Varför jag fick avlastning

Så, här kommer det!
Jag ska nu försöka formulera om varför jag har avlastning... då detta är ett känsligt ämne så ska jag försöka lägga fram det på rätt sätt, så vi får se hur detta kommer att gå. Jag kommer dock inte skriva ut om allting, för respekt av mitt privatliv(och faktum att det finns "ormar" här i världen som kan prata runt).
Jo, som många utav er vet har jag en bakgrund med psykisk ohälsa. Under många år så har jag mått dåligt, och på detta har jag Aspergers syndrom som gör att jag lätt fastnar i onda cirklar, och gör att jag lättare blir tröttare då intryck är väldigt svåra för mig att filtrera.
När jag blev gravid så gick jag på mediciner, bland annat Venlafaxin och Lamotrigin. Valet för mig var självklart från början, jag ville behålla min bebis❤️
Så jag fick sluta tvärt med Lamotrigin, och med tiden trappa ur Venlafaxin. Jag mådde apa.
Graviditeten gjorde att jag mådde bättre, jag fick som en ny slags motivation här i livet. Min lille Maximilian förändrade mitt liv❤️
Men jag visste att i och med att jag har en bakgrund och har svårigheter, så sökte jag hjälp. Jag visste att jag inte skulle klara utav detta på egen hand, även fast jag inte visste exakt hur svårt det skulle bli, så visste jag att det skulle bli svårt.
Min underbara familj ställde då upp för mig, och då jag inte mått bra efter graviditeten(nej precis, jag har inte vandrat omkring på rosa fluffiga moln och älskat livet sedan dess att Maximilian föddes) så är jag otroligt tacksam över deras insatser!
Jag har känt sån stor skam och mått dåligt över mig själv som inte klarat utav detta själv, för jag har känt det att en mamma SKA kunna ta hand om sitt barn.
Nu börjar det lägga sig dock, då jag läst mycket och förstått att föräldraskapet inte alltid är så jävla roligt. Jag är ju rätt så fantastisk ändå, som sökte hjälp och såg till att skapa ett så bra liv åt Maximilian som möjligt. I ena stunden är han hos min familj och får massvis med kärlek, i andra stunden är han hos mig och Anton(hans pappa) och får det. Hur bra har han det inte då?
Självklart är inte detta så som jag hade tänkt mig att det skulle bli, och jag har mått så fruktansvärt dåligt över att det inte är som jag önskar att det ska vara. Men livet är så, det blir liksom aldrig som man har tänkt sig. Och jag tänker inte skämmas över det.
Ha det gott

  • Nära Brålanda

Gillar

Kommentarer

Alina
Alina,
Skäms inte! I många andra kulturer inte alls långt ifrån oss är detta snarare en självklarhet. Svenskarna skiljer sig mycket från människorna i andra länder när det kommer till deras (svenskarnas då) höga krav på tidig och total självständighet. <3
aspiemorsan
aspiemorsan,
Åh, tack❤️Det blir tyvärr så att man gärna jämför sig med andra mammor... jag tänker ofta "varför kan inte jag också vara så fantastisk och självständig?". Det tar verkligen knäcken på en att tänka så dock, så jag fick sluta omgående. Önskar det var vanligare här i Sverige, då hade man inte känt sig lika ensam. nouw.com/aspiemorsan
Tina
Tina,
Fina kloka Emma! Så starkt av dig att be om hjälp och så starkt av dig att inse det bästa för Maximilian. Som du skriver, han får det bästa av två världar! Lycka till i fortsättningen också ...kram
aspiemorsan
aspiemorsan,
Tack så jättemycket, goa Tina❤️Kramar!nouw.com/aspiemorsan
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229