Tänk att det snart har gått ett år sedan jag skrev det allra första inlägget på denna blogg. På något märkligt vis visste jag att detta kommer bli något stort och viktigt. Med facit i hand vill jag tala om att det har givit mig en stor glädje att dela med mig av viktiga saker ur min vardag till er läsare. Jag önskar givetvis att jag hade ännu fler läsare då jag anser att det jag skriver borde nå ut till fler i samhället. Jag tror att det vore en fördel för hela samhället ifall det jag skriver kom ut i en större skala.

Jag tycker att det finns alldeles för många som tror sig veta hur ett liv med funktionshinder ser ut utan att egentligen veta mer än det dom själva tror. Det finns människor i samhället som missar det viktigaste – ”VAD SOM SKER PÅ RIKTIGT”.

Ta till exempel förhållningssättet Lågaffektivt Bemötande. Jag tror att majoriteten har hört talas om det men få väljer att sätta sig in i vad det är. Få verkar förstå innebörden och hur det används och vad det har för positiva effekter hos människor med NPF-diagnoser. Många tror det handlar om att vara passiv och hålla låg profil medan det egentligen handlar om att vara passiv på ett väldigt aktivt sätt samtidigt som det krävs en stor självinsikt för att klara av det. Många människor verkar också sakna viktig kunskap om NPF-diagnoser, vad som händer i en människas hjärna vid inre stress och varför en affekt uppstår.

Under året 2019 har jag bland annat skrivit om ämnen som Lågaffektivt, NPF och inre stress/affekter. Jag har förklarat, både själv, med arbetsledaren (för mina assistenter) samt min skrivcoach, vad ämnena innebär för mig. Jag har gett ut mig och mitt liv, mitt inre med en önskan att öka förståelsen och minimera fördomar som existerar. Plus att jag haft vissa fantastiska gästbloggare som har delat med sig av sina erfarenheter om att vara beroende av assistans och att vara anhörig till ett barn med speciella behov.

Jag vill verkligen tacka er läsare som följer mig och som har läst min blogg. Ni betyder en hel del för mig. Utan er skulle mina ord bara vara ord för mig själv. Jag som vill påverka tycker även om dom kommentarer jag har fått.

Nu blickar jag framåt och omfamnar år 2020 med glädje.

Jag ser fram emot att dela med mig av fler erfarenheter och händelser från mitt liv till er läsare här på bloggen och på mina andra sociala medier. Följ mig gärna, jag tycker om att du läser vill du så dela gärna det jag skriver i dina kanaler så att fler människor i samhället får ökad kunskap. Jag ser även fram emot fler kommentarer och jag vet att det kommer att hända en hel del i mitt liv.

Tillsammans är vi starka!

År 2020 släpper jag bland annat min fjärde bok, en självbiografi om mina tankar om Lågaffektivt Bemötande och hur jag lever med mina NPF-diagnoser. Vill du förbeställa boken? Mejla: [email protected]

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter

Den senaste veckan har hela mitt liv vänts upp och ner, jag har mött min gamla känsla av ångest och övergivenhet. Ni som läser kanske inte vet att jag haft ett väldigt tufft förflutet. Hursomhelst har jag mötts av liknade känslor och det har varit och är en liten fight i mitt huvud. Jag har nämligen tagit bort min första hund, vilket för mig var ett vidrigt beslut att fatta men samtidigt nödvändigt för hundens bästa.

Min första hund fick jag under min tonårsperiod efter att min mamma och min platspappa separerade. Där och då klippte min platspappa alla band och all kontakt med mig. Jag var 10 år då jag blev lämnad och även om jag visste att han inte var min biologiska far så hade han varit det för mig. Han var den jag kallade pappa och den person jag växte upp med. Det var han, tillsammans med min mamma, som formade mig under min barndom och jag älskade honom väldigt mycket.

Hursomhelst, hunden kom in några år senare och blev den som tröstade mig i min ångest och var min bästa vän i livet. Äntligen hade jag någon som jag kunde prata med i tystnad och som älskade mig villkorslöst. Hon blev som min extra mamma, konstigt nog.

Idag kan jag, även om det gör ont, blicka tillbaka på dom 13år som vi fick tillsammans. Samtidigt gör det fruktansvärt ont att veta att hon aldrig mer kommer till mig när jag ropar på henne. Det gör så ont ibland och jag fastnar i liknande känslor som jag gjorde när jag var liten. Min Autism gör att jag fastnar kvar i känslan av ångest, panik och sorg medan jag vet att hon redan är här som den finaste skyddsängeln någonsin. Det är svårt att få ordning på det jag känner, känslor är svårt för mig.

Detta är troligtvis mitt sista blogginlägg för i år - Tack för mig och för detta Blogg år!

Nu ska jag till Hollywood och sedan är det jul. Vill ni se hur min Hollywoodresa blir så har jag en Youtube-kanal och jag har Instagram . Sök på Moha Frikraft, så hittar ni mig!

God jul så länge och vem vet vad min ADHD hittar på, det kanske blir ett blogginlägg till efter jul.

Vila i frid vår fina Queeniez

Du kom in i mitt liv som den gladaste och lekfullaste individ du var och lämnade mig verkligen med flaggan i topp. Din tapperhet och din envishet gjorde dig stark och du visade inte att du hade ont. Jag vill tro att detta är meningen med livet, trots smärtan jag nu har. Du somnade in fridfullt intill mig vilket var vackert och min gåva till dig.

Minns dig som glad, envis till max och otroligt stark, sen var du oerhört kärleksfull. Du har hjälpt mig genom livet, funnits som stöd och varit mig trogen. Alltid varit den som kunnat hela och balansera mig i mina tuffa perioder, en gåva för mina NPF-diagnoser och den ångest som ibland hälsat på.

Minnet av dig kommer jag alltid ha kvar i mitt hjärta och du kommer alltid leva i dina barn, barnbarn och barnbarnsbarn och så vidare. Jag kommer älska dig i all evighet, nu och för alltid.

Tack älskade du

Queeniez, 20060825-20191125

#fuckcancer

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #psykiskohälsa #saknar #livet