Idag skriver jag mitt sista blogginlägg för i år och det känns väldigt bra att lämna 2020 bakom mig. År 2020 har inneburit en hel del omställningar för oss alla även om det för mig har känts ”som vanligt” många gånger. Nu tänker jag framförallt på det här med att bara få träffa dom närmaste. Det är min vardag eftersom det i det stora hela är det mina NPF-diagnoser klarar av – att träffa så få personer som möjligt. Jag gillar inte stora folksamlingar och att vara social är svårt. Är det sedan många människor på samma ställe som pratar samtidigt så blir det oftast kaos inom mig.

Däremot saknar jag vissa rutiner som jag hade innan. Bland annat mina boksingeringar och möjligheten att träffa köpare av böcker och så. I dom situationerna är jag mer trygg för då är jag det som jag kallar professionell. Det märks tydligt på det sociala att jag har blivit ännu sämre på att prata spontant eftersom jag inte fått öva på det ”sociala snacket”. Förr, alltså innan Corona, hade jag en rutin att prata med främmande människor och jag gjorde det så gott som varje vecka på mina boksigneringar.

Som ni förmodligen märker lever jag på sätt och vis ett dubbelliv när allt är som det brukar. Privat träffar jag inte så många människor men i det offentliga träffar jag och jag pratar ofta och mycket med okända personer. Mitt offentliga jag och min karriär har inneburit mycket träning som nu är bortblåst eftersom jag inte kunnat fortsätta öva på det. Jag önskar att det blir bättre år 2021 och då ska jag varje vecka vara i en lokal i centrala Arboga. Jag ser det som ett steg i min sociala träning och hoppas att det kommer lite människor och pratar med mig så att jag inte helt glömmer bort vad jag skrivit i mina böcker och hur jag förmedlar det på ett lätt sätt. Logopedträningar övar jag via Skype så själva talträningen är i alla fall något jag ibland tränar, när logopeden har möjlighet. Hon arbetar ensam som logoped i hela länet om jag förstått allt rätt.

Nu fokuserar jag framåt och jag har massor av planer för 2021, hoppas ni följer med på min resa även då. Jag önskar er ett gott slut och en fantastisk start. Vi hörs nästa år!

#personligassistans #tackvareassistansen #räddalss #intesåkonstigt #allalikaallaolika #lågaffektivtbemötande #myndigheter #samhälle #gottnyttår

Som ni säkert vet bröt jag mitt pekfinger på min spastiska arm för några veckor sedan, minns inte riktigt själv vilken vecka det var eftersom min tidsuppfattning är kass. (Tror det var för cirka tre veckor sedan) Men, jag har ett väldigt bra läkkött måste jag själv säga. Denna vecka har jag inte behövt ta någon smärtlindring, såsom Alvedon eller Ipren.

Min healingförmåga har verkligen gjort sitt och jag blir kallad ”Superkvinnan” av mina assistenter. Dom är fascinerade över att jag fortfarande inte har ont. Jag tror att fingret är av nu också men eftersom jag alltid har någon slags smärta i just höger pekfinger så känns det konstigt nog mer eller mindre ”som vanligt”. Det låter kanske superkonstigt i era öron, fast ni läser och egentligen inte hör mig säga det. Att leva med konstant smärta är faktiskt en slags livsstil och i mitt fall händer det varje dag. Jag lever så gott som alltid med både smärta och en inre stress som påverkar mitt liv. Varje dag är det spännande att vakna upp och vara jag. Det är sällan jag vet vad som ska ske och samtidigt behöver jag ständigt rutiner och checklistor för att allt ska fungera. (Nu vet jag att jag bröt mitt finger för två veckor sedan)

#cerebralpares #funktionsvariationer #vård #healing #smärta #superkvinna

Jag vill komma igång och dejta igen fast jag har kommit lite ur fas och just nu är det Corona. Det slog mig häromdagen att jag inte är en ungdom längre (fyller 31 på söndag) och om jag ska kunna bilda familj i framtiden bör jag komma igång med ett dejtande nu med det samma.

Anledningen till att jag tagit en paus från killar är att jag upplevt för mycket okunskap och att dom bara är ute efter en sak – min kropp. Det tilltalar inte mig det minsta och när jag får samma kommentarer av ett 30 tal killar, tröttnar både jag och min ADHD. Kommentarer som ”Sover du med dina assistenter?”. Den kommentaren är verkligen sjukt frustrerande.

Jag vet vad jag vill ha och kanske finns den där självsäkra och medvetna killen där ute och väntar. Han som låter mig vara jag som mig och ser mer än mitt skal och mina diagnoser. Om jag sedan är sambotypen eller inte kommer att visa sig. Jag vet att jag är i behov av extremt mycket egen tid och att jag inte är den översociala typen som gillar att snacka. Jag tycker många gånger att det snackas för mycket och i onödan om allt och ingenting. Konkret och tydlig kommunikation fungerar bäst för mig. Jag har aldrig haft en partner och jag har inte heller bott med en annan människa, förutom mina assistenter. Det gör att jag saknar erfarenhet och inte vet om jag skulle kunna bo med en partner. Även om jag är en lösningsfokuserad ung kvinna som säger att allt är möjligt, tror jag att särbo är en bra start. Förändringar är dessutom jobbigt för mina NPF-diagnoser. Allt behöver ske i små steg om det ska kunna fungera på lång sikt. Mina diagnoser behöver tid för att lära känna och jag vill också ge min framtida partner möjligheten att få tid att lära känna mig. Båda ska vilja satsa på ett vi. Hur det sedan sker lär väl visa sig, hoppas jag.

Vill du dejta mig?