På senaste tiden har jag haft tankar om varför jag är singel och varför jag inte har haft någon relation i mitt liv. Jag blir nästan mörkrädd när jag inser hur det är. En av mina största drömmar är att bilda familj och har alltid varit det. Ändå har jag snart levt i 30 år som singel och jag kan inte påstå att jag valt det själv utan det har tyvärr bara blivit så. Min tanke är att det finns otroligt mycket okunskap och rädslor kring människor som har funktionsvariationer och kanske är det därför det är mycket, MYCKET svårare för mig att hitta en livspartner.

Jag har provat att dejta olika killar genom åren och samma frågor kommer och går. Det verkar som om nästan alla killar bara är ute efter att ligga för deras första fråga blir oftast, Hur gör du vid sex, kan du!? Jag har provat att svara, typ med motfrågan, Hur gör du? Oftast får jag ett skratt tillbaka och dom påstår att jag har humor.

Det blir en krock och slutar nästan alltid med att dom ger upp då jag säger att jag lever med assistans dygnet runt. Jag kan hålla med om det är en udda livsstil att leva med personlig assistans samtidigt som min tro är att allting löser sig med tiden. Finns det bara en vilja och en förståelse så finns också lösningen, det är jag övertygad om. Det finns dom som lever i en relation och har personliga assistenter, kan dom så kan jag, det vet jag.

Jag har ett exempel på en kille som redan innan vi bokat vår dejt och setts i verkligheten gav mig kommentaren: ”Det finns en anledning till varför inte folk pratar med dig, de tycker du är osmaklig”. Honom ville jag inte dejta och tänkte mer att det är väl hans förlust men ändå blev jag sårad. Att döma mig för att jag pratar konstigt och för att jag har mina CP-ryck betyder det inte att jag är osmaklig. Tycker dom det så blir det garanterat fel.

NEJ, jag har inte valt att leva singel utan det har blivit så på grund av att väldigt få verkar ta sig tiden att se mig som jag är utan dom väljer hellre att endast se funktionsvariationen och rullstolen. Och dom få som sedan väljer att dejta mig blir rädda för att jag kommer med en assistent eller för att dom tycker det blir svårt att prata med mig eftersom jag har mina talsvårigheter.

Min dröm är kvar, drömmen om en familj och en dag kanske drömmen blir sann. Jag vill tro det och jag önskar att det finns killar som väljer att se mer än det ytliga i mötet med mig. Någon som älskar mig som jag är. Annars finns det alltid provbefruktning och även om andra säger att det också är svårt eftersom jag är handikappad så vet jag att det finns vägar. Jag har varit med så länge nu att jag förstår och vet att andras nej oftast handlar mer om den som säger nej än om mig. Jag hittar vägar, som mig, på mitt sätt.

Kram och hej!

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika 

Jag har en assistent som är väldigt lugn av sig och stressar inte upp sig i onödan, vilket är bra på ett sätt samtidigt som det kan trigga igång min stress något kopiöst. Det är intressant att samma lugn ibland är en tillgång medan det vid andra tillfällen kan bli en trigger.

Oftast blir jag lugn av en lugn och tyst människa och det är i situationer då allt redan är planerat och det finns tydliga rutiner och dom tillfällen då jag själv klarar av att hålla ledarskapet och vet vad jag ska göra och hur. Däremot i stunder då jag behöver extra stöd i ledarskapet och då saker ska kartläggas, planeras eller struktureras så kan lugna personer ha en motsatt effekt och trigga igång mina affekter.

Lugnets effekt är alltså olika beroende på min dagsform och vad som sker i mitt liv. Det är perfekt att resa med denna lugna assistent om vår arbetsledare i förväg går igenom vad som ska göras, när och hur, likaså när vi åker på mina boksigneringar runt om i Sverige. Men kanske inte att planera och göra upplägg tillsammans.

Detta gör mig otroligt medveten om vad jag behöver för olika personlighetstyper. För mig är det ibland svårt att sätta rätt personlighet på rätt assistans, iallafall under intro perioden. Det är för mig så gott som omöjligt att veta vad som fungerar för oss tillsammans i framtiden. Det händer, ganska ofta, att en assistent söker en tjänst hos mig och att det sedan visar sig att personen inte alls passar för den tjänsten utan en helt annan.

Min arbetsledare får ha många samtal med både mig och mina assistenter innan allt faller på plats. Vissa assistenter är bättre på ”att gå bredvid” och andra vet exakt hur och när dom skall ta ledarskapet. Människor är olika och tillsammans försöker vi hitta rätt tjänst för varje assistent då det är viktigt att min personal trivs för det ger ett lugn för oss alla hos mig. Nu säger jag inte att alla lugna personer inte kan planera överhuvudtaget, det enkla vardagliga klarar dom flesta och alla fyller en viktig funktion hos mig. Läs mer om mina assisters ansvarsområden, här

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter

Kommunikation är oftast svårt för mig och det känns som om mina assistenter också tycker att det är svårt. Framförallt att veta vilka typer av frågor som ska användas hos mig och när. Det verkar som om dom nya har det svårast och jag märker att dom försöker men ofta blir det en stress för mig då deras egen förvirring gör att jag helt enkelt tappar fokus.

På senare år har jag upptäckt att vi bland annat använder två varianter av frågor: öppna frågor eller stängda frågor. Jag förstår att det kan vara förvirrande eftersom mina NPF-diagnoser reagerar olika vid varje tillfälle, beroende på min egen status.

Ni ska få exempel nedan.

Öppna frågor:

Till exempel frågor som Vad ska vi göra? och Vem gör vad? används dagligen som en rutin i min vardag av assistenterna.

Stängda frågor:

Till exempel frågan som På en skala mellan 1–10, hur stressad är du just nu? som används dagligen som kartläggning över bland annat min hjärnstress.

Ibland fungerar inga öppna frågor och då är det alltid bättre att ”stänga in” frågan och göra den enklare, mer konkret har jag nu förstått att det heter. Är stressen hög så är alltid stängda frågor bättre än öppna.

Sedan tillkommer det som jag kallar ledande meningar, det är då mina assistenter ska gå in och ta ledarskapet och när dom märker att jag inte klarar av det själv. Detta används ofta när jag är slut mentalt eller ska iväg och det är bråttom.

Ni ska få exempel nedan.

Ledande meningar:

Till exempel meningar som Nu äter du, medan jag packar väskan. och Lita på mig, jag håller koll på att veden inte brinner upp.

Dessa ledande meningar får endast göra då jag är trygg med assistenten annars triggas mina affekter ingång och i värsta fall gör det att min assistent blir otrygg, vilket innebär att även jag blir otrygg.

Det handlar på sätt och vis om att synliggöra vad som ska ske samtidigt som det handlar om att jag ska kunna slappna av. Assistenterna går in och hjälper mig att ta ansvar för det jag i stunden inte klarar av.

Läs mer hur energier smittar NPF-diagnoser, här

Slutligen vill jag säga att jag gillar frågor och tycker dom är bra att ha. Samtidigt som jag får utveckla min kommunikation genom att svara, vilket mina NPF-diagnoser inte gillar alla gånger.

Hur vet mina assistenter hur jag reagerar och när vilka frågor fungerar bäst?

Oftast genom min respons till det dom säger eller frågar. Det är i steg två dom ska veta hur dom parerar. För att klara det krävs både utbildning, erfarenhet och handledning. Och det är exakt det jag anser är extremt viktigt hos mig. Att kunna erbjuda detta till mina assistenter.

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter