Har du någon gång hört uttrycket att man ska tänka utanför lådan?
Jag förstod aldrig vad man menade.
Det har tagit många år innan jag äntligen kopplade.
Utanför lådan. Jag har inte någon låda och har nog aldrig riktigt haft någon.

Har jag ett problem eller något att sträva efter söker jag också lämpligast sätt att fixa eller uppnå det. Det finns sällan tankar som begränsar det.
Jag ifrågasätter det mesta. Har inte helt något specifikt sätt att tänka. För det begränsar en och jag tycker inte om att vara begränsad.

"Om alla andra hoppat ut från ett stup, hade du också gjort det?"
Varför hoppar de ut från stupet?
Är det ett högt stup? Har de något som skyddar landningen?
Är oddsen större att klara sig om man hoppar än om man stannar där uppe? Och om så är fallet, finns där något bättre sätt att ta sig ner?

Men då finner många mig jobbig. Man ska inte ifrågasätta. Man ska se saker svart eller vitt. Framförallt så ska man inte vara annorlunda. Då blir man konstig och man ska inte vara konstig. Och man ska absolut inte få någon till att tänka efter.

Det snurrar fortfarande i mitt huvud. Det som min dåvarande psykolog sa; Då kanske du får ändra dig så någon tycker om dig.
Det har gått ungefär sju år sedan hon sa det och det kan inte försvinna från mitt huvud.
Är inte det viktigaste att jag tycker om mig?

Jag har förmågan och kunskapen till att kunna göra så i princip alla tycker om mig. Brukar förstå tillräckligt mycket att jag märker av vad andra vill ha för människor i sin närhet. Hur de vill att man ska vara.
Men jag vill inte att alla ska tycka om mig.
Jag vill att de jag tycker om ska tycka om mig. Och jag tycker om de som accepterar mig för så jag är, och inte så de vill att jag ska vara.

Så jag fortsätter att vara mig själv. Fortsätter att arbeta på de som jag inte uppskattar med mig och tycker man inte om mig är det heller inte någon större förlust för mig.
Jag behöver vara så jag är för att må bra.
Behöver ifrågasätta och utvecklas.

Det är inte mitt fel att jag blev annorlunda. Precis som att det inte är ditt fel att du tänker i lådan.

Robin Hood stal inte från de rika för att ge till de fattiga.
Han tog tillbaka skattepengarna från de giriga.

Jag läste Handbok för pojkvänner.
Ja, jag som för det första är en kvinna.
Och för det andra har varit singel i 6 år, läste boken.
Det var roande läsning. Skriven på ett humoristiskt sätt. Men, jupp, Men.. Någon som följde boken hade ganska så snabbt skrämt iväg mig.

Jag har ju dejtat lite under åren. Men jag vet inte längre. Det känns ofta som att det kanske är bättre att jag förblir ensam.
Har hund och några vänner. Antar att sex är överskattat.

Men tillbaka till boken. Att man ska vara spontan och överraska.
Att överraska mig med att exempelvis ha dammsugit är helt okey. Det är något som jag kan uppskatta.
Att överraska mig med att försöka åka iväg är inte något jag hade tyckt om.
Jag vägrar sätta mig i något transportmedel utan att ha i alla fall lite koll på vart jag är påväg.
Man överraskar inte heller med fester, folk eller att random införskaffa mig någon möbel eller husdjur.
Det är bara okey med de små sakerna. Städat, köpt en munk i affären eller gått ut med hund.
Annars vill jag höra planen. Vill vara med att bestämma och ta beslut.
Överraska mig i såfall med att komma med idén och viljan. Inte med färdiga resultatet.

Att istället för att rakt ut säga något försöka säga det på ett fint sätt så ingen ska råka ta illa upp är inte heller allt för passande för mig.
Bara säg det. Är mina tallrikar fula. Säg det. Försök inte linda in det med att försöka uppmuntra mig att köpa nya eller byta ut dem. Jag vill höra åsikt, inte manipulation.

Jag tycker om de så kallat tråkiga människorna. De som är lugna och ganska förutsägbara. Jag ser det inte som tråkigt. För mig är det stabilitet och trygghet.

Jag menar, jag är ganska så förutsägbar i vad jag gör i det stora hela. Småsaker kan vara lite oförutsägbart dock. Tror inte det var många som förväntade sig att jag skulle släpa hem ett träd.
Framförallt är det oförutsägbart vad jag säger eller frågar. DET kan vara väldigt olika. Till och med jag kan bli överraskad över vad som kommer ut från min käft.
Men annars är jag tråkig. Jag har mina mål och saker jag ska göra.
Jag tycker om att vara hemma och inte allt för ofta hitta på allt för mycket saker och absolut inte spontana sådana.

Det är något av det bästa med att ha hund. En socialt acceptabel anledning till att inte plötsligt hitta på en massa. För jag måste vara hemma. Måste komma hem och i annat fall behöva skaffa en hundvakt. Om inte hund ska med. Men då behöver jag tid och planen för att kunna packa och fixa så han får det han behöver.

Jag vill inte behöva vara orolig över vad som kan komma till att hända.
Vill ha det lugnt och harmoniskt.

Jag har läst att man är en riktig introvert om man har intern skämt med sig själv. Men hur är det om man hittar på egna lekar och tävlingar?

Jag spenderar mycket tid på att komma fram till hur olika människor tänker och fungerar. På att studera och kartlägga hur de är.
Jag tycker inte om det oförutsägbara. Så att förstå de flesta andra hjälper mig att till viss del känna att jag har lite kontroll. Förhindrar en hel del överraskningar.
Skapar helt enkelt mer tillit.

Däremot så är det många saker man inte kan säga högt till folk.
Som när de ljuger. Mja, om jag blir riktigt frustrerad alternativt har smått tråkigt kan jag göra det ändå. Då blir det ofta väldigt aggressivt från lögnarens sida. Vilket jag ibland kan roas över.
Jag menar, först ljuger du och sen blir du aggressiv mot mig, som bara påpekar det? Jag lovar, det är inte mitt fel att du ljuger. Det är bara ditt.

Jag tyckte väldigt mycket om både memory och finn fem fel som liten. Och var ändå ganska så bra på det. Men det är inte längre något som jag brukar ägna någon tid till. Istället använder jag mig av andra människor och min kunskap om dem för att leka "Hitta lögnen".
Och var gång jag finner en lägger jag den på ett fint ställe mentalt. Så jag verkligen kommer ihåg. Och funderar både på hur dum människan tror jag är men även hur många lögner jag inte ser.

När någon säger att den ska göra något så bettar jag med mig själv om den kommer eller inte kommer till att göra det.
För det är inte heller något som man kan berätta för personen i fråga. De flesta är som små trotsiga barn. Inte bara det att de säger att de ska göra saker som de sen struntar i, utan även att om man berättar det så kommer de göra det enbart för att bevisa en fel. Som att det skulle vara något slags straff för mig?
"OMG! Du gjorde för en gångs skull vad du sa att du skulle. Usch på mig!"
Precis som att vi båda inte vet om att du gjorde det enbart för jag sa att du ljög.
Denna lek fungerar också till sådant som ingen har sagt. Att man bara vet vad någon kommer göra vid olika tillfällen.

Ja, jag tycker om när saker och folk är förutsägbara. Men jag uppskattar inte när man ljuger eller inte gör saker som man sagt eller borde göra.
Så jag har ett sätt som gör att det blir mer roande och mindre frustrerande för mig.
Bäst hade det ju varit om alla bara slutade ljuga och gjorde vad de borde. Men Så naiv är jag inte att jag förväntar mig att det ska hända.
Så jag leker lekar.