Nu är vintern här i Sverige, med mycket snö och minusgrader. Jag tror att vissa människor är väldigt lyckliga just nu men för mig som är funktionshindrad är det katastrof just nu. Mina hjälpmedel klarar inte av minusgrader och mycket snö. Detta gör att jag blir isolerad. Jag jämför det lite med livet för många under Corona, där ”vanliga” människor utan handikapp får prova ett liv med ofrivillig isolering från vardagslivet. Det har gjort att många individer mår dåligt över att vara isolerade. Jag tänker att det är lite som att vara funktionshindrad, speciellt i vintertid. Vi, i alla fall jag, blir ofta isolerad extra mycket vintertid.

Skillnaden enligt mig, är att vi som har handikapp är vana att leva lite vid sidan om och att hjälpmedel inte fungerar som doms ska året runt. För att inte tala om hur svårt det är att köra rullstol i snö, det är omöjligt. Ändå mår jag oftast bra ändå. Kanske beror det på att jag är van att det är så och att det alltid varit så i mitt liv. Jag lever i samhället på ett sätt och ändå inte på ett annat.

Något jag heller inte ännu lärt mig att förstå är att majoriteten säger att det blir ljusare av snön, fast när kollar ut genom fönstret är det oftast grått i massa olika nyanser. Plus att det ser stelt och kalt ut. Dom få gånger solen skiner kan det gnistra till i snön, men det är inte så ofta.

Vad jag just nu vill är att få tillbaka värme, sol och att kunna vara aktiv utomhus.

Vad längtar du efter?

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #samhälle #vinter

Idag skriver jag mitt sista blogginlägg för i år och det känns väldigt bra att lämna 2020 bakom mig. År 2020 har inneburit en hel del omställningar för oss alla även om det för mig har känts ”som vanligt” många gånger. Nu tänker jag framförallt på det här med att bara få träffa dom närmaste. Det är min vardag eftersom det i det stora hela är det mina NPF-diagnoser klarar av – att träffa så få personer som möjligt. Jag gillar inte stora folksamlingar och att vara social är svårt. Är det sedan många människor på samma ställe som pratar samtidigt så blir det oftast kaos inom mig.

Däremot saknar jag vissa rutiner som jag hade innan. Bland annat mina boksingeringar och möjligheten att träffa köpare av böcker och så. I dom situationerna är jag mer trygg för då är jag det som jag kallar professionell. Det märks tydligt på det sociala att jag har blivit ännu sämre på att prata spontant eftersom jag inte fått öva på det ”sociala snacket”. Förr, alltså innan Corona, hade jag en rutin att prata med främmande människor och jag gjorde det så gott som varje vecka på mina boksigneringar.

Som ni förmodligen märker lever jag på sätt och vis ett dubbelliv när allt är som det brukar. Privat träffar jag inte så många människor men i det offentliga träffar jag och jag pratar ofta och mycket med okända personer. Mitt offentliga jag och min karriär har inneburit mycket träning som nu är bortblåst eftersom jag inte kunnat fortsätta öva på det. Jag önskar att det blir bättre år 2021 och då ska jag varje vecka vara i en lokal i centrala Arboga. Jag ser det som ett steg i min sociala träning och hoppas att det kommer lite människor och pratar med mig så att jag inte helt glömmer bort vad jag skrivit i mina böcker och hur jag förmedlar det på ett lätt sätt. Logopedträningar övar jag via Skype så själva talträningen är i alla fall något jag ibland tränar, när logopeden har möjlighet. Hon arbetar ensam som logoped i hela länet om jag förstått allt rätt.

Nu fokuserar jag framåt och jag har massor av planer för 2021, hoppas ni följer med på min resa även då. Jag önskar er ett gott slut och en fantastisk start. Vi hörs nästa år!

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #samhälle #gottnyttår

Som ni säkert vet bröt jag mitt pekfinger på min spastiska arm för några veckor sedan, minns inte riktigt själv vilken vecka det var eftersom min tidsuppfattning är kass. (Tror det var för cirka tre veckor sedan) Men, jag har ett väldigt bra läkkött måste jag själv säga. Denna vecka har jag inte behövt ta någon smärtlindring, såsom Alvedon eller Ipren.

Min healingförmåga har verkligen gjort sitt och jag blir kallad ”Superkvinnan” av mina assistenter. Dom är fascinerade över att jag fortfarande inte har ont. Jag tror att fingret är av nu också men eftersom jag alltid har någon slags smärta i just höger pekfinger så känns det konstigt nog mer eller mindre ”som vanligt”. Det låter kanske superkonstigt i era öron, fast ni läser och egentligen inte hör mig säga det. Att leva med konstant smärta är faktiskt en slags livsstil och i mitt fall händer det varje dag. Jag lever så gott som alltid med både smärta och en inre stress som påverkar mitt liv. Varje dag är det spännande att vakna upp och vara jag. Det är sällan jag vet vad som ska ske och samtidigt behöver jag ständigt rutiner och checklistor för att allt ska fungera. (Nu vet jag att jag bröt mitt finger för två veckor sedan)

#cerebralpares #funktionsvariationer #vård #healing #smärta #superkvinna