Vi med neuropsykiska diagnoser, i alla fall jag, har stora svårigheter att komma ned i varv och behöver hjälp att komma ihåg att ta det lite lugnare mellan varven. Jag har något som heter återhämtning i mitt liv. Detta är numera schemalagt för att jag ska komma ihåg det automatiskt. Även om det står på schemat så är det svårt eftersom min ADHD och hjärnstress skyndar på hela tiden. Utan att jag vill så verkar påslaget vara på gång helt av sig själv.

Att leva med konstant hjärnstress är påfrestande enligt mig eftersom det är dolt och väldigt svårt att förklara. Jag vill ändå försöka beskriva det för dig som läser. Tänk dig att du är mega Mega MEGA stressad och sen gångrar du det med tusen. Allt existerar samtidigt och hur du än vill sortera så är det omöjligt för varje gång du försöker få en struktur så pluppar det upp ännu fler saker i huvudet. Lite som en centrifug med inbyggd ljudupptagare som fångar varenda liten molekyl som syns eller hörs på en sekund. Ungefär så är det att leva med hjärnstress och NPF-diagnoser och detta pågår dagligen. Allt sker på automatik och det är ingenting jag kan styra själv för jag vet oftast inte när jag är stressad. Jag vet bara att jag har konstant hjärnstress så gott som hela tiden, till och med när jag kör schemalagd återhämtning. Att stoppa detta blir liksom en utmaning för såväl mig som mina assistenter eftersom deras vilja att stoppa många gånger gör att det stressar mig ännu mer.

Vad är återhämtning undrar ni och vad innebär den?

Återhämtning kan vara olika saker, jag brukar varva ner vid TV:n varje kväll. En eller två kvällar i veckan brukar jag ta ett varmt bad med eteriska oljor. Jag går regelbundet hos en massör och min träning ser jag som en form av återhämtning. Den får mig att tömma huvudet på hjärnspöken.

En gång ville jag prova MindFullness på habiliteringen och jag anmälde mig till en grupp. Detta kändes rätt för mig då jag uppvuxen med en mamma som håller på med meditation. Att känna igen en aktivitet är lättare för mig att vara med på än om allt är nytt samtidigt. Nu skulle det vara en trygg aktivitet, eller liknande, men i en ny miljö med nya människor. När det var dags skulle dom först träffa mig för en intervju. Då sa dom att jag inte får börja på MindFullness, dom påstod att jag mådde för bra och att jag var för solbränd. Det tyckte jag kändes konstigt. Min tanke var att lära mig ytterligare en form av återhämtning som skulle hjälpa mig få mindre hjärnstress så att dagarna skulle flyta på bättre.

Jag har lagt in detta inlägg som ett Lågaffektivt inlägg och det för att en person som hanterar det Lågaffektiva förhållningssättet ger mig ett lugn. Även det blir ett verktyg för min återhämtning. Är någon inte Lågaffektiv mot mig blir jag superstressad och det gör att jag lätt hamnar i affekt efter affekt.

Allt hänger ihop enligt mig och då blir det lättare att begripa. Mitt liv ska vara Lågaffektivt. Jag vill påpeka att jag inte menar att jag måste vara Lågaffektiv för det kan inte omgivningen begära eftersom jag lever med NPF-diagnoser. Jag lever ständigt i min egen stress och hur jag än önskar att det vore annorlunda så kan jag inte ändra på det själv. Däremot tycker jag att mina assistenter ska ha och få rätt kompetens. Mer kunskap och mer handledning anser jag ska vara en självklarhet för alla som arbetar med människor, framförallt då det finns NPF diagnoser. Nu menar jag inte en teoretisk utbildning utan en praktiskt för det är lätt att logiskt begripa hur men när det väl gäller så är det viktigare att kunna hantera det Lågaffektiva förhållningssättet på riktigt, i situationen och inte bara kunna svara på frågor om det.

”Alla vill ha och förtjänar ett bra bemötande” samhället tycker att det kostar för mycket att utbilda, jag tycker tvärt emot. Vad tycker ni!?

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter

Jag tror att många av er som läser denna blogg vet att jag har en liten uppfödning av Dansk/Svensk Gårdshund och även andra djur. Jag har utöver mina hundar även två katter och en kanin hemma hos mig. I detta inlägg ska jag berätta hur mina djur påverkar mina NPF-diagnoser och gör mitt liv enklare i svåra stunder. Jag ser mina djur som en form av terapi.

Min äldsta hund fick jag när mitt liv var som jobbigast i tonåren. Då dämpade jag min egen sorg med mat, socker och mängder av Coca-Cola. Jag hade förlorat kontakten med min plastpappa och trodde det var mitt fel. När lilla Queeniez, som min första hund heter, kom förändrades världen och blev allt ljusare. Hon tröstade mig samtidigt som livsstilsförändring ägde rum. Queeniz fanns alltid hos mig och hon kunde känna av mig för varje gång jag var ledsen så var det precis som om hon ville trösta mig. Hennes kärlek fanns alltid tillhands och jag kände att hon fanns hos mig hur jag än mådde. Nu ska jag inte gå in på detaljer, det blir säkert ett annat blogginlägg i framtiden om ni skulle vilja läsa.

Queeniez var inte mitt enda djur under den tiden, jag hade även två katter och en kanin redan då. Ju längre tiden gick desto mer märkte jag att jag ska ha djur runt omkring mig för att jag mår bra av dom. Min ADHD (som jag inte då hade på papper) ville prova att avla på Queeniez. Det blev både en och två kullar. Helt magiskt och till slut blev jag uppfödare, Frikraft’s Kennel bildades. Det jag märkte var att jag fick ett lugn inombords när jag fick vara med att se liv födas fram. På ett sätt gav det mig ett fokus, en mening och ADHD´n liksom kunde vila i nuet en stund. En form av total närvaro och det mår jag riktigt bra av har jag numera förstått.

Tiden gick och efter en period dog mina dåvarande katter och även min kanin. Det skapade en enorm separationsångest inuti mig och jag hade flera starka ångestattacker. Jag sökte tröst hos hundarna, framförallt hos Queeniez. ADHD’n fixade två nya katter, impulsivt och snabbt skedde det. Först i början var dom endast innekatter eftersom jag fick ångestattacker när dom råkade smita ut. Jag var livrädd att jag skulle förlora dom också. Det tog tid att jobba fram en trygghet för mig med mina katter. Nu har jag jobbat med mig själv och jag vet att dom kommer hem., även om det händer att ångesten försöker ”hälsa på”. Idag är dom halvt utekatter och jag mår som bäst om alla djuren är inne på nätterna, vilket dom också oftast är.

Just i detta nu har jag min nionde kull och mitt liv känns meningsfullt. Jag älskar alla mina djur. Dom är som familjemedlemmar för mig.

Vad jag vill säga med detta inlägg?

Jo! Jag tror att djur har en inverkan på alla människor och för mig med bland annat högfungerande Autism är djur ett bra verktyg som gör mig mindre stressad. Jag får ett lugn, en närvaro och kärlek. Däremot har jag inga servicehundar eller servicekatter ännu men jag kan inte tänka mig ett liv utan djur, inte just nu i alla fall. Mina djur är min medicin och som jag sa ovan, en form av terapi. Jag behöver mina djur för att överleva min inre stress. Så känns det i alla fall.

Något jag glömt att berätta är att jag kör viss hundträning, privat och enskilt. När jag tränar hund blir jag automatiskt mer fokuserad och balanserad, allt sker i nuet med min hund. Däremot behöver jag lugn och återhämtning efteråt, minst en vecka framåt känns det som. Jag blir helt slut efter ett träningspass. Mer om vad jag har för tips om återhämtning och hur det funkar för mig kommer i ett annat inlägg.

(Längst ner finns ett YOUTUBE-klipp)

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter

Konsten att vara jag är inte alltid en lätt uppgift. Jag tycker själv att jag kan vara en aning förvirrande och förstår att jag emellanåt kan upplevas ofokuserad av min omgivning. Samtidigt är jag medveten om att jag är unik som mig, det finns ingen som mig. Jag är alltså en förvirrad tjej som mellan varven också är otroligt medveten om mig och hur jag är.

Konsten att vara jag är inte alltid en lätt uppgift, särskilt när mina neuropsykiska diagnoser hälsar på. Det är som om jag lever ett dubbelliv och jag begriper inte mig själv alla gånger. Jag är komplex i min enkelhet helt enkelt.

Jag har alltid varit unik. I min unga ålder drömde jag om att bli sumobrottare och min favoritmat var IKEA:s köttbullar, bara det visar enligt mig att jag föddes unik. Sedan har vi min envishet och så är jag halv finsk, ni fattar vilken kombo. Ojojoj, säger jag bara.

Konsten att vara jag är helt enkelt inte en lätt uppgift alla gånger, samtidigt är jag nöjd och jag älskar att vara jag. Mitt liv har inte varit en dans på rosor, det är tack vare svaghetens styrka jag är den jag är.

”Hej, här har ni mig en helt vanlig tjej

Jag skrattar och jag ler men det är ingen som ser

Jag är ingen grej, en helt vanlig tjej

Jag känner och jag vill, bara få finnas till”

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #jagärjag #npf #lågaffektivtbemötande