Ibland är det inte så lätt

Emelie, Presenter & gåvor

Tårarna rinner hejdlöst och det finns ingenting som kan stoppa de

Sedan jag kom tillbaka från semestern till min förskola ha det varit tufft. Nytt arbetslag, ny miljö, mindre personal och nya barn med krävande inskolningar. Jag är helt ärligt trött på att känna mig otillräcklig och rent utav sagt dålig på mitt arbete. Jag är trött på att vara trött. Är det meningen att man ska behöva arbeta på en förskola som är skapad för två avdelningar som man nu har gjort till fyra. Är det meningen att man ska trycka in så mycket små barn man bara kan och ta bort personal för det blir bra med pengar. Men ändå har vi alltid köpstopp. Är de meningen att man ska gå på knäa, gråta på toaletten och alltid känna sig otillräcklig? Är det meningen att man ska komma hem ledsen och osocial till sin familj på sin lediga tid?

Känslor och ord kan inte beskriva hur det känns, enbart tårar. Jag får inte ut min kreativitet, min glädje eller mig själv.

I måndags var det verkligen en tung dag på jobbet, jag kunde inte sluta gråta från att jag satte mig i bilen tills jag kom hem till sambon som mötte mig med öppna armar. Jag kunde inte kramas, inte andas utav ville bara duscha. Jag låste dörren om mig och kände hur bara allt rann ur mig. Jag grät, jag hade så ont i hela kroppen, huvudvärk och tinnitus. Som jag för övrigt har fått från den miljön och småbarnsavdelning jag är på nu. Men vi mår inte tillräckligt dåligt för att vi ska få ett par speciella hörselproppar som tar bort brus men inte ljud.
Jag är inte den personen som inte vill kramas, men jag kände bara att om Daniel kramar mig nu så går jag under. Inte ens en varm lång dusch kunde lösa dessa känslor @Matildaberlin.

Jag är trött på att känna mig stressad, trött, otillräcklig och ofokuserad. De är små barn det handlar om, sänk kraven på både barn och personal och ha inte för stora barngrupper. Varje planeringstimme är en timme borta från barngrupp. Idag hann jag inte ens äta min pedagogiska lunch för ett barn var så ledsen och trött så jag måste få barnet tröstad och sova först. Sen hetsäta i panik i ett ensamt rum med skrikande barn ute som väntade på att jag skulle komma tillbaka. (Självklart var inte barnen själva utan med kollegor)

Med dessa känslor som jag pratade med min sambo och bästa vän under måndagen så tror jag dom både kände att detta är inte bara en "dålig dag" min bästa vän med familj åker då till affären, köper världens brakmiddag och rusar hem till mig. Dom köpte även världens finaste bukett med blommor och choklad.

Där står jag i ny duschad i morgonrock när dom knackar på, min bästa väns dotter kommer med kramar och choklad. Då kunde jag ju inte göra annat än gråta ännu mer. Mina röda varma kinder blir rödare och mina tårar tyngre. Ännu mer varma kramar utav min bästa vän och tårarna bara rann utav utmattning och tacksamhet. Finner inga ord för att beskriva min tacksamhet, ett tack är för lite. Detta är sann och ren vänskap. Jag älskar er.

Jag vill bara säga till alla där ute som arbetar inom förskola, tänk på att ingen tackar dig för att kämpa dig kvar på jobbet när du inte orkar. De jobb vi utför är så lågprioriterat, underbemannat och orättvist lönemässigt att jag blir mörkrädd. Vi är värd så mycket mer än att somna 20:30 en fredag på soffan utav totalt utmattning efter en arbetsvecka.
KRAM

Gillar

Kommentarer

elinoreriksson
elinoreriksson,
Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Min närstående till mig gick in i väggen för ett år sedan pga underbemanningen på förskolan och jag, som endast jobbade en termin på förskolan höll på att gå under. Inte i sig för hur mycket jobb det var och med det administiriva det tog mina kollegor hand om då jag inte var så pass insatt. Men tårar föll, dag in och och dag ut för jag kunde inte ge barnen det dem behövde. Jag arbetade på en förskola placerad där många föräldrar inte var närvarande för barnen. De behövde ögon som såg, armar som kramades och öron som lyssnade. Men vi kunde inte ge alla dem det. Vi hade barn som saknade så mycket kärlek att de var arga och bråkiga. Och i stället för barn som behöver mer kärlek - sågs de som bråkstakar. Mitt jobb var att vara resurs åt två sjuka barn, en med en livsfarlig sjukdom och en med nedsatt förmåga, men det gick inte, jag kunde inte vara resurs. Barnen var för många, personalen för få och behovet av en extra förskolelärare för stor. Att känna sig otillräcklig är nästan ett för ytligt ord för hur man känner när man tar hand om barn. De behöver allt, de om något, måste väl ändå få den personal de behöver! Och den personalen behöver må bra!nouw.com/elinoreriksson
fridachristinas
fridachristinas,
Alltså Emelie, det här inlägget gjorde mig såååå berörd! Det är så sjukt att någon ska behöva känna så på grund av sitt arbete, det är verkligen inte rimligt, särskilt inte med tanke på vilken viktig roll ni spelar. Du är helt fantastisk, hoppas att du verkligen förstår det! Vill bara berätta att jag häromkvällen var en smula nere. Satte mig då och läste bland dina inlägg vilket med ens fick mig att känna mig mer inspirerad. Ta hand om dig! Stor kram <3nouw.com/fridachristinas
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229