Hörrni, det är snart juni månad och sommaren 2020 närmar sig med stormsteg. Jag tillhör den personlighetstypen som älskar sommaren och allt vad den innebär. Jag känner mig spänd och nyfiken över vad jag kommer att få möta under sommaren 2020. Allt verkar vara lugnt och allt liksom synkroniseras av sig självt. Jag är redo för en stor förändring samtidigt som mina NPF-diagnoser vill att allt ska vara som vanligt.

Det som är mest roligt är att mina assistenter från Norrtäljetrakten följer med och jobbar som mina personliga assistenter och att gamla bekanta på något sätt verkar komma tillbaka in i mitt liv igen. Jag kommer behöva anställa ett par nya assistenter, kanske känner jag även dessa personers från förr i mitt liv. Denna sommar blir helt enkelt ett steg på min egen självutvecklingsresa. Jag kommer att utvecklas, på ett eller annat sätt, det känner jag.

Jag har ingen aning om hur det kommer att se ut, hur det kommer gå, hur jag kommer att må, vem och vad jag kommer att möta. Jag vet bara att det är drygt en månad kvar tills jag checkar in på ett ”mellanboende”. Där landar jag, tillsammans med mina assistenter, min hund, min kanin och min mamma. Meningen är att vi ska passa på att njuta och samla kraft inför den stora flytten som sker den 1:a augusti. Katterna mina kommer att få mellanlanda på ett kattpensionat.

Jag vet att min känsla och mitt hjärta säger att jag är på väg hem och att den rätta tiden är nu, sommaren 2020.

Nu ska jag ta lite återhämtning, lägga mig vid TV:n och bara omringas av mina underbara djur. Livet är bra härligt ibland, som just nu.

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #framtiden #flytt

Om ni undrar vad som pågår i mitt liv just nu, kan jag tala om att det händer väldigt mycket runt mig och i mig. Strukturering och planering i flyttkaoset tar på krafterna, inte minst på hjärnstressen och mina NPF-diagnoser. Med facit i hand är det inte lätt att förflytta sig när man, liksom jag, har NPF-diagnoser och lever med hjärnstress.

Att veta hur mycket jag orkar på en dag utan att affekter bildas är en prövning, både för mig, mina assistenter och vår arbetsledare. Strukturering och planering är därför en nödvändighet, liksom kartläggningen. Mina jäkla affekter som sker på olika sätt påverkar alla runt omkring och eftersom dom bara kommer från ingenstans så pågår ”detektivarbete” samtidigt med flyttkaoset.

Människor är snälla och vill hjälpa oss, vilket också kräver strukturering och planering. Vem som helst kan därför inte komma utan förvarning. Det handlar inte om att vi inte behöver deras hjälp, utan mer att då det finns NPF-diagnoser måste allt planeras. För många människor samtidigt påverkar liksom olika personligheter. Vi har veckoscheman så jag vet vad som behöver göras och vem som gör vad. Det är vår arbetsledare som tar fram dessa scheman för att undvika både hjärnstress och affekter. Det krävs då både återhämtning och aktiviteter som fungerar ihop med mina diagnoser. Både över- och under-krav kan sätta igång den inre stressen. För mycket samtal kan vara kul men det kan också skapa kaos.

Nu är det alltså extra noga med återhämtning och pauser. Något vi har börjat med är att jag tar 10 minuters paus mellan varje aktivitet, det är ett bra sätt då det är en stressig period i livet. Jag glömmer bort dessa pauser så gott som jämt. Det gör att mycket ligger på arbetsledaren som får lov att strukturera, planera och informera alla inblandade om vad som gäller. Arbetsledaren har börjat med individuella veckobrev till assisterna så att dom vet vad som förväntas för den aktuella veckan, plus att dom ska veta hur mina energier ligger.

Jag ska återgå till flyttkaoset, ville bara skriva vad som händer runt omkring och i mig. Ni som läser är mina änglar och jag lovar att jag skriver inom kort igen. Jag vill inspirera och visa upp vad som händer i livet. Känner att jag är lite osynlig och frånkopplad, speciellt nu när jag inte får träffa er ute på en boksignering eller föreläsningar.

Detta år är en prövning för oss alla och min fjärde bok som kom ut i början av detta år, har inte lyckats så bra med att vara i rampljuset. Vilket är synd, det är en viktig bok om NPF-diagnoser och min syn/mina delar om ämnet Lågaffektivt bemötande. Vad det innebär och varför är det så viktigt för mig i mitt liv, det är det jag brinner för att få ut som ni vet. ;)

Beställ gärna på [email protected] – Coronapris 100kr/bok plus porto

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #framtiden #flytt

Nu när nästan alla vet och känner till min kommande flytt har jag märkt att jag blivit mer förvirrad och att min inre stress är högre än normalt. Hjärnstressen eskalerar även om jag tycker att allt omkring mig är roligt. Det blir så tydligt nu för mig att min återhämtning är extra viktig liksom det som kallas egen tid borde prioriteras.

Jag har som sagt en flytt på gång och samtidigt har jag nya assistenter hos mig eftersom tidigare slutat och/eller flyttat. Allt nytt tar energi, framförallt nya människor som ska assistera mig och jag är tvungen att skapa ett samspel med någon jag inte har en aning om vem det är. Det är mest det mentala som känns förvirrande. Mina NPF-diagnoser gör att jag triggas igång mer än någonsin och jag hinner oftast inte stoppa impulserna som hälsar på. Även om jag sedan tidigare vet att det är det som brukar hända så känns det som att det är omöjligt att hantera det som sker.

Vetskapen och tanken om att återhämning är viktigare än någonsin, triggar också igång min hjärna. Allt blir liksom rörigt samtidigt som min hjärna upplever att allt står still och ingenting händer. Omgivningen märker att jag är lite stressad och som tur är har jag även assistenter som numera kan hantera sig själva i dom situationer som uppstår. Min nya personal är fortfarande under upplärning och det kommer att ”landa”, det vet jag, även om jag också vet att den första månaden alltid är ett eldprov för oss alla. Även om dom nya assistenterna är tysta så är det ett påslag inom mig. Det sker alltid på automatik.

Min kropp sa stopp förra veckan och jag orkade liksom inte göra något. Jag kände knappt igen mig men jag lyssnade för en gång på min kropps signaler och tog en vilodag med film och sömn. Det var både annorlunda och skönt på samma gång. Tack och lov höll tröttheten i sig bara en dag, även om jag egentligen behöver ha fler dagar av ingenting så var den tröttheten lite skrämmande.

Jag har mitt i allt detta, på gott och ont, startat upp ytterligare ett nytt projekt med en av mina nya assistenter. Det är ofta så det fungerar när ADHD finns med och i detta fall så är det lättare med något nytt med en ny person än att den personen ”tar över” ett projekt som någon annan skapat med mig. Finns det redan ett samarbete som fungerat innan med en person är det många gånger omöjligt att fortsätta på exakt samma sätt.

Livet fortsätter i full fart och att jag har med andra ord en hel del nytt på gång. Helst vill jag att allt ska hända snabbare än snabbt, helst igår. Det vore skönt om allt redan vore på plats. Alla stegen från start till mål blir många gånger både långa och invecklade för mig.

Enligt ADHD’n känns två månader väldigt långt bort och flytten känns ännu längre bort.

Min egen återhämtning känns otroligt viktigt medan min Autism oroar sig för framtiden.

Visst låter det härligt, att vara jag?

Min förvirring kan dessutom bero på min kvinnliga vecka som pågår just nu.

- Visst är det härligt att vara kvinna med miljoner känslor samtidigt?

- Svar: NÄJ!

Nog om mig, vad händer egentligen?

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #framtiden