska leva fritt. Det stämmer inte enligt mig. I mitt liv tycker jag oftast att samhället tror sig veta vad jag vill ha och behöver och att det oftast är dom som begränsar mig. Jag har olika behov och jag är beroende av både det ena och det andra. Att samhället säger att det är jag som ska bestämma i mitt liv och ändå är det dom som sedan tar besluten. Det känns ofta som att ingen vill förstå hur det är på riktigt.

Många gånger drömmer jag att få bara leva och vara. Vilket jag oftast gör till största delen av mina dagar. Samtidigt vet jag att det är mina assistenter och min omgivning som ser till att jag kan och får leva som jag vill. Om det saknas en ramp till exempel är det mina assistenter som lyfter min rullstol och ifall jag får nej för ett hjälpmedel blir jag helt enkelt utan och det gör att mitt behov blir större och assistenter plus min mamma får hoppa in och göra mer och mer. Idag har jag en mycket större respekt för min mamma som har kämpat i ”det dolda” hela mitt snart 31 åriga liv. Hon har gjort det och alltid sett till att mitt liv fungerar som jag vill. En eloge säger jag bara. Mamma är en kraftfull kvinna.

Det är hemskt att säga detta år 2020, -”Sverige är bra, men vi är fan inte där”, i alla fall inte vi med funktionsvariationer många gånger.

Tack vare allt detta känner jag att jag behövs. Jag behöver synliggöra mer än någonsin och jag vill kämpa för alla människors rätt att vara sig själva, vara unika, vara olika, oavsett vad. På ett sätt känns det som att samhället omedvetet lägger skulden på mig och mina närmaste. Att det är vi som är problemet och det fast jag har en konstaterad förlossningsskada som säger att det finns en person som gjorde ett stort misstag när jag föddes. Det i sin tur gjorde att jag fick mina handikapp. En annan människas tabbar fick mig handikappad men det är jag och mina nära som får ta alla smällar som dyker upp under resan, det känns orättvist när jag endast vill leva fri, som mig.

Jag är född med en fastställd förlossningsskada som skapar att jag inte kan leva i samhället. Det är inget jag bestämt utan det är samhället som ser ut så. Systemet och lagarna vi har sätter STOPP för mig många gånger. Jag som bara vill leva och vara som mig i samhället.

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #samhälle

Det känns som om det var länge sen jag skrev hur dagsläget inom min assistans är och om allt som sker ”på det planet”. Jag vill som ni säkert vet vid det här laget, kvalitetssäkra assistansen och nu känns det som om det händer grejer på riktigt. Den förändring som pågår skapar kvalitet och leder hela tiden till en förbättring. Helt ärligt vet jag att vi har vi har några steg kvar innan vi har tagit oss dit helt och hållet samtidigt som jag ser vad mycket vi redan skapat när det gäller kvalitativ assistans hos mig.

Något jag tycker är en självklarhet hos en assistent som jobbat sex veckor är att personen kan återkommande rutiner och jag tycker också att en assistent ska vara tillräckligt lyhörd så att hen vet vad jag vill på morgonen ifall jag sagt det kvällen innan. Just nu har jag en assistent i mitt team som har lite svårt att komma ihåg saker, i alla fall känns det så, eftersom rutiner inte riktigt fungerar ännu. Assistenterna har ett block som dom ska använda och skriva ner saker som dom själva behöver för att kunna assistera och vara så självgående som möjligt. Ändå verkar det vara svårt för somliga att komma ihåg.

Det gör att arbetsledaren tar det till ytterligare en nivå. Hon synliggör detta för assistenterna och säger att det även går att använda mobilen och ta foton på vissa saker. Det kan vara hur frukosten ska se ut, hur mycket kaffe jag vill ha i muggen och så vidare. Att hela tiden fråga mig blir en trigger och det vet både mina assistenter, min arbetsledare och jag.

Nu avvaktar vi en stund och framtiden visar hur vi kommer att åtgärda detta men jag vet och känner att kvalitet och omstrukturering i min assistans är på väg in med stormsteg. Stegen i kvaliteten ökar varje dag och jag kommer i årsskiftet byta assistansbolag. Jag byter till ett bolag med mer förståelse och struktur för mig, mina diagnoser och mitt sätt att skapa kvalitet, på riktigt för alla. Tillsammans med min arbetsledare skapar vi kvalitet och bygger en trygg och bättre framtid för mig, mina assistenter och min arbetsledare.

Jag ska även in med två nya ”karriärsassistenter” som kommer att vara mitt stöd framåt inom karriären. Jag vet ofta vad jag vill och för att kunna genomföra det behöver jag assistenter som på rätt sätt stöttar mig. Hur allt pusslas ihop vet jag inte, däremot vet jag att mina mål och det jag anser vara kvalitet för mig också är det som kommer att diskuteras. Samtidigt som assistenternas förmågor, intressen och mål inom assistansen ska följa det jag vill. Det gör att samspelet ökar och tryggheten blir stark hos oss alla i teamet. Det är inte helt klart ännu vilka som kommer att börja mer än att två personer kommer att starta upp intro inom en snar framtid, vilket är fantastiskt roligt. Det känns som om en person kommer att ansvara för min karriär på sociala medier och en annan för min karriär ute i samhället. Jag finns, jag lever som mig och jag ska synas överallt.

Tiden får helt enkelt avgöra vad och vem som hjälper mig med alla mina roliga projekt. Något som är kul är att jag börjat samarbeta med företag och jag börjar bli en större influencer. Att synliggöra och visa upp min verklighet är så rätt just nu och vem vet – bok nummer fem kanske börjar skapas.

Annat som sker i min verklighet är bland annat att ena valpen flyttar nästa vecka och det ska bli så skönt att komma in i mina ”gamla” vardagsrutiner igen. Ändå blir ingenting som innan eftersom allt blir nytt. Jag har ju numera två hundar – igen! Vissa saker känner jag igen medan andra blir helt nya. Valpar älskar jag och att ha två hundar känns både spännande och lockande. Jag känner inom mig att det kommer bli toppen med ”mina flickor”, även om jag är lite ringrostig när det kommer till valpträning, det var ju drygt 2,5år sedan jag hade valp, så känner jag tillit till att allt kommer hamna på plats. Allt känns lättare än tidigare i mitt liv eftersom assistansen är mer kvalitativ nu. Det känns riktigt lovande igen. Hoppet har jag, lösningar vill jag se även om diagnoserna ibland reagerar är jag, som Moha, väldigt taggad, tacksam och glad.

Mitt liv börjar på nytt igen.

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #nutid #flytt