Att andas är viktigt, det vet nog alla. Är det viktigt att andas rätt och vad är att andas rätt?

Jag har aldrig egentligen tänkt så mycket på det utan jag vet att jag andas för att kunna leva. Min andning är avgörande. Det har jag förstått den senaste månaden eftersom min mamma ofta frågar mig om jag andas med fötterna. Det låter konstigt för alla vet att vi andas med lungorna. :)

Det hon undrar är om jag andas djupt ner i magen istället för långt upp i strupen. Hennes fråga får mig att stanna upp och känna efter. Inte alltid men oftast. Att det kan vara så svårt att andas rätt. Min logoped pratar också om det här med andning och då handlar det om rösten och att orka prata så att det hörs och utan att rösten blir ljudlös.

Jag har märkt att mina NPF-diagnoser mår bra när jag tar djupa andetag. Det blir liksom avgörande för min hjärnstress och gör mig mer närvarande och fokuserad på nuet. Det är svårt att komma ihåg och jag behöver ofta påminnas. Min egen hjärna är hela tiden på väg och jag glömmer bort att andas, fast jag andas ändå, annars dör jag ju.

Medvetenheten om min egen andning är det som jag vill och behöver bli bättre på. Det får jag försöka komma ihåg och när jag kommer ihåg det så blir det mer lugn och ro.

Jag har förstått att om mina assistenter andas ”med sina fötter”, alltså bukandas, så blir jag lugnare av det också. Det blir ett verktyg för dom i det Lågaffektiva bemötandet och det är bra tycker jag. Det blir en lugnare miljö för oss alla.

När jag blir stressad och min reptilhjärna är igång så är jag inte medveten om min andning och det är omöjligt för omgivningen att påminna mig att andas djupt när en affekt redan har börjat. Andningen ska ske som en rutin och den har jag inte skapat ännu, eftersom jag glömmer det hela tiden. Det blir lite som en återhämtning som idag är schemalagd genom att jag tittar på TV. Att bara andas är jobbigt, oftast i alla fall.

Om en person kommer in utan förvarning och tar över hela situationen med andan i halsen så blir jag stressad och börjar genast att andas snabbt jag också. Plus att jag tappar fokus helt och hållet. Även det är en signal på noll koll hos mig på min egen andning. Jag liksom följer med omgivningens rytm istället för att stanna i min. Mycket märkligt.

Dagar som idag, när Corona existerar kan andningen vara bra för alla tänker jag. Om paniken tar tag i en person så andas den personen ofta snabbt och långt upp och då kan fokus på andningen nere i magen skapa ett lugn. Det tycker jag kan vara ett bra verktyg.

Att andas är viktigt – Hur andas du?

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #andas

När hela världen stannar upp och jag har en relativt nyskriven bok som jag vill ut och lansera, känns det rent utav pissigt att inte få möjlighet till det. Ni som följer mig vet säkert att jag fått vissa avbokningar av mina boksigneringar vilket jag förstår fast samtidigt inte. Jag lockar inte miljontals människor än och jag tror att människor vill ha lite skojigheter i affärer just i detta kaos. Plus att det är nu människor passar på att läsa böcker när dom inte går utanför dörren. Såklart att jag förstår att butiker måste följa samhällets regler även om min ADHD inte gör det. Jag känner att jag kommer att bli sjuk av att bara gå hemma och vänta tills allt har landat om ingen nappar på mina boksigneringar.

Nu vill jag i alla fall tipsa om att ni kan beställa min unika bokserie ”Synlig fast osynlig” via mejl. 100kr per bok eller alla fyra för 300kr. Den senaste boken är en självbiografi baserad på hur mitt liv fungerar med både synliga och osynliga handikapp, framförallt NPF (Neuropsykiatriska Funktionsvariationer). Jag skriver öppet om ett förhållningssätt som heter Lågaffektivt bemötande.

Beställ via: [email protected]

Tillsammans gör vi skillnad – börja med att läsa värdefull och nytänkande böcker

#intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #samhället #boktips

Trygghet är viktigt för mig och jag vill minnas att jag har skrivit om det innan på denna blogg. Mina affekter påverkas av den tryggheten jag känner. Idag har jag hittat en fjärde trygghet som jag inte visste att jag har. Nämligen tryggheten jag har inom mig själv. Dom gånger jag innan skrivit så har jag nämnt att jag behöver trygghet i antingen en person, en miljö eller en rutin och dom har hjälpt mig att minimera affekter. Nu har jag varit inne i en längre period då jag känt mig trygg med allt i mitt liv. Assistansen har fungerat, boksigneringarna är liksom min vardag och dom rutinerna kan jag och likaså alla rutiner i hemmet. Vi har kartlagt så länge nu och hittat alla verktyg som är rätt för mig.

Nu är jag inne i en förändring och släpper mycket av det som varit för att gå in i allt nytt som är på väg. Mitt i den här processen upptäcker jag att den panik som förr grep tag i mig inte finns just nu. Även om vissa människor inte längre finns i mitt liv så fastnar jag inte i ångest utan jag förstår att dom behöver gå vidare med sitt liv och jag med mitt. Likadant när människor inte har tid med mig så är det idag lättare att le och känna att det är helt okej. På ett sätt känns det skönt och samtidigt vet jag att jag har varit med om liknande situationer så många gånger och att det alltid har ordnat sig efteråt ändå. Nu har jag alltså den insikten på riktigt och oron uteblir eftersom min kropp vet att det alltid blir bra i slutändan ändå. Jag är på ett sätt van och det gör att jag känner mig mer trygg än tidigare i mitt liv. En ny trygghet har formats och den tryggheten är jag. Att jag klarar av det jag förr tyckte var omöjligt. Det får mig att tänka på ett av mina budskap, ”Allt är möjligt”. Även här känns det som om det är sant.

Det nya som kommer och den förändring som är kommer att ge mig stress och panik många gånger men det är en annan sak. Allt nytt behöver otroligt mycket tid med mig innan jag klarar av det och att känna trygghet i det nya, oavsett det är rutiner, miljöer eller personer tar tid. Även det har jag tidigare skrivit om. I det här blogginlägget handlar det mer om att släppa taget om det som varit och om människor som går vidare eller inte har tid med mig. Min nya insikt gör mig chockad eftersom det är så lätt denna gång.

Jag känner ingen sorg, har släppt mitt medberoende och börjar känna mig ännu mer fri.

Min mamma har alltid sagt att den dagen ska komma och jag har undrat vad och hur hon menar.

Nu vet jag, det är en känsla och den kom som ett brev på posten. Helt plötsligt känner jag ingen oro utan jag har tillit till livet. Att ödsla tid på gamla frågor som jag inte fått svar på känns meningslöst. Svaren kommer om det är meningen. Att hålla kvar människor som inte vill är också onödigt det tar bara massa energi. Just idag spelar det ingen roll.

Det nya ska få plats i mitt liv och jag är redo – mer än någonsin – Jag är redan på väg

#fri